Veckans singel

Den melankoliska popduon Broods från Nya Zeeland bestående av syskonen Georgia och Caleb Nott verkar endast vara steg ifrån en storslagen karriär. För den fantastiska sången står systern och bakom de fenomenala produtionerna finner vi brodern (som även producerade Lordes hit Royals). Tidigare i år fick vi deras första officiella släpp med en självbetitlad ep och nu börjar nedräkningen inför debutalbumet Evergreen med låten Mother & Father. Bitterljuva kontraster spelas mot varandra fantastiskt här när en hjärteskärande text om ensamhet möter ett ett triumfartat beat. Den bleka framtiden deras texter skildras ser oerhört ljus ut i verkligheten.

Veckans musikvideo

Okej jag ska vara ärlig, OK Go:s senaste video är fortfarande min favorit från veckan men om vi bortser från den svindlande resan så landade även en ny visuell presentation från Wild Beasts denna vecka. Britterna är kända för att göra art rock och drömliknande pop, något låten Meccas musikvideo fångar perfekt. Dränkt i neoner och 80-talsdoftande kulörer, här är längtan efter ändlösa stränder oerhört lång. Låten är tagen från Present Tense som släpptes tidigare i år.

Veckans bästa musikvideo utan musik

Det finns oklara musikvideos sen finns det Dancing In The Streets, samarbetet mellan ikonerna David Bowie och Mick Jagger från 1985. När jag ser den faktiska videon med musik är det svårt och förstå hur någon kunde få för sig att det hela var en bra idé. Känslan lever kvar när Youtube-användaren Mario Wienerroith strippar den på all musik och skapar en hypnotiserande skrattfest. Men det är något med den sniffande näsan i början som gör att allt känns mycket klarare och nej jag försöker inte insinuera att artisterna brukade snorta kokain … För det gjorde de säkerligen.

Veckans bästa cover

Jag spelade i ett band en gång under mina skolår och även ifall jag var katastrofal med världens simplaste instrument – ett ägg – så var vårat första (samt enda) uppträdande nog mer lyckat än grabbarnas ovan. Det finns inte mycket och säga om deras cover av Weezer – Undone (The Sweater Song) förutom att klimaxet är halvvägs in i uppträdandet. Ta även del av denna tolkning från Mac DeMarco som är några snäpp bättre.                

En del av er minns kanske Lady Gaga och R Kellys bisarra framträdande av låten Do What You Want hos Saturday Night Live förra året. De sexuella anspelningerna i musikakten var inte direkt otydliga när den manliga RnB-sångaren gjorde armhävningar över sångerskan. Rykten cirkulerade därefter kring en musikvideo och Gaga själv uttryckte att ingen var redo för den upplevelsen. Men otydliga rykten från den ständigt pålitliga källan TMZ sa att någon video aldrig blev av. Nu är dock skvallersidan tillbaka med en annan historia, samt glimtar av ett – minst sagt – provocerande verk. 

Under den inblick vi har blivit givna söver doktorn R Kelly ner Gaga för att sedan – tillsammans med ett gäng kvinnliga sjuksköterskor – dansa och leka med hennes kropp. Sedan stiger regissören själv in och ja du kunde kanske gissa att det är den skandalomsusade idioten Terry Richardson. Här har han som vanligt kameran i högsta hugg när den lättklädda sångerskan visualiserar en sexakt under låtens refräng. SÅ EDGY! Eller rättare sagt ett av musikhistoriens minst egenomtänkta koncept? Med tanke på Kellys hemska historia med lagen och faktumet att hela världen – förutom den kända människor lever i – verkar förstå att Richardson är en vidrig våldtäktsman. Det hela gick upp för Gaga tillslut och hon förstod att denna visuella våldtäktsmanual inte var det rätta PR-draget.

Ha i åtanke att detta är 30 sekunder du aldrig får tillbaka.

