I helgen återvänder X-Files till amerikanska tv-rutor. Detta ger oss ett perfekt tillfälle att utforska författarna bakom serien, som fann sanningen och formade modern tv.

Vi lever i en tid där var och varann franchise återupplivas. Från Star Wars till Huset Fullt, få tvingas rättfärdiga sin nyblivna existens medan de flesta kanske borde. En som dock inte kan räknas till den kategorin är X-Files, vars nya säsong har premiär på amerikansk tv denna helg. Vi talar trots allt om en tv-serie som banade vägen för den rådande guldåldern inom tv. Visst, det var Chris Carter som skapade konspirationsfantasin, men medan han oftast stod för avsnitten dedikerade till seriens UFO-mytologi så agerade han även mentor åt en rad unga filmskapare och manusförfattare i processen, som fick chansen att göra sitt avtryck i de så kallade ”veckans monster”-avsnitten.

Så låt oss kolla närmare på vilka det var som faktiskt gjorde X-Files till en serie värd att återuppliva, och hur de därefter gick vidare till att skapa nya moderna tv-fenomen. Spoiler: de är alla vita män.

James Wong och Glen Morgan

Det oftast oskiljbara radarparet Wong och Morgan blev under sina år med X-Files kända som de mest pålitliga skaparna av skrämmande veckans monster-avsnitt. Med en känsla för gastkramande atmosfärbygge gav de bland annat upphov till mytomspunna karaktärer likt den elastiska leverätaren Tooms och den incestuösa familjen Peacock. Efter en period med syskonserien Millennium tycks Morgan ha levt på intäkter från Final Destination-filmerna – en skräckfranschise han och Wong skapade – medan hans partner har fortsatt att terrorisera tv-tittare med American Horror Story. I helgen återvänder de dock till platsen där allt började med det ena premiäravsnittet av nya X-Files.

X-höjdpunkter

Beyond the Sea: I vad som kan kallas för The Silence of the Lambs med en telepatisk twist fick vi första gången en inblick i Scullys liv i samband med hennes pappas bortgång. Ett tidigt avsnitt där serien bevisade att den var mer än genreäventyr och besatt ”filmiska” kvalitéer då nästan okända för tv.

Home: Den ökända historien om familjen Peacock nästlade sig in i och traumatiserade självaste amerikanska folksjälen, vilket resulterade i en bannlysning från amerikansk tv. Det gör den till en självklar respekterad del av tv-historien.

Musings of a Cigarette Smoking Man: Ingen trodde någonsin att vi skulle få utforska den mystiska ärkefienden CSM:s bakgrund, men det fick vi och bäst ämnade för jobbet var uppenbarligen Wong och Morgan med en fascinerande resa genom USA:s moderna historia. Här nådde X-Files utan tvekan peak konspirationer.

Darin Morgan

X-Files kanske mest ödmjuka geni är Glens yngre brorsa Darin, älskad av fans för att ha gett serien en extra nyans genom att författa säregna avsnitt fyllda av värme, svart humor och älskvärt rubbade karaktärer. Utöver en Emmy-vinst för det klassiska avsnittet Clyde Bruckman’s Finale Repose är han ihågkommen för att ha spelat det vidriga men ikoniska monstret Flukeman samt den svansbärande tönten Eddie Van Blundht i Small Potatos – en roll Vince Gilligan hedrande nog skrev med Morgan i åtanke. Efter X-Files har det varit någorlunda tyst ifrån den hyllade författare, bortsett från jobb som rådgivare för bland annat Fringe. Men precis som sin bror återvänder han nu till X-Files för ett avsnitt som redan har prisats av kritiker för att vara exakt allt man kan förvänta sig från ett ”Darin Morgan-avsnitt”.

X-höjdpunkter

Clyde Bruckman’s Finale Repose: Emmyn säger egentligen allt, och kanske även att Peter Boyle vann en för titelrollen. Ännu ett avsnitt från serien värd att bli ihågkommen i tv-historien och ett sant bevis på att en serie aldrig behöver vara låst till en specifik genre.

