Fram med kofoten för det är dags att bege sig ner i katakomberna och bända upp kistor fyllda av rysliga raps. Bland mörkret och tunga dammtäcken guidar Gorgeous Children dig, din nya favorit när det kommer till hiphop gjord för att rubba på sömnrutinerna. 

Även ifall jag tycker bittra och pensionärssinnade kommentarer likt ”rap är bara trap nuförtiden” är extremt tröttsamma och medvetet reaktionära, så går det inte och vifta bort påståendet. Mycket inom rap har en dos av trap år 2016, vare sig det är traditionella Guwop-spår eller obskyra Thugger-manér som inspirerar den oändliga renässansen. Tur då att jag älskar trap, men jag älskar ännu mer när någon tar det ett steg längre.

Förhoppningsvis är underskattad inget problem för några med underjorden som sin hemvist. Rapduon Gorgeous Children är nämligen den säregna delen av rapinternets bäst bevarade hemlighet. Rapparen Face Vega och producenten Gila har varit en aktiv konstellation sen rapbloggarnas gyllene era i början av 2010-talet, men är för många fortfarande en okänd två-huvudsdemon med en monsturös kapacitet för rap-gotiska skräcknummer – detta är efter fantastiska projekt likt den självbetitlade debuten och Blade Runner-samplande ep:n ICE.

Tur är det att Face och Gilas föda främst tycks bestå av blod eller något annat diaboliskt, vilket gör försäljningssiffror irrelevanta, då de precis har släppt sitt senaste album. Demo of Flames är exakt alla de eldemojis namnet insinuerar, med några infall av dödskallar. En helvetisk men medryckande strapats, som andas sömnlösa nätter färgade av identitetskriser och hänsynslösa fyllor. Sen är det rätt gastkramande också.

Här fortsätter Gilas tradition av radikala beats där det förutsägbara får stiga åt sidan och ge utrymme för det oförklarliga. Spökliknande stråkar, isande klockor och trollbindande slagverk – allt i en form av traptakt – gör producenten till kompositören för en Dario Argento-film, med den amerikanska söderns sumpmarker som dess sceneri. Och framför kameran har vi en flawless Vega i kontrastfull lädermundering, med ett rubbat släpigt flow över de terroriserande beatsen, likt en Gucci Mane med sin styrofoam cup fylld av flytande trioxin istället för lean. Med en bländande men samtidigt diffus berättarförmåga förvandlar rapparen din förutfattade bild av en knarklya till ett skräckfilmsmotiv endast bestående av färgerna svart, vit och röd.

Från öppningsspåret Technicolors vampyrfunk – där Vegas röst bara blir mer hypnotiserande för varje effekt som appliceras på den – till Strange Futures vida ambienta landskap, löper en röd lina av egensinniga produktioner och ännu mer egensinniga raps. Låtarna är genomarbetade, in på bara skinnet, och flyter helt utan ansträngning samman till en fascinerande symbios. Kort sagt, vässa dina grills, tänd ljus i en satanistisk uppställning och förbered ditt andliga väsen för en rappande ritual inte lik någon annan.