Det går egentligen emot mitt sunda förnuft att lägga fokus på nyheter där både TMZ och Terry Richardson förekommer, men denna historia är bara för mycket. I vilken verklighet lever de som ansåg att detta var ett bra upplägg till en musikvideo? Har Richardson helt enkelt köpt på sig tillräckligt med frikort efter att bland annat ha fångat Miley Cyrus och självaste Obama på bild? Antagligen, eller så drog han bara inte ner sina byxor när de var i studion. Det är i alla fall svårt och inte få en känsla av att det amerikanska nöjesetablissemanget har vänt ett blint öga åt alla de vittnesmål om fotografens bestialiska natur. Med andra ord är det en skrämmande verklighet vi lever i där beteenden likt hans inte leder till några konsekvenser. Sen till de som uttrycker ”det är bara så det är i den branschen”: 

Alla filmmakare ska börja någonstans och under Halloween 1983 tog en ung Tim Burton sina första steg i den spöklika skog som är Hollywood. Amerikanska Disney Channel var här fortfarande en ung kanal som ville skrämma vettet ur sina unga tittare. Hur gör man det bäst? Jo man ger en excentrisk regissör -vars tendenser för obehaglig verk förmodligen florerade – chansen att filmatisera den gamla sagan Hans och Greta.

Denna kortfilm bär på signalement som senare skulle bli Burtons signaturer, tillika små barns mardrömmar. Den försvann dock spårlöst efter första visningen och har sen dess varit en mytomspunnen artifakt för alla fans av Burton (inkl. Nicolas Cage) – tills tidigare under veckan då den fann ett hem på Youtube. Nu är det endast en tidsfråga före Alice in Wonderland-regissören får uppdraget att göra en nytappning av sin unga skapelse. Johnny Depp och Helena Bonham Carter i huvudrollerna är redan garanterat, likså överdosen av CGI-kulörer som regissören har förälskat sig i under de senaste åren.

Filmhistoriens gravplundrare har även funnit något i vårat grannland bland Lars von Triers arkiv. Hen som ligger bakom detta fynd fick dock gå långt tillbaka i tiden för att under 60-talet finna en 11 år gammal – och tillsynes lycklig – Lasse. Kortfilmen Turen Til Squashland… En Super Pølse Film verkar vara utloppet för en ung pojkes vilda fantasi och skulle även kunna vara en prequel till Melancholia? Men hurvida det finns en nazistisk agenda med verket tänker jag inte spekulera i, denna historia om tre kaniner verkar vara tämligen barnvänlig i alla fall (om du nu inte kan göra några nymfomaniska antaganden kring slutscenen det vill säga).

Midsommar står för dörren. Med andra ord är det dags att skåla för färsk potatis och sill ännu en gång. Alkoholen kommer flöda med nationalismen. Men istället för att gråta över hur fantastiskt detta land och dess traditioner är tycker jag vi istället ska se till våra musikaliska talanger. Kanske finner du här ditt alternativa soundtrack för fredagsnatten.

När vi bekantade oss senast med GRVGXR så var det samarbetet med UV boi som låg i fokus. Det är dock icke att förglömma vilken sällsynt talang han är på egen hand. Nu återvänder Dalarnas instrumentella Robert Smith med spåret Lynch, en titel som kanske är inspirerad av det mest Twin Peaks-esquea samhället du kan finna bland landskapets mytomspunna skogar? De mörka och skräckinjagande syntharna består i alla fall när bilden av en ”dungeon” – eller fängelsehåla om vi nu ska tala ren svenska – målas upp. Trummorna balanserar dock mer på technorytmer än det etablerade trapmönstret. Summan blir en danslysten historia för det knarkigaste av uteställen, med ett outro som fångar allt den atmosfären lär innebära.

Här har vi ännu en veteran bland BeatGenerationens alster i form av Nite Flights. För er som kanske minns är detta Stockholm-drömpopparen Azure Blues sidoprojekt tillsammans med den grafiska designern Slobodan Zivic. Tidigare i år debuterade de med en självbetitlad EP och redan nästa vecka släpps uppföljaren, turligt nog har vi nu blivit givna en singel nu för att lätta på väntan. Låten Enterprise är inte helt oväntat en analog rymdopera med discoinfluenser av cinematiska proportioner. Gömmer det sig här kanske en konspiration likt sammanbandet mellan Trollkarlen från OZ och Pink Floyd – The Dark Side of The Moon? UFO-fanatiker är mer än välkomna att testa med en valfri scen från 2001: A Space Odyssey.

Molniga produktioner med trapflödande trummor tycks frodas i Skandinavien just nu. Därför är det anmärkningsvärt att flera inte har fått upp ögonen för Krater. Från den instrumentella EP:n Get Down till ett flertal remixer; göteborgaren gör musik som ena stunden kan starta en moshpit, för att sedan bjuda upp till den emotionellaste av tryckare. Han bemästrar sitt hantverk som bäst när några av rapparens Futures allra tyngsta låtar förvandlas till fjäderlätta romanser med ambienta synthar. Ett ytterligare konststycke är när han gör motsatsen med Seinabo Sey – Younger där den finstämda hitsingel förvandlas till en orkester styrd av brassinstrument. Behöver jag säga det igen? Bara och börja ta dig igenom hans Soundcloud.

