Jag har ca en driljard favoritlåtar som jag lyssnar på om och om igen, Paul Simon har skrivit många av dem. Det är inte på något vis rimligt hur mycket jag älskar den här karlns musik. Inte alls. Jag har lyssnat på honom år ut och år in.

Jag ser mitt musiklyssnande som en busslast full med de artister och band som jag lyssnar på. Ibland kliver nya artister på, ibland stiger någon av, den som kör är den jag lyssnar på just nu på repeat, och de längst bak i bussen är de jag festar till mest. Och jag flyttar mig runt i (den uppenbart helt enorma) bussen och sätter mig nära den jag vill lyssna på just nu. Paul Simon klev på min buss när jag var liten, sedan dess har han aldrig gått av. När han inte kör sitter han i mitten någonstans, tittar ut genom fönstret och tänker för sig själv. Det är lätt att bara gå förbi honom där han sitter och inte gör så värst mycket väsen av sig, men när han tar ratten blir allt som den där scenen i Almost Famous som också utspelar sig på en buss, den när alla börjar sjunga med till Elton Johns Tiny Dancer. Det är som tröst och alla på bussen, till och med Art Garfunkel, undrar varför han inte får köra oftare..

När jag satt och youtubade runt nyss insåg jag att jag redan 2008 skrev en hyllning till honom på min dåvarande blogg. Inget har förändrats sedan dess, så jag citerar rakt av:

But I’m alright, I’m alright, I’m just weary to my bones

American Tune är en av de vackraste låtarna jag vet.
Om det är någon artist jag ständigt återkommer till så är det Paul Simon. Det är något alldeles magiskt över hans musik, hur sjukt uttänkt den känns. När jag vart riktigt liten fick jag se videon till Call Me Al och sen dess har jag inte släppt känslan hans röst ger mig. Det handlar om tröst tror jag. Sen gillar jag det faktum att hans texter är så innerliga, det finns ingen ironi eller sarkasm i det han sjunger om. Jag kommer ständigt tillbaka till just det inom populärkultur, det innerliga och ärliga. Det som inte undviker kärnan. Man behöver nog inte vara Freud för att inse att det är precis vad en faderslös person med too cool for school-attityd nästan alltid dras till. Det enda som jag inte älskar med Paul Simon är att hans låtar med Art Garfunkel slaktas så ofta av varenda mähä med tillgång till en gitarr, det gör min näst intill allergisk mot hans största hits.

Fortsättningen på intervjun av Dick Cavett är så jävla musiknördig, och helt fantastisk om man är lika intresserad av det här som jag. De pratar om musikteori och musikgenier, om de finns överhuvudtaget. Det känns som att man får lite grepp om vem han verkligen var som person 1974 och det får man inte så ofta i dagens talkshows. Dick Cavett låter honom prata på och för samtalet dit Paul Simon leder det:

I nästa klipp vrids musiknördsrattarna ännu ett varv. Paul Simon börjar spela på den då ofärdiga Still Crazy After All These Years för att visa ungefär hur han skriver en låt. Det här klippet är lite roligare för att även Dick Cavetts charm kommer fram:

Den färdiga låten släpptes ett år senare på albumet med samma namn:

På den skivan finns även en av mina andra favoritlåtar med Paul Simon, 50 Ways to Leave Your Lover. Den har det gjorts covers på, samplats, refererats till och gjorts om väldigt många gånger, bland annat av Rosemary Clooney (George Clooneys faster), Sage Francis, Tupac, The Magnetic Fields, Kanye West och Will.i.am. Men inget klår orginalet, inte för mig i alla fall: