Ens kredibilitet när det kommer till rapskrivande känns smått hotade under tider då nya hiphopbloggar dyker upp titt som tätt. Men det är ändå få rappare vars låtar har präglat min ungdom likt Christopher ”Notorious BIG” Wallace. Rapelitisten inom mig frodades under gymnasiet när Ready To Die och Life After Death ekade från min sunkiga källarvåning enda till smutsiga campingplatser. 

Om det inte vore för hans tragiska bortgång år 1997 så hade han fyllt 42 år igår. Utöver det blir även debutalbumet gammal nog att gå på Systembolaget efter sommarens slut. Därför såg jag ett perfekt tillfälle att låta nostalgin flöda och skriva en lista för alla med ståndpunkten att ”if Tupac and Biggie was alive Lil Wayne would be working at McDonalds”. Det är med andra ord dags att lägga undan illuminati-teorierna och se tillbaka på några av hiphops mest tongivande låtar, tillsammans med en rad ad-libs från Puff Daddy. 

10. Craig Mack – Flava In Ya Ear Remix

Stackars Craig Mack. Puffy sköt verkligen sig själv och Bad Boy-rapparen i foten genom att låta Biggie starta på denna remix. Än idag är låten synonymt med Notorious BIG medan Mack snabbt föll ur alla rapfans medvetande. Men har han någon anledning till att vara bitter över det? Som BIG själv sa: ”Don’t be mad, UPS is hiring”.

9. Sky’s The Limit feat. 112

Kanske en av de allra mest hoppingivande låtarna i rapparens katalog. De flesta känner till Biggies framgångssaga mer eller mindre men den har aldrig berättats med en sådan passion som här. Från att ha varit kvarterets mobbade grabb gick han till att bli den alla såg upp till; och så klart fyllde han sin mammas plånbok med pengar. Han skall ha uttryck att detta är en av de bästa låtarna han har gjort och det går endast att hålla med. Videon som filmades efter hans död är även fantastisk.

8. Machine Gun Funk

Majoriteten av debutalbumet Ready To Die producerade av Easy Mo Bee och denna låt är en perfekt sammanfattning av hans sound. Kraften från automatvapnet fanns i de klassiska boom-bap-trummorna men det var de funkiga bassgångarna där det riktiga trycket – bakom alla Biggies beats – satt. Ett stycke ur Chief Rocka var sedan det sista genidraget som krävdes för att alla skulle knäböja redan vid ”so you wanna be hardcore?”.

7. Kick In The Door

Biggie hade en fallenhet för filmdoftande historieberättande. Att han brukade kalla sig för Frank White, som även var namnet på Christopher Walkens gangster i King of New York, kom därför som ingen överraskning. Detta var något inte alla NY-rappare var villiga att ta till sig och svarade med att kasta skit på BIG. Att det hela skulle resultera i denna låt hade de aldrig kunnat ana; raden av subtila dissar fick varenda rapparehatare i staden att kolla över axeln när de vandrade nerför gatorna.

6. The What feat. Method Man

Från bråkt med Wu-Tang medlemmarna Raekwon och Ghostface Killah tar vi oss an den enda låten på Ready To Die där en annan rappare gästade; och han är en del av Wu-Tang! Det är smått ironiskt att Method Man avslutade sin första vers med ”kick in your door”, några ord hans vänner från Shaolin skulle komma att frukta i framtiden. Flowet här är likt det porlande vattnet från en brandpost i Brooklyn under stigande sommartemperaturer. Ett långfinger mot världen ack så befriande.

5. Ten Crack Commandments

Det ska krävs en hel del kontrovers för att Public Enemys frontman Chuck D ska ta till advokater efter att hans röst har samplats. Denna DJ Premier producerade instruktionsbok till crackförsäljning bar på just det. Ingen skulle aldrig kunna tveka på Biggies kredibilitet efter att han fångade langandets verklighet på 3 minuter. Det var inte polerat, det var inte överdrivet utan endast trovärdighets innersta essens.

4. Playa Hater

”And for my last hit, I’d like to take you back to the classic, B.I.G. style of course”. Detta Delfonices hommage är kanske en av de mer oväntade valen på denna lista. Biggie och Puff Daddys egna tolkning av soulgruppens låt Hey Love tar kärlekshyllningen till rapparens klassiska gatusceneri på ett storslaget sätt. Även att få höra BIG sjunga en hel låt är i sig något alldeles extra och förtjänar en placering på denna lista.

