Det syns inte riktigt i det vita ljuset men det blev liksom lite lilarött. Najs! Det här med att gå och tänka alldeles för länge och mycket på en relativt simpel förändrig (liksom TONING för 100 spänn, det är inte ens dyr, permanent färg på salong!) och sen när det är gjort vara sjukt nöjd och undra varför man inte gjort det tidigare? Jag var aldrig sån när jag var yngre, en gång piercade jag mig till och med i läppen på ett vad. Två veckor senare tog jag ut den. Ingen big deal! Och nu har jag blivit så gammelfeg att jag knappt klarar av att klippa topparna utan att tänka på det i evigheter. What’s up med det? Gör ni också så?