Nu är första delen av min ”Hoppsan, livet vändes just helt upp och ner och jag måste ta mig upp på fötter igen” avklarad. Lägenheten är såld. LÄGENHETEN ÄR SÅLD.

Kontraktet är påskrivet och nu ska alla arvoden betalas och banken få sitt och annat sånt vuxet som jag själv inte begriper och sen.. vet jag ingenting mer. Så inget av det här känns alls på riktigt, det är som ett himla låtsasprojekt. På den här tårtan av mayhem kommer den där lilla detaljen med att jobben jag hade på gång i höst skitit sig. Frilanslivet är knepigt och jag tycker väldigt illa om att inte veta, men det är bara att ta tag i. Gissar att en fördel med att inte ha en partner att förhålla sig till gör att man lättare kan slukas in i sina projekt. Oavsett om det är en lägenhetsförsäljning eller jobbsök. Inte så att den man varit med nödvändigtvis hindrat en från något, men att man ändå.. jag vet inte hur jag ska förklara det, men på någon nivå hindrar sig själv? Skulle aldrig vilja erkänna att även jag har gjort det, men så är det kanske ändå lite.

När jag kom tillbaka från Göteborg för precis en vecka sedan lovade jag mig själv att slippa tänka på jobb första veckan. Istället har jag maniskt skurat alla köksluckor och plockat fram alla mina böcker och ställt ut i lägenheten. Jag har dammtorkat varenda list och eluttag i mitt hem och tagit i så hårt med moppen över golven att det känts som att armarna ska brytas av. Jag har av oklara skäl hängt upp min gamla gymnasiebalkjol på väggen och beställt hem affischer på van Gogh-träd för att de ger mig ro. Jag vet att allt kommer att lösa sig, det gör alltid det. Men just precis nu när jag vaknat lite sliten efter för mycket festande och det är tyst i lägenheten för att min bästis fortfarande ligger och sover i soffan så känns jobbletarkullen som jag ska börja traska upp för imorgon rätt himla stor och omöjlig att ta sig över. Fast det kommer som sagt ordna sig det här. Det kommer det. Från och med imorgon.