3. Juicy

En av de kanske mest kända låtarna från rapparens portfolio kom till under slutet av Ready To Die-inspelningarna. De råa verklighetsskildringarna av Brooklyns hårda natur var han redan känd för vid det här laget, men i Puffs ögon saknades något: en radiohit. Samplingen av MTume förvandlades till en historia om att växa upp bland trånga lägenhetsutrymmen med urklipp från Word Up! Magazine på väggarna; för att sedan leva bland

limousiner och lyxherrgårdar. Redan vid de första raderna cementeras låtens status som en rapklassiker få har överträffat.

2. Hypnotize

Detta stycke kommer förevigt vara känd för att ha startat ett upplopp av eufori när den gick igång på en boombox medan BIGs kista gled igenom Brooklyn. Detta är en skål till lycka och framgång som kom till under en mörk tid i hans liv. En skål till legender över hela USA, från Detroit till Miami. Den sanna kraften i Biggies förmåga att hypnotisera lyser igenom på detta triumfartade spår.

1. Everyday Struggle

Nog för att han hade talangen att skapa singlar gjorda för toppen av Billboards listor men BIG var som bäst när han lät mörkret inom sig ta över. Med låtar likt denna och Suicidal Thoughts berättade han om ett liv han inte längre ville leva. ”I don’t wanna live no more. Sometimes I hear death knocking at my front door” var början på en berättelse om en droglangare längst ner i hierakin med drömmar om toppen. Ett stort namn inom den kriminella världen blev han kanske aldrig, men med känslan för fängslande historieberättande och fascinerande rimmstrukturer garanterad rapparen här sin plats bland en av de bästa. 

Pharrell och vännen Chad Hugo låg bakom några av 2000-talets största raphits och under senare år har Skateboard P etablerat sig som en av världens största artister. Men vad är då tricket bakom denna oändliga framgångssaga? Bloggen Discopop tror sig har funnit svaret. För fans av producentens långa karriär – för tro det eller ej men vid 41 års ålder är den rätt lång – kommer detta knappast att chockera, men han tycks under åren ha funnit ett signaturintro. Kanske är det inte hans fallenhet för hårfin funk och psykaldeliska, men popfärgade, trippar utan snarare en simpel kick eller clap som har banat vägen till topplistorna?

De flesta etablerade producenter har ett eget attribut för att vi lättare ska kunna identifiera deras produktioner. Med det sagt är det ändå en fascinerande mashup vi erbjuds här nedan. Resan tar sin början vid det tidiga 90-talet och producentens flörtande med Michael Jackson på sin SWV-remix; för att sedan sluta upp vid senaste soloprestationen GIRL. 

Den där hatten är dock en modesignatur han kan lägga åt sidan nu va? I övrigt – när Happy än får mig att avstå radion – är det lätt att sakna tider likt dessa.                                                

När Nicki Minaj besökte Billboard Music Awards i helgen beskrev hon den kommande singeln Pills & Potions med orden: ”Det låter som svek. Det låter som att springa. Det låter som att svimma. Det låter som kärlek”. Nu när låten äntligen har landat på internet går det endast att skriva under på dessa liknelser. Här lämnar rapparen från Young Money tryggheten i radiohits likt Super Bass och de senaste, trapinfluerade, äventyren. Istället ges vi en innerlig debutsingel där ämnen som drogmissbruk och kärlek hanteras över en mer avskalad produktion än tidigare.

Huruvida detta tar henne tillbaka på toppen återstår att se. Går inte att motstrida att denna debutsingel från kommande The Pink Print är riskfylld, men samtidigt blir väntan på hennes tredje album ännu mer spännande. 

Torka tårarna, Drake och Kanye, i en post-cloudrap-värld finns det fortfarande utrymme för er kärlek. Vare sig det handlar om hits från det sena 2000-talet, eller mer färska kärlekshyllningar, så kan ni lita på att det finns en producent med utrymme för ännu en ny tolkning. Som att det inte vore nog har jag sen senast fastnat för en producent från en avlång ö i Stilla Havet. Mer om det hela finner ni helt enkelt nedan i veckans utgåva av BeatGenerationen.

