Igår hamnade Malmen och jag på Waldemarsudde på utställningen Blå skymning och nakna atleter med målningar av Eugène Jansson i Thielska galleriet och jävlar vilken smäll jag fick! Jag älskar när konst gör så mot mig, när den bara näsblodsslår mig rakt i käften och får mig ur balans. Just för att jag inte ”kan” konst så är det rätt sällan den där känslan uppstår, speciellt när det gäller äldre måleri. Antingen gillar jag något eller så gör jag inte det och det erkänner jag villigt är inte särskilt mångfacetterat, men när det kommer till måleri är det tyvärr så lätt för mig att bli blasé. Fast här var det något som ryckte tag i mitt hjärta och håller kvar det än.
Hornsgatan 1902
Dels var det ett rum som fokuserade på hans blåa skymningar över Stockholm. Det var något med målningarna som lyckades fånga en känsla som jag så ofta känner. Det där melodramatiska, vemodiga i att gå ensam hem från krogen på en bakgata över ojämn kullersten och lyssna på någon musik som vrider om tarmarna på en. Jag har känt det så många gånger, ofta på väg ifrån någon social tillställning när man önskade att man kunde ge eller vara mer än det man är, men när det bara inte lossnar. Den där känslan av att vara minst samtidigt som de tysta ensliga gatorna får en att känna sig sist kvar på jorden och kanske den som allting krestar kring. Eugènes skymningsmålningar känns exakt som Jonathan Johanssons musik, precis samma kramp i hjärtat.
Gryning över Riddarfjärden 1899
Besvärsbacken 1899
Sen var det ju den andra delen i utställningsnamnet: Nakna atleter. Det slog mig när jag stod där och tittade på alla dessa fotograferade och målade full frontal nakna män på badhus, att de var så snygga att man baxnar, att de var så vackra och ingenting mer. Ni vet hur den nakna manskroppen i princip alltid antingen porträtteras som funktionell eller rolig (lex Jason Segel i Forgetting Sarah Marshall)? Och hur det då ibland blir svårt att ta den på allvar (lex Samuel Fröler i Till det som är vackert)? Det är inte ofta jag har sett en manskropp portrrätterad på det här sättet, så vacker och fin och snygg. På precis det sättet som jag sett kvinnokroppen visas en driljard gånger. Precis så. Objektifierade män. Jag vet inte om det nödvändigtvis behöver vara bra eller dåligt, men det var lite nytt – och ändå 100 år gammalt.
Badtavla 1908
Eugène Jansson led av en njursjukdom som gjorde att han behövde hålla sig i trim och hänga på badhus. Genom kontakter fick han hålla till på just Flottans badhus på Skeppsholmen tillsammans med dem spänstiga flottister som hade blivit beordrade att kallbada.
Atleter 1917
Utställningen håller på fram till 10 juni och kostar 100 pix. Inte just idag, men en annan dag kommer jag skriva ett outrageinlägg om mina åsikter vad gäller entréavgifter på museer. Men det tar vi en annan gång. Tills dess, kolla in den här fina utställningen och med dig (om du som jag vill veta vad allt handlar om) kan du ta den här fina appen: Thielska. Den har audioguider som berättar om de olika målningarna:
Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.
Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.