Den här julen är så märklig. Firar inte med min familj pga skäl och inte heller med min fd. svärfamilj pga uppenbara skäl så jag hoppar mellan olika vänners firanden. Och det är såklart också bra, men det är annorlunda. Allt runt julen är så fastspikat i tydliga traditioner. Det är så väldigt ”så här gör vi hos oss” och när allt det plötsligt luckras upp, när det inte finns längre pga alla himla skäl blir julen något helt annat. Jag fattar att man smiter, att man drar till ett annat land eller vad som helst för att slippa det. Jag testade det förra året, jag var ju i Kambodja med mina vänner, men saknade ändå julen. Jag ville det verkligen inte, men jag kunde inte sluta tänka på risgrynsgröt, lussebullar, doften av granen när man vaknar på morgonen eller det där enfaldiga julpirret som jag aldrig lyckats bli av med ens i vuxen ålder. Helena hade smugit med sig skumtomtar som vi andra fick till frukosten i solen på det där pårökta backpackerstället i Kampot eller Kep eller var vi nu än var och det var så fint trots att det fick mig att sakna julen ännu mer. Så jag bestämde mig redan då för att i år ska jag gå bananas i julfirande. Nu blev det ju inte riktigt som jag hade tänkt och det blir säkert hur fint som helst i alla fall, men det är konstigt.

Det är konstigt att ha tittat ut över grannarnas lägenheter mittemot ikväll och se att varenda lägenhet är släckt, att de inte kan vara hövliga nog att åtminstone vara lite julkuliss. Det är konstigt att stå kvällen innan julafton och koka knäck till kl 01 och sen äta belöningen ur kylskåpet själv och försöka avgöra om de inte blev för hårda ändå. Det är konstigt att försöka återskapa en jävla räkpaté som också blev ens egna tradition efter fem år och vara osäker på om man gör den rätt för att det alltid var den andra som gjorde den och måttanvisningarna på receptet man hittade inkilat i en gammal kokbok är helt utsmetade från alla andra gånger den tillagats. Det är konstigt att veta att man kommer äta en helt vanlig varje dag-frukost på julaftonsmorgonen för att risgrynsgröt ensam känns så eh? (liksom ”undrar vem som får mandeln i år?”) och det är konstigt att vara en satellit som hoppar in och ut ur olika julfiranden istället för att vara del av den självklara gruppen som är där hela tiden. Det är inte att jag tycker så värst synd om mig själv, för det gör jag nog inte. Eller så gör jag det ändå, jag vet inte. Faktum är att jag får fira mer jul i år än jag kanske gjort något år och antagligen blir det mycket bättre än det någonsin varit för jag får välja själv. Jag har privilegiet att få bli inbjuden hem till mina vänner, deras familjer eller egna konstellationer och det kommer bli fantastiskt. Det vet jag. Men det är bara konstigt.