Humbug: Det var här X-Files mer komiska sida introducerades, när Mulder och Scully helt plötsligt fick ta över rollen som missfostrena med en utredning bland ett samhälle av cirkusaktörer. Frågan är om inte James Wong tog med sig lite inspiration från denna Freak Show till författarrummet för skrivandet av American Horror Storys fjärde säsong.

Vince Gilligan

Den absolut största stjärnan vunnen ur Carters lekskola är utan tvekan Vince Gilligan, vars stil skulle kunna liknas med en tredje Morgan-brorsa då han lyckades skriva både nagelbitande och humoristiska avsnitt. Gilligan debuterade som författare under andra säsongen och var med den fjärde redan ett namn att räkna med, ett namn trogen serien enda in i slutet av nionde. Han ansvarade även för syskonserien The Lone Gunmen, om Mulders trogna nördkonspiratörer, vars misslyckade första säsong knappast sänkte hans mod då genrevirtuosen efter X-Files skulle komma att skapa två sisådär kända serier vid namnet Breaking Bad och Better Call Saul – DNA-strängen av dramatiska uppbyggnader och twists är dock tydligt förankrad i serien där allting började.

X-höjdpunkter

Drive: En nervkittlande biljakt där Mulder hölls gisslan av ingen mindre än Walter White himself, Bryan Cranston.

Leonard Betts och Memento Mori: Det var i det förstnämnda avsnittet, om en cancerätande mutant – ja, seriens mördare älskar att äta skumma saker – som det avslöjades att Scully själv led av sjukdomen, och hur Mulder sedan kämpade för hennes liv i Memento Mori, kanske ett av de mest tårdrypande avsnitten under seriens gång.

Howard Gordon och Alex Gansa

Här har vi ännu ett legendariskt radarpar. Medan Howard Gordon också var producent under X-Files fyra första säsonger så skrev han även ett flertal avsnitt tillsammans med författarpartnern Alex Gansa. Tillsammans fokuserade de främst på karaktärer framför skrämseleffekter vilket gjorde deras avsnitt till mer mänskliga mysterier som berörde istället för att skrämma. Efter att de två lämnade serien har de bland annat skrivit och producerat för dygnarbomben 24 och skapat en annan maktifrågasättande serie – samt kanske lite rasistisk – vid namnet Homeland.

X-höjdpunkter

Fallen Angel: En från seriens mytologi där Mulder undersöker en suspekt kraschlandning och möter sin blivande BFF tillika UFO-fanatiker Max Fening.

Død Kalm: Mulder och Scully fastnar på ett fartyg tillsammans ute på norska havet och börjar båda åldras markant. Medan de förbereder sig inför den stundande döden blottar de sitt inre för varandra, till alla fans förtjusning – och bara för att förtydliga, de ligger inte med varandra utan snackar känslor.

Frank Spotniz

Bortsett från Chris Carter har kanske Frank Spotniz varit en av de mest väsentliga författarna i formandet av X-Files mytologi. Efter att ha skrivit sina första avsnitt under den andra säsongen skulle han därefter komma att klättra i rang och hängde med som producent genom hela serien. Under denna tid blev Spotniz signum de mest påkostade avsnitten, där filmambitioner i uppbyggnad och utförning redovisade vad tv-mediumet kunde åstakomma trots restriktioner. Efter att serien nådde sitt slut 2002 samarbetade han även med Carter i skapandet av den fristående filmen I Want to Believe, en veckans monster satsning sågad av både fans och kritiker. Det kan dock inte sägas om hans nuvarande projekt, tänk om-nazidramat The Man in the High Castle, vars första säsong hade premiär hos Amazon i slutet av förra året.

X-höjdpunkter

End Game: En hämndlysten Mulder fightas med seriens utomjordiska prisjägare på en u-båt ute i ett islandskap, vad mer kan man begära från ett avsnitt – vars visuella effekter är imponerande för det tidiga 90-talets tv.

731: En sanningshungrande Mulder fightas mot klockan när han hoppar på ett tåg i farten sökandes efter en utomjordisk passagerare, återigen, vad mer kan man begära från ett avsnitt – som även här demonstrerade effekter en tv-budget på den tiden sällan kunde hosta upp.

Bilder via Fox & AMC.   

