Halloj Julia, så himla bra fråga!

Nope, Beyoncé är inte perfekt. (<– länken i kommentaren)

Men det är ju lite det som är grejen med människor man gillar, hyllar eller till och med kanske väljer att ha som förebild: de behöver inte vara perfekta. Man behöver inte gilla allt de säger och gör. Men det man gillar med dem kan vara bra nog. Det kan vara inspiration nog. Och med B så känner jag att det är det. Sen när det kommer till feminismen, well jag tycker Elin Grelsson formulerade det så himla bra i onsdags i GP. Även Emma Hamberg nailade det i sin blogg. Vi behöver att en mångfald av feminismer syns och hörs i mediebruset så att folk slutar ha så fullkomligt puckade idéer av vad det är. Det är i grunden verkligen inte svårare än att man tycker att kvinnor och män är lika mycket värda och ska ha samma rättigheter PÅ RIKTIGT. Jag fattar att du fattar det här, men det är så himla många som inte gör det. Och kanske inte Beyoncé heller? Eller så fattar hon att många inte fattar och vill inte stöta bort dem? Man formas av sin omgivning och kulturen i den. Det gör vi alla. Att Beyoncé pratar som många andra när det kommer till det här är inte konstigt.

Jag har träffat rätt många tjejer och killar som inte vill kalla sig för feminister till en början. Men efter ett tag brukar det lossna, när man förklarar att det inte är så himla knepigt och att man kan välja själv hur man vill leva, klä sig, raka sig, rösta eller vad man tycker efter ställningstagandet att alla är lika mycket värda. Och det brukar de allra flesta kunna ställa upp på (i teorin).

Om Beyoncé satt vid mitt frukostbord (I wish!) skulle jag inte döma henne för att hon vill vara ”den goda modern och hustrun” eller för att hon tror att det finns en motsättning i allt det du beskriver så bra, jag skulle förklara att hon får vara både och, att hon får vara mer. Hon får vara precis vad hon vill!

Så här:

Och när hon säger: – Men varför måste jag kalla mig för feminist? Även om jag fattar nu så gör ju inte andra det, de tror ju fortfarande att en feminist är något annat än det du berättade.

Då skulle jag svara: -Därför att det är viktigt att man står för det man tycker. Och ju fler vi är som står för att att alla människor är lika mycket värda, ju fler vi är som hörs, desto lättare är det att skapa förändring. På riktigt. Sen skulle jag ta lång tid på mig för att klura ut vad det är hon tror är så himla farligt med att vara ”den typen av feminist” som hon är rädd för att andra skulle tro att hon var om hon kallar sig för det (puh!).

Sen det här med hur jag skulle försvara henne inför andra. Det skulle jag inte. Det behöver jag inte. För mig är det inte en förutstättning att man måste tycka eller leva precis likadant som sina vänner.

Att nå sin egen feminism tar tid. För det flesta tror jag att det handlar om ett långsamt uppvaknande, man behöver hitta rätt och hitta sig själv i den. Alla har inte samma punkt som de startar ifrån heller. Jag tror inte på att skrika alla i fejset om att de redan ska ha fattat precis varenda beståndsdel av feminism även om vissa verkligen behöver höra vrålet. Eller så här, jag tycker att de vrålen behövs och jag älskar att det också finns feminister som är så kompromisslösa, men det är inte den jag är. Mitt sätt att är att försöka möta mina vänner där de är och hjälpa dem så gott jag kan att lista ut hur de känner och tycker under så lång tid som krävs (mest för att jag själv hatar när någon prackar på mig sina övertygelser). Till denna dag har jag inte mött någon som inte kommer dit till slut. För när det kommer till kritan är det ju det enda vettiga: Att alla människor ska vara lika mycket värda. På riktigt.