Jag har rymt till London. Försöker hitta ett sätt att komma ifatt mig själv igen. Det är så tröstande hur andra platser är distraherande nog att skapa andrum och ge betänketid. Tycker så mycket om hur saker andra människor säger får dem att låta som orakel när man är vilse fast de säger ungefär det man själv sagt till andra när de behövde det. Jag har två alternativ nu. Komma hem imorgon och deala med all skit från de senaste åren och framför allt hösten. Allt det som inte helt oväntat kom och bet mig i röven till slut. Eller rymma vidare. Läste att det inte finns någon officiell siffra på hur många städer det finns i världen. Det betyder att jag skulle kunna rymma resten av mitt liv och bara leva på nya platser. Så fort jag börjar känna igen gator och busslinjer drar jag vidare. Jag skulle kunna bli en sån som lever ur en ryggsäck och…. Fast när jag tänker så börjar jag bara skratta åt mig själv. Vadå, ska jag kånka runt på en ryggsäck hela dagarna? Jag som hatar att packa och lever i ständig skräck för att ha glömt något? Jag som står och faller med mitt kontrollbehov? Det där är inte jag. Jag är en planerare, en ältare, en ta tagare. Jag är en sån som håller ut, håller ut, håller uuuut, går av, bryter ihop, grinar och tycker synd om mig själv och sen dealar med skiten. Så jag kommer hem imorgon. Skickat från min iPhone