I dagarna chockerades många av faktumet att den första säsongen av Better Call Saul abrupt hade nått sitt slut med förra veckans avsnitt. Samtidigt blev det nyligen klart att X-Files återvänder nästa sommar med en miniserie. Istället för att spilla tårar över faktumet att vi inte kommer återse Jimmy McGill — i sin transformation till Saul Goodman, kriminaladvokaten med betoning på kriminal — på flera månader finns det här en möjlighet till att fira. Före Better Call Saul och dess föregångare Breaking Bad var nämligen skaparen Vince Gilligan manusförfattare till kultserien där vi följer FBI-agenterna Mulder och Scullys jakt efter sanningen. Under fem år var han en del av tv-seriens högsta skik av kreativa sinnen, vi återfinner även där hans stilmässiga uttryck som numera är synonyma med blå meth och västernesquea dödlägen i Albuquerques öken.

Från fascinerande karaktärsskildringar och nyskapande narrativ till den humoristiska fallenheten eller den pulshöjande spänningen — vare sig du är insatt i X-Files eller ej, här är 8 avsnitt som kan bota din Better Call Saul- och måhända även Breaking Bad-abstinens.

8. Dreamland (S06E04 & S06E05)

I Better Call Saul spelar han elallergiska Chuck som vi lär älska men samtidigt hata då han föraktar lillebrorsan Jimmys advokatambitioner. I detta dubbelavsnitt finner vi dock humorlegenden Michael McKean i en rollen som den osympatiska Men In Black-agenten Morris Fletcher, med karaktärsdrag mer identiska den sliskiga advokaten Saul. Under en något utomjordisk olyckshändelse byter Fletcher kropp med Mulder och möjligheterna börjar florera för de båda. Den ena har helt plötsligt kroppen tillhörande 90-talets största babe, medan den andra nöjer sig med en före detta Spinal Tap-sångare så länge han kan nörda runt på Area 51. Premissen ger smakprov på den komiska ton Gilligan ofta erbjuder, här flörtandes med seriens mytologi förankrad i klassiska konspirationsteorier.

7. Folie A Deux (S05E19)

Att sitta instängd på ett kontor hela arbetsdagarna kan vara en mardröm, inte minst om din chef är en gigantisk kackerlacka med kraften att suga livsenergin ur dina kollegor som om han vore Madonna. Gilligan tar här skräcken för en evighet vid ett hopplöst kontorsjobb till gastkramande nivåer i äkta X-Files-manér. Titeln är i franska och betyder ”galenskap delad av två” vilket kan syfta till avsnittets förmåga att vara psykologiskt skrämmande men samtidigt rysligt kittlande. Saul Goodman kan skatta sig lycklig att han började langa kanelbullar efter Breaking Bad istället för att spendera sina sista dagar på denna horribla arbetsplats — hoppas de har bra förmåner för zombies i alla fall.

6. Hungry (S07E03)

Från Walter White till Heisenberg och Jimmy McGill till Saul Goodman — Vince Gilligan har alltid varit som främst i sin hantering av moraliskt mångsidiga karaktärer där till exempel en sympatiska familjefar kan förvandlas till en maktgalen knarkkung och fortfarande väcka empatin inom oss. Denna skicklighet illustrerar han även i detta avsnitt där vi får följa den allt annat än X-Men-kompatibla Rob Roberts, en mutant med en fäbless för människohjärnor vars helvetiska vardag som anställd på en snabbmatsrestaurang är en identifierbar sådan — förutom hungern för människohjärnor då. Vad som gör denna historia unik är att den berättas ur den mordiska hjärnslukarens perspektiv och vi som tittare känner oväntat nog i slutändan med vad som annars hade varit ett klassiskt monster för X-Files. Hajliknande mutanter och terrorbenägna gubbar som spränger ålderdomshem — att vi till och med kan ömma för dessa vidriga figurer är ett bevis på den imponerande talang Gilligan besitter.

