Ni kanske har sett det här?

Längre ner i artikeln kan man läsa det här:

Vi tar det igen:

Nä vet ni vad Coca-Cola? Inget, alltså INGET, är mer stötande än ni i det här sammanhanget!

PS. Kan någon som kan sånt här med typsnitt, klistermärken och dyl. vara snäll och göra Muhammed-klistermärken som man kan sätta på ”sin” colaflaska?

Jajamen people, det har blivit dags för GUBBHEN igen!

JAG VET!!!!! Jag är också så HIMLA pepp!

Och vet ni vad det coolaste är?

Att nu när vi bytt lokal och har festen på Färgfabriken istället så kommer vi kunna få in mer än tre gånger så många tjejer.

Och eftersom entrén är så pass långt bort från själva lokalen så kommer det inte bli några fler killar som ”bara råkade” trilla in på dansgolvet. Det kommer BARA att vara tjejer in the house.

Men alla som identifierar sig som kvinnor är välkomna

och det kostar ingenting.

Vi kommer att ha superballa gäst-dj:s eftersom vi inte bara har ett,

utan TVÅ hela dansgolv att festa på.

Men.

Det finns ett litet men.

Alltså det är verkligen inget stort.

För att komma in så MÅSTE man ha osat.

Jag sa ju att det inte var en biggie. För att osa så går du in på facebookeventet och tackar ja. Det är allt. Om du inte har facebook så finns det mer info där om hur du osar. That’s it!

Jag med! Vi återkommer med mer info snart. Ses 17 maj på Färgfabriken.

Vet ni, idag har jag bloggat på Nöjesguiden i ett helt år. Grattis till mig, det lär bli en liten bakelse på det. Jag har inte skrivit dagbok på flera år, men att bläddra tillbaka i arkivet är, i alla fall för mig som har skrivit, små påminnelser om hur jag har haft det. Utåt sett kanske det är ett populärkulturellt blogginlägg medan jag vet vad som föranledde det, vart jag var just då. Varför det skrevs. Jag bläddrar bakåt och minns att jag för ett år sedan fortfarande väldigt påtagligt levde i effekterna av en enorm utmattning (mår bra idag), att allt kändes så nytt och så många saker inte hade hunnit hända ännu. Jag minns det totala euforin i att få börja om. Ett år senare är jag lika säker som då på att den här flytten och det nya livet – Lifvet 2.0 – är det bästa jag har gjort.

Här är några random goa inlägg från året som har gått:

Om världens kanske bästa musikvideo.

Från min fitty till din, om menskoppen.

Normalitet 2.0, om kroppen.

Helt normala namn.

Att fucking ta fighten.

P3 Guld-nomineringarna.

Jag skriver precis det jag känner för. Ibland blir det kul, ibland argt, ofta ganska nördigt och fyllt av referenser. Oftast blir det populärkultur, men de gånger när jag blir så arg att jag går runt i cirklar i lägenheten och skriker för mig själv blir det något om hur skevt samhället är. Allt handlar om vad jag själv går i gång på eller inte kan släppa förrän jag har formulerat det i skrift. Nu är jag visserligen sämst på att fatta Google Analytics, alltså verkligen SÄMST! Men jag har ändå listat ut att majoriteten av er är återkommande läsare och att ni blir fler och fler. Det gör mig så klart superglad. Därför känns det inte mer än rätt att fråga er som ändå hänger här en del vad ni är sugna på att läsa mer om. Att ställa en sån här fråga rakt ut är ju lite som att våga gå fram över dansgolvet till den man spanat in ett tag och bjuda upp. Jag tycker det är lite (läs: ganska-jätte-) läskigt. Men jag är ändå nyfiken.

Let’s:

Och nej, vi kan inte prata om Simba utan ännu en gång påminna om världens bästa Simba-historia.

Åh, världens bästa Malmen hälsade på i helgen och för första gången filmade jag en massa. Typiskt sånt man säger att man ska göra mer, men aldrig gör. Vi gick på Britta Perssons släppfest för nya skivan, träffade så himla mycket fint folk hela helgen och hade filmklubb på söndagen. Vi har ju (skriver ”ju” för att jag tänker att jag nämnt det förr) en filmklubb som går ut på att den som är värd bestämmer ett tema och sen visar tre filmer på det temat och alla andra i klubben dyker upp med massa mat, oftast knytisbrunch. Den här gången var det Malmens tur och temat var etnografiskt och antropologiskt. Ja, min bästis är ett geni. Hon visade Amazonas Smaragdskogen, Kon-Tiki <– SE DEN!!!! och Geniet och pojkarna. Dessutom hann jag se Den Unge Werthers Lidanden på Unga Dramaten. Så. himla. bra.

Ja, och sen satte jag mig och klippte ihop det hela. Det är så sjukt kul att klippa ihop film eller ljud att jag för ovanlighetens skull inte ens bryr mig om prestationen utan faktiskt kan slappna av och bara leka lite. Det var alltid en av mina favoritsysslor även på radion. Här är i alla fall helgen: