Jomen precis! Behöver vi YTTERLIGARE en skildring?

Ja det gör vi ju. Så länge den kommer med något nytt, påverkar på ytterligare ett sätt, väcker något mer i en. Och Uppsala Stadsteaters uppsättning av Dracula gör just det. Genom att aldrig utsätta oss för att behöva se greven, inga löständer, inget splatter. Genom att ha skalat av och skalat av ytterligare igen. Genom att skapa en mörk och nästintill hemsökt värld och använda sig av hela rummet transporterar de mig hela vägen till Transylvanien. När ridån går ner en sista gång bultar och bränner det i mitt bröst och jag vill trycka på play igen.

Och så Jonathan Johanssons specialskrivna musik på det, fast it goes without saying. Låtarna är fantastiskt bra och jag hoppas innerligt att han släpper dem så att jag kan få ta mina nattpromenader genom stan med dem i lurarna i vår.
Konstigt nog tappar föreställningen aldrig sin udd trots att någon plötsligt brister ut i sång. Det blir helt enkelt aldrig fjantigt som det lätt blir annars med teater + musik (detta säger jag trots att jag älskar musikaler). Och det märkligaste kanske är just det, liksom hur kommer man ens på att göra en teaterföreställning om Dracula med musik om man inte är Jason Segels karaktär i Forgetting Sarah Marshall?

(Die! Die! Die! I can’t..)

Men det här inte bara funkar, det funkar så himla bra och inget jag säger kan göra upplevelsen rättvisa, åk bara till Uppsala och se sen själva, men gör det snart, den spelas bara åtta ggr till.