När Kanye West släppte Love Lockdown, första singeln från albumet 808s & Heartbreaks, lämnade han det soulfyllda soundet som hade varit synonymt med rapparens musik sen debuten College Dropout. Istället fick vi en minimalistisk popballad med en stark anknytning till 80-talets ikoner. Nu har låten med en remix från amerikanska producenten Joe Lalich övergett den hotfulla melankoliken för en uppskruvad eufori. Kanye befinner sig inte längre ensam i den vaniljdränkta lägenheten utan hänger under ett drogrus istället med en orkester av kyrkklockor. Det blir svårt att inte dra paralleller mellan Lalich och den norska producenten Cashmere Cat när det kommer till dansanta omstuvningar av detta slag. Men en saker är i alla fall säker: behöver Kimye något up-tempo när bröllopets efterfest har domnat av så är detta ett givet val.

Vem hade anat att Nya Zeeland satt på ett gäng talanger i en post-cloudrap-värld. En av de mest potenta när det kommer till rent upphetsande och svettframkallande produktioner är Kamandi. Han utgör en del av $ecret Clvb-kollektivet/musikbolaget där en rad unga artister bildar en stark kombination av dystra och dysfunktionellt färgade projekt. Kamandi speglar dock den mörka sidan av Sagan om Ringen-landets – annars strålande – landskap allra bäst. Fallenheten för att matcha hemsökta synthar, adrenalinstinna hi-hats och kaotiska acapellas bygger upp ett skrämmande men ack så inbjudande sceneri; ett där Frodo efter 100-tals år med ringen skulle trivas lika bra som din stereotypiska ravegäst. Att sjunka in i någons mardröm har aldrig varit lika ljuvligt. Jag rekommenderar starkt att ni besöker hans Soundcloud, för att välja endast en favorit är alldeles för svårt.

Drake kan inte ha det lätt just nu. Enligt rapporteringar nådde romansen med Rihanna ett abrupt slut slut nyligen eftersom han helt enkelt var för kär i sångerskan. Var det kanske med det i åtanke som producenten GXGETA tog sig an den lågmälda låten Days In The East som skildrar just rapparens kärlek för RiRi? Den tidigare, tämligen avskalade, produktionen får här ge utrymme för drömliknande synthar och en verklighetsflykt till legatosynth. Resultatet blir originalets absoluta kontrast när regniga bilvägar ersätt av något tämligen mycket mer färgstarkt. Drizzy borde släppa telefonen, torka tårarna och förstå att kärlek alltid är bitterljuv även när det kommer till att dejta superstjärnor.

Att Hollywood älskar sina uppföljare är väl knappast en nyhet. Men det är inte endast synonymt med något dåligt när vi har filmer likt Gudfadern 2, Empire Strikes Back, Terminator 2 m fl. Men med nyheten att Spring Breakers ska få en uppföljare väcktes många smärtsamma minnen till liv. Allt för ofta får fantastiska historier en fortsättningen ingen bad om och den kommande uppföljaren till Harmony Korines hyllade verk är endast en i raden av bedrövliga försök (ja, jag vågar ta ut det i förväg). Jag samlade ihop några av dem, men en varning medföljer: er bild av filmer likt The Blair Witch Project lär kanske aldrig förbli densamma.

Return to Oz

Filmen Trollkarlen från Oz är en klassiker i den amerikanska populärkulturen, men hur många känner till uppföljaren? Nästan 50 år efter den första filmen gick Return to Oz upp på biograferna. Här återvänder flickan Dorothy till landet Oz som har förvandlats till en dystopisk mardöm för en generation av barn. Det är inte en förfärlig tolkning av L. Frank Baums böcker, men den mörka tonen var helt enkelt inte gjord för den yngre publiken. Största delen av skulden kan läggas på The Wheelers, ett gäng människor med psykopatiska tendenser och hjul till händer. Scenen ovan är lördagsgodis för David Lynch men kanske inget ett barn vill se i en nedsläckt biograf.

S. Darko

Det finns kultklassiker, sen finns det Donnie Darko. Den becksvarta skildringen av tonåringen Donnies turbulenta vardag fylld med domedagsprofetior, mänskliga kaniner, Tears of Fears och Patrick Swayze kunde väl knappast föda en uppföljare? Många trodde det, fram tills 2009 – åtta år efter den första filmen – då vi fick S. Darko. Det enda klassiska att finna i detta verk var straight to dvd-kvaliteterna. Spektaklet är helt enkelt en omstuvning av allt det som gjorde den första bra, när Donnies syster Samantha får stifta bekantskap med jordens undergång. De naiva själar som faktiskt hyrde denna film visste inte vad de gav sig in på. 

