Nora Ephron om olika stadier i en relation och vilken slags potatis som passar bäst:

Jag har inte mitt ex av boken här i Stockholm, men jag kom att tänka på Ann Heberleins passage i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva där hon beskriver sin relation till mat när allt är som mörkast, hur hon bara vill äta snäll mat. Mat som inte kan ge igen. Hur hon beskriver att hon vill ha kaffet med så mycket mjölk i att det knappt ens är beige.

”Mjuk och rund och ljus och liksom vänlig, helst färglös och nästan utan smak. Som vetebullar. Eller Sempers barnmatsburkar med dillkött. Välling går också bra, eller yoghurt. Potatissoppa. Eller potatismos som är gjort på pulver. Pulvermos med mycket gult smältande smör. Mat som är försynt. Mat som inte kräver något av mig.” (Citatet är hittat på nätet, vet inte om det stämmer exakt)

Känner igen mig så himla väl i den där relationen till mat (och potatis), hur den nästan alltid är en manifestation av vad som pågår inuti. Hur jag när jag är som allra ledsnast inte vill ha för högljudd mat, den måste vara tyst, lugn och snäll. Min snällaste mat är:

– Mannagrynsgröt med massa mjölk, socker och kanel (sylt är för skrikigt), även risgrynsgröt ur plastkorvarna funkar fint.

– Vaniljglass – enda gången denna glasssfinsmakare helst vill ha GB:s gammeldags vaniljgräddglass i 250g pappersförpackningarna – med mjölk på.

– Lite tjockare (INTE amerikanska) pannkakor, vikta med ett lager ost i och ljus sirap på –  men det är en av mina bästa rätter nästan jämt. Problemet är just det Nora beskriver: att när man är så där ledsen orkar man ju inte stå och mäta och vispa ihop ingredienser och ALDRIG att jag skulle ha tålamod att vända pannkakorna. Å andra sidan vill jag inte heller ha någon som vänder dem åt mig, jag vill knappt ha doften av dem hemma eftersom den är för glad. Jag vill bara ha dem om ni förstår.

Vad är er snällmat?