Robin Williams är död. Det verkar som att han har tagit sitt liv. Fan, jävla usla värld där vi inte pratar mer om depressioner och där människor måste lägga den lilla kraft de har på att hålla upp fasader.

Jag har ju nämnt ca örtitusen gånger hur populärkulturella gubbar har varit helt nödvändiga att ty mig till under min uppväxt pga hade ingen egen farsa = kan ej hantera när de dör. Robin Williams var en stor del av det. Ett av mina tidigaste barndomsminnen är hur mamma jämt sa Nano Nano från Mork and Mindy för att muntra upp mig.

Eller hur den här fula bilden var den jag valde när videobutiken hade utförsäljning av filmaffischer för att jag tyckte så mycket om honom. Vilken ca 10-åring har den på väggen i sitt flickrum. Jag.

Hur jag brukade drömma om den här perfekta matscenen i Hook (åh Rufio!)

Hur mitt aldrig sinande Pierce Brosnan-hat kommer från Mrs. Doubtfire

uääh

Hur detta var ca hela anledningen till att jag redan i sexan visste att jag ville berätta om saker och har fortsatt att på ett eller annat sätt stå framför folk och prata resten av mitt liv

Åh fy fan. Pissiga pissvärld vad det här är trist.

Ta hand om varandra plz.