Book of Shadows: Blair Witch 2

Okej, det är kanske ändå lite förståeligt att filmstudion vill få ut en uppföljare när föregångaren förvandlade en kostnad på 100 000 dollar till 250 miljoner dollar i biointäkter världen över. Men försöket är ett miserabelt misslyckande och är den första filmens exakta kontrast rent stilistiskt. The Blair Witch Project revolutionerade genren av pseudo-dokumentären och var en motreaktion på allt som just denna film är. Inte helt oväntat kammade den hem ett flertal vinster och nomineringar hos prestigfyllda prisgalor likt Stinkers Bad Movie Awards. Mer oväntat är däremot att männen bakom den första filmen även låg bakom denna, antar att hybrisen och pengarna tog över. Tro det eller ej men de producerar inga storslagna skräckfilmsproduktioner nuförtiden.

Speed 2: Cruise Control

Något Sandra Bullock lärde sig under inspelningen av denna film: tackar Keanu Reeves nej borde du göra detsamma. Istället för Reeves ser vi här den då tämligen oprövade Jason Patric som saknad alla innebörder av kemi med Bullock. Filmen floppade totalt; var det på grund av kvaliteten eller konkurrensen från en annan båtfilm den sommaren? I ärlighetens namn spelar det ingen roll, för inte ens Willem Dafoe kunde göra något av denna tama resa. Jag menar, den första hade i alla fall en buss gåendes i olagligt hög fart genom Los Angeles, en båt ute på det öppna havet blir dess totala motsats. Fanns det absolut inget annat färdmedel som hade passat bättre till en uppföljare?

The Crow: Wicked Prayer

The Crow från 1994 fick en rad uppföljare även fast ingen bad om dem. City of Angels må haft Iggy Pop och vi kunde oväntat nog se Kirsten Dunst i Salvation. Det lämnar oss med Wicked Prayer som saknar alla de goda kvalitéer den första filmen bar på. Om du nu vill se Edward Furlong i gothsmink så är detta filmen för dig, om inte borde du hålla dig långt borta från den. Gamla fans av Buffy och vampyrerna lär finna det extra smärtsamt att se David Boreanaz (Angel) ta överspel till nya nivå i vad som sannerligen är en äkta skitfilm.

American Psycho 2: All American Girl

Bortblåst är den första filmens mörka humor, satir och oklara slut. Det hela börjar med att en ung flicka får bevittna hur Patrick Bateman mördar hennes barnvakt. Flickan dödar sedan själv Wall Street-mördaren och tar över manteln i vuxen ålder där hon, tyvärr, spelas av Mila Kunis. Denna film drömmer Bret Easton Ellis säkerligen mardrömmar om än idag.

The Cell 2

Att The Cell med Jennifer Lopez ens fick en uppföljare är helt otroligt. Detta straight-to-dvd-fiasko mottog ett flertal hårda recensioner, en av mina absolut favoriter är den där recensenten menade på att hen hade sett bättre CGI i spanska musikvideos. Jag är inte alltför familjär med sydeuropeisk musik eller dess visuella kompanjoner men jag tolkar det ändå som rätt hård kritik. Varför kan de inte bara ge oss en straight-to-dvd-fortsättning på Gigli? Det är väl vad vi alla suktar efter?

En rad filmer som inte involverade Jim Carrey

Bruce The Almighty, Dum Dummare, Ace Ventura och The Mask är några filmer med Jim Carrey som resulterade i ovälkomna uppföljare. Inte helt oväntat här är att den gemensamma nämnare för alla dessa floppar den älskade komikerns frånvaro. De lyckades nästan säkra honom för vad som skulle komma att bli Evan Almighty, den dyraste komedifilmen någonsin. Steve Carell ska vara glad att hans karriär inte sjönk med arken i vad en skulle kunna tro var föregångaren till Darren Aronofskys Noah. Det absolut värsta exemplet är ändå scenen ovan från Son of the Mask. Jaime Kennedy måste ha blandat ihop sina droger inför detta musikaliska nummer och all den energi Carrey bar på i första filmen är som bortblåst här. 

Nu ska faktiskt Dum Dummare få en officiell uppföljare och vi alla fruktar resultatet av Carrey, Daniels och skämt om diarré 20 år efter första filmen.