Vem hade tänkt sig att jag skulle sitta med tre snubbar och snacka porr och onani och dessutom spela in samtalet? Inte jag – men det gjorde jag! Och det var så sjukt kul! Och vem hade tänkt att jag av alla på jorden skulle hypea en manspodd? Inte jag – men här kommer det! Nu är jag ju inte på något sätt opartisk, men Power Meeting Podcast är en podd jag verkligen tycker ni borde lyssna på, inte bara för att mitt garv hörs exakt hela tiden i det senaste avsnittet (vsg för det) – utan för att av det jag har hört så är det en riktigt intressant podd.

Grejen är att jag tror att den här podden kan göra skillnad. För hur Jon, Amat och Peter pratar i det här avsnittet och säkert fler är något som jag inte vet om jag någonsin hört eller sett förut i offentliga sammanhang (med undantag för hur Musse och Andreas var i Rallarsving – men det var ganska många år sedan och det var ändå inte riktigt samma som detta jag menar – även om jag är säker på att deras kramande och gosande har varit superviktigt för många killar att se). Jag menar att jag hör ett slags medvetet eller omedvetet uppluckrande av den så enormt trötta mansrollen när de här tre ältar loss. De pratar på ett sätt som jag önskar fler män kunde låta sig göra, speciellt offentligt (obs att jag ju inte har lyssnat på en enda pappa-podd pga.. ja.. Jag kan ju alltså definitivt missat att det här händer hela tiden, men gör det verkligen det?).

Nu kanske jag stereotypiserar enormt, men antagligen inte: Min erfarenhet bland killar är att det finns undantag (tack Gud för det!) som kan prata om sina allra innersta rädslor, känslor och funderingar med varandra – men att många tyvärr inte kan det. Så klart pga könsrollen *tuff MAN som biter ihop*. Men att behovet ändå finns där supertydligt, lex alla killar som upptäcker hur det är att prata av sig på det sättet med en tjejkompis eller till exempel flickvän och 1. Blir så befriad av upptäckten och känslan av att för första gången få öppna upp på riktigt och att bli fångad, lyssnad på, förstådd och stöttad 2. Blir helt känslomässigt handfallen när den tjejen försvinner ur deras liv (pga porten är öppnad och det finns ingen annan som kan ta emot det som behöver komma ut).

Och som tjej har jag blivit fostrad och lärt mig att älta utav bara helvete med mina tjejgäng om allt! Det tar oss ca en sekund att gå in på djupet med en gång, att dela erfarenheter, ge varandra råd och framför allt lyssna och ta emot. Helt enkelt att hjälpa varandra känslomässigt. Som för två kvällar sen när jag kom hem och hittade två av min roomies nära vänner i soffan. Det tog oss ingen tid alls att gå från ”Hej, vad kul att ni är här!” till att prata PÅ RIKTIGT. Ni vet, om de allra viktigaste mest brännande känslorna. Att kunna prata på det sättet, att ha det stödsystemet och systerskapet runt mig är allt. Det är min livlina när jag hamnar i kris, mår dåligt eller är hamnar i en situation där jag inte vet hur jag ska göra – oavsett om det gäller att jag är intresserad av någon eller hur jag ska göra med mitt liv i allmänhet. Att ha tränat i över 31 år på att lyssna, känna in, förstå ett behov innan det uttalas och fånga någon som faller gör mig starkare och till en bättre medmänniska. Att bli lyssnad på, bli inkänd, få mina behov mötta och bli fångad när jag faller gör att jag aldrig behöver känna mig ensam när det skiter sig. Det är en empatisk förmåga som vi jobbar på tillsammans. Och ja, jag tror definitivt att det är ett superstort hinder för killar som inte kan eller vågar göra samma sak med varandra. Och ja, det sätter sjukt ohälsosamma spår som inte bara påverkar dem själva utan så klart även kvinnorna runt dem som till exempel kanske inte blir fångade eller förstådda på samma sätt. Herregud, det här är inga nyheter – googla ”mansroll prata känslor” och det här är den första träffen (om att killar biter ihop och inte söker hjälp för psykisk ohälsa)! Och nej, jag säger så klart inte att inga killar kan prata känslor – jag säger att det inte ingår i den typiska mansrollen och att det är ett helvetes problem för alla, eftersom alla oavsett könsidentitet påverkas av den.

Jag är glad att det verklar bli bättre, att machokulturen luckras upp mer och yngre killar tycks ta intryck, att det finns större utrymme idag att få vara friare och mer än en sjukt begränsande könsroll (oavsett vilken). Jag märker absolut bland fler och fler av mina killkompisar de senaste åren att något har hänt i hur de pratar och är. Men som med all utveckling behövs det flera olika personer som kan visa flera olika alternativ på hur något annat kan vara. Och jag tror att det spelar roll att just de här tre (utifrån sett ganska tuffa) killarna med en populär podd pratar på som vanligt, skämtar och delar bisarra anekdoter – men inte heller väjer, fegar eller skämtar bort när det bränner till. Och att vi andra kan höra hur det kan gå till. Jag tror det gör skillnad.