Ni som under hösten tänkte att den där Taikon-filmen, den måste jag ju se… Det är dags nu. Alltså NU. Den ligger på svtplay, men bara till på söndag så gör det nu med en gång! Eller ikväll då kanske, men gör det!

Jag ska vara ärlig. Jag hade noll himla koll på Katarina Taikon. Inte ett smack visste jag innan alla i mitt flöde började snacka som att hon alltid funnits i deras liv. Och det har hon kanske, men inte i mitt. Jag läste aldrig Katitzi-böckerna när jag växte upp även om jag i vuxen ålder hört namnet på dem. Det kanske också var därför jag sköt upp att se filmen. Men jag är så glad att jag gjorde det till slut. Dels för att jag fick lära mig om en människorättshjälte, men också för den säger lika mycket om vår historia som vår samtid.

Såhär, de senaste typ tio åren pratar vi ständigt om att vi upprepar vår historia. Rasismen, inskränktheten, fördomarna och misstänkliggöranden mot minoritetsgrupper som inte tillhör normen (nope sverigedemokrater, ni är inte normbrytarna i det här sammanhanget heller *ler*) ökar och varje dag ser jag uppdateringar om hur allt det inte bara påverkar hur vi som privatpersoner börjat prata och tänka, men även hur media rapporterar och politiska beslut tas. Förfasat jämrar vi saker som ”Ser vi inte var vi är på väg?”, ”Kommer vi inte ihåg hur det var i 30-talets Tyskland?” och ”Hallå, minns ingen här inne Lasermannen/ Ny Demokrati/ annat gott 90-talsexempel????”. Filmen är en stor fet käftsmäll av den sleven. Jag blir helt vansinnig när jag ser den. Hur kan vi inte ha kommit längre? Sverige, landet som fram till nyligen gladeligen gråtrunkat sig till sömns över sin självbild av att vara mest tolerant, öppet och solidariskt i vääärlden. Jag fattar naturligtvis att verkligheten inte har sett ut så, men jag tror att den där självbilden eller attityden if you will som sätts uppifrån spelar roll. Mycket hellre den inställningen, än detta vi jobbar med nu där vi plötsligt ska… skapa andrum från människor som flyr för sina liv? Dafuq?!

Igår skrev Johan Hilton en krönika i DN som så exakt sätter ord på den där känslan. Han undrade om det går att dra paralleller mellan 1600-talets häxjaktsmentalitet med vår samtid. Han skriver bland annat ”Det krävs förvånansvärt lite – en karismatisk inkvisitor och proklamationer om att det bara finns ett enda objektivt sätt att betrakta ett problem, till exempel – för att vi i skräck ska sluta oss inåt, kasta en psykologisk verklighet på soptippen och med liv och lust anamma en annan.” och ”En gammal föreställning om internationella regler, humanism och mänskliga rättigheter har bytts till misstro, kostnader, faror. Till vikten av att visa tolerans för rasister.” (Läs hela krönikan, den är riktigt – RIKTIGT- bra!)

Hur hamnade vi här? Och vart fan ska det sluta?

Lawen Mohtadi som gjort filmen tillsammans med Gellert Tamas säger i Nöjesguidens stora reportage #hatet att ”Ibland kan det kännas som att det är ett steg framåt och två steg tillbaka, men det kommer en ljusning. En ny generation växer fram, en som tar plats på ett annat sätt. Och när reaktionerna på det har lagt sig kan det finnas en annan förståelse för att vi nu lever i ett mångkulturellt samhälle.”

Jag hoppas hon har rätt. Fy fan vad jag hoppas hon har rätt.