Kan ni också bli helt verklempt när era vänner har gjort nåt riktigt bra? Jag blir alldeles mosig inombords på ett kanske inte helt sunt sätt. Ni vet så där jobbigt stolt som om det vore jag själv som hade gjort det där braiga. Förra veckan fick jag se den inte färdigredigerade versionen av SVT:s nya webbserie som min vän producerar. Där satt vi framför datorskärmen och det var så himla rörande. Dels den där kletiga känslan av att bli lite lipig i hemlighet för att något ens vän fokuserat på skitlänge nu blir verklighet, men framför allt för att det var så himla asbra. Alltså nu har jag bara sett ett ofärdigt avsnitt men man fattar ju ändå vart det är på väg och om det känns eller inte. Och det gjorde det.

Ikväll kl: 21 har webbserien som heter Slå han på käften premiär. Den handlar om några olika MMA-fighters och deras tankar och känslor kring det de gör. Det är stört snyggt filmat och bara det är väl värt. Men inte bara därför. Alltså jag vet ca ingenting om MMA, jag vet att min storebror ofta pratar om det och att jag kanske inte lyssnar så noga just då (förlåt F). Jag vet att folk i nyheterna ofta är upprörda när det kommer på tal, samtidigt som andra människor brinner enormt starkt för sporten men inte får höras lika ofta som de som är arga. Så vad är grejen, varför vill de värna om en sport där man får sparka varandra i huvudet (får man ens det? Jag vet ingenting!)? Varför är det så viktigt för dem? Och hur går det ihop detta med att fighters kan vara så stört brutala mot varandra i ringen men sen stå och kramas som världens gosigaste?

Känns som att man kommer få veta det i den här serien.