Att vi skulle få en uppföljare till Lana Del Reys hyllade debut Born To Die var inte alltid en självklarhet. Sångerskan själv uttryckte att hon ville avsluta sin karriär redan där. Detta påstående kan ha varit grundat i all den kritik hon fick utstå efter att hennes gamla karriär – under pseudonymen Lizzy Grant – kom till ytan. Hon märktes som falsk och en skapelse av sitt skivbolag, men när hon nu efter två år återvänder så är det för att slå ner dessa anklagelser. Men nya albumet Ultraviolence lider av ett flertal problem när dystra harmonier och dystopiska romanser ekar bekant genom varje spår.

Det är fortfarande anmärkningsvärt hur mycket Lana Del Rey verkar distansera sig från radion. Det fanns en del bisarra rykten som talade om hon skulle falla in i ett EDM-fack – likt många andra artister – på det nya albumet. Men nej, musiken är lika nostalgisk som den alltid har varit om inte mer. När vi återfann henne i videon till första singeln West Coast var det ett uppenbart visuellt hommage till Chris Isaak – Wicked Game. Låten i sig var även den en bakåtlutad bluesballad som bröt mot alla kontemporära normer. När en radiohit bygger upp inför en bombastisk refräng valde hon istället att falla in i en narkotikafylld dimma och låta gatuljusen föra henne hemåt.

För hemma verkar hon nu vara. Vare sig en karaktär eller ej byggde maffians Nancy Sinatra en nästintill mytologiskt värld på debuten. Med stråkar och trip-hoptrummor blev det ett brinnande paradis av öken, motorvägar och soldränkta herrgårdar. Atmosfären lever kvar på Ultraviolence, fast hon nu verkar ha slagit sig ner vid Kaliforniens kust bland stenade bluesrockare och bourbonhävande jazzmusikanter. Framför deras ögon återuppstår hon vid Los Angeles stränder under albumets första spår: Cruel World. Till porlande surfackord stiger hon från havets djup – det är en Wicked Game dränkt i ekande reverb. Ljudbilden lever kvar när vi färdas längs med den blöta sandstranden till de neo-noirglimrande boulevarderna. De melankoliskt barockdonderande stråkarna existerar än, dock är det distinktiva gitarrer från de nyfunna bandmedlemmarna som ligger bakom de starkaste harmonierna. Emellanåt kan även – när det blir som mest storslaget – en nypa Ennio Morricone ljuda vid horisonten.

Albumet vilar tyvärr likt debuten alldeles för mycket i ett bottenlöst mörker där kärleken är drogen som sakta men säkert tär ner kroppen, en passande metafor för albumet i sig. Det råder ingen tvekan om att Del Rey – på ett storslaget maner – kan bemästra dessa narrativ men samtidigt talar det inte för någon mognad hos henne som sångskrivare. Ultraviolence lyckas skina som mest på låtar likt Money Power Glory och Fucked My Way To The Top där sångerskan verkar hantera kritiken mot henne med en sarkastisk underton. Men när vi återigen hör mordiska ballader fyllda av bad boys flyter orden samman och låtarna blir svåra att urskilja, ett problem även debuten led av. Bitterljuva ballader om brustna hjärtan och rinnande maskara blir en vacker yta utan hjärta, brustet eller ej.         

Repitivitet är Ultraviolence största problem när spåren svävar i samma berusade takt framåt. Lana Del Rey sjunger här likt aldrig förr men historierna är i slutändan detsamma. Melodier från producenter likt Dan Auberbach bär sångerskan med en enorm styrka, men även de lider av en doppelgänger-syndrom. Förra albumet hade samma problem där styrkan främst låg i en rad starka singlar, vilket här saknas. Dock ska det medges att när albumet briljerar är det svårt att inte förlora sig bland balladerna trots alla dess svagheter. Summan av bristerna är tyvärr blek, om det nu är enklare att såga utländska artister här i Sverige så är Ultraviolence helt enkelt ett öppet mål för svenska popkritiker i VM-tider. Ursäkta mig, men bland all mörk uppgivenhet var jag tvungen att avsluta på en lättsam not.