Ni som någon gång har drivit ett projekt känner kanske igen den här känslan av evig tomhet som infinner sig efter att projektet är färdigt. Jag hade en fantastisk kvinna i mitt liv precis när jag började projektleda, jag har nog alltid sett henne som min första och bästa mentor. Hon lärde mig så himla mycket om projektledning och förklarade för mig när mitt första post-projektdepp körde igång att det verkligen inte är ovanligt. Man har slitit så hårt för något att efteråt när man inte är behövd på samma sätt längre eller man inte känner att man har ett tydligt syfte längre så kan man lätt bli vråldeppig. Hon berättade att de flesta brukar kunna delas upp i två läger. De som blir jätteledsna och de som liksom tänker tillbaka på projektet på ett sentimentalt sätt. Nästan som att bläddra igenom ett gammalt fotoalbum och mysa till hur bra man hade det.

Jag har alltid – ALLTID – hört till den första kategorin. Jag blir så himla ledsen när mina projekt tar slut. Jag gråter hur mycket som helst och känner mig så onödig efteråt. Men inte med GUBBHEN. Det är första gången under nio års projektledning som jag bara känner eufori och glädje efteråt. Jag älskar att bläddra igenom vår hashtag på twitter, vine och instagram. Här är några bilder från i fredags, både från instagram och från de som Lina har tagit för Nöjesguiden.

Åh, tack alla som kom till GUBBHEN i fredags! Jag hade så sjukt kul och det verkade som att alla andra också hade det. Det ska komma upp fina bilder snart.

Nu är jag mest bara en blöt fläck. Har legat i min soffa två dygn i streck förutom en förflyttning till en annan soffa igår för att se sporten jag är minst intresserad av. Hockey. Men kul var att en fick se bästis + pojkvän testa 3D-tv:n i pauserna:

Förresten på tal om kemisk bakisångest (som jag inte nämnt, men nämner nu): Jag hörde just om ett tips som skulle vara bästa botemedlet. Tydligen ska man dricka en liter hönsbuljong och äta något söt, typ en Raider (SOM DET HETER) eller Snickers. Jag tycker inte det låter rimligt alls, men kollegan som berättade det sa att det är ett standardtrix inom vården (?). Men tänk om det bara är ett lur och man står där arslet i brevlådan och hönskväljningar i halsen?

För er som aldrig varit, för er som längtar, för er som stöttar:

Ikväll kör vi den hittills fetaste GUBBHEN på Färgfabriken alltså. Är så stolt över detta vi har skapat tillsammans med alla som kommer till oss varje gång och dansar som om det inte fanns någon morgondag.

Ibland är jag bra puckad (nästan alltid mitt på dagen efter att jag ätit lunch).

Såg någonting på fb om Lars von Triers (som lade till ”von” i sitt namn när han gick i filmskola) nya film Nymphomaniac som kommer ut i december med Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård och Shia LaBluff (←har så svårt för honom!!!) och tänkte ÅH! Undrar om det finns en trailer. Ja det gjorde det:

Nej det gjorde det inte. Alltså fatta att det tog mig nästan halva klippet att ens börja reflektera över hur högstadieprojekt den kändes och ”vad är dealen med lilla drajjan och krokidiltårarna i sängen”? Nej okej, det tog mig faktiskt ända fram till dialogen började. Jag säger upp mig.

Också intressant att när man kommer till uppladdarens profilsida på youtube så står den här infon:

En korvfabrik?

– Det var också män som hade korta shorts..

On another note, men ändå samma fast verkligen inte: GAH jag pallar inte klä mig för det här varma vädret, jag hatar shorts och klänningar/kjolar flyger bara upp. Hur gör man på sommaren, jag kommer inte ihåååg! Dessutom att man varje år måste gå igenom invänjningsprocessen av att ”visa upp” kroppen som trivdes så bra under alla lager kläder. Orkar ej. Plus att man absolut inte kan vara säker på vilken temperatur det egentligen kommer att vara om en kvart när man ändå vågat gå ut utan jacka. Plötsligt står man utan känsel i de förfrysta fingrarna för att man råkade hamna i lite skugga, alternativt svettas som en gris pga klädde sig för varmt när det såg lite molningt ut på morgonen.

Kan vi inte bara enas om att ses inomhus i temperaturreglerade rum fram till september?