5. Sunshine Days (S09E18)

Ta Michael Emerson känd från Lost och ge honom telepatiska krafter samt en fanatisk passion för den ikoniska sitcomen Brady Bunch så har du upplägget för ett fenomenalt underligt avsnitt. Den nionde och då sista säsongen av serien var en glanslös sådan med Mulders frånvaro där ersättarna Doggett och Reyes knappast passade i en utomjordisk värld sedan länge etablerad utan dem. Men i detta komiska och känslofyllda avsnitt — samt seriens näst sista — där Gilligan även stod för regin finner serien en balans vi sedan länge trodde var förlorad. Scully erbjuds även någon form av upplösning — efter ett nio år långt sökande efter sanningen — mer värdig än det dubbelavsnitt som följde.

4. Drive (S06E02)

Better Call Saul hade inte varit något utan Breaking Bad och med detta avsnitt blir det uppenbart att Breaking Bad inte hade varit något utan X-Files. Före han gav upp jobbet som kemilärare för att koka meth med en gammal elev förlorade Walter White vettet en första gång i detta klassiska avsnitt. Bryan Cranston spelar här en man med en outhärdlig huvudvärk, så pass att om den kidnappade Mulder stannar bilen de båda färdas i så kommer huvudet explodera. Det var i denna hysteriska nagelbitare Cranston visade prov på de kvalitér som tio år senare skulle leda till erbjudandet om hans livs roll.

3. X-Cops (S07E12)

Vad är egentligen tv-serien Cops? En realityfantasi som glorifierar poliser samt dryper av rasism och klassförakt? Ja att den oftast skildrar när vita, självgoda och överlag manliga poliser städar upp diverse förorter är något som borde bädda för kontrovers. Men med nästintill 1000 avsnitt är den numera inbäddad i den amerikanska populärkulturens DNA. Gilligan såg dock en möjlighet i detta och gjorde våra agenter till gäster i en skakig jakt på en mystisk entitet som röjer längsmed Los Angeles gator. Avsnittet är filmat och klippt likt ett vanligt Cops-avsnitt vilket blir till ett perfekt exempel på hur underhållande lättsamt X-Files faktiskt kan vara, med Mulder — vars lustfyllda klamrande efter sanningen här yttrar sig i ett rampljus han kan sprida sin konspiratoriska prosa — som dess charmerande essens.

2. Pusher (S03E17)

I den tredje säsongens kanske bästa avsnitt ställs de två FBI-agenterna mot en karismatisk men ack så dödlig sociopat med förmågan att kontrollera andra genom sina tankar. Idéen var ursprunligen en Gilligan hade planerat för en film men av anledningar okända slutade det upp som en av de bästa X-Files-avsnitten han författade. Vi lär dock alla vara tacksamma för att Fox i slutändan tillät det Deer Hunter-esquea klimaxet som producenter fruktade skulle uppmuntra barn till några tveksamma beslut av lekar. Som att barn ens borde vara nära en tv-apparat när X-Files är ingång. Faktumet att antagonisten Modell la ner mer tid på fantisera kring japanska samurajer och sätta eld på människor än att vinna en dejt med till exempel Scully är också hemskt tvivelaktigt.

1. Je Souhaite (S07E21)

Med detta avsnitt som även är Vince Gilligans regidebut återfinner X-Files den värme och känsla för egendomlighet som till stor del saknades under det sena 90-talet. David Duchovny och Gillian Anderson är fantastiska när de tillsammans återfinner seriens kärna i vad som hade kunnat bli ett passande avslut efter sju säsonger. Istället skulle Duchovny överge serien för endast några sporadiska återbesök medan kvalitén sakta förföll i ytterligare två säsonger. Turligt nog tycks Je Souhaites ande i lampan ha hört min önskan om att åter stiga ner i FBI:s källare för att finna sanningen och gottgörelse, ni kan tacka mig i kommentarsfältet.

Med premiären av Better Call Saul återvänder vi till södra USA:s västernlika landskap, som Vince Gilligan byggde en mytologi kring under fem säsonger av Breaking Bad. 

Världsbygget fortsätter här, år före blått meth och blodfärgade ökenlandskapen. När Jesse Pinkman bara var en stoner som sov bort timmarna under Mr. Whites lektioner kämpade en ännu inte så pass sliskig Saul Goodman för rättvisan i något större kapacitet än den individ vi lärde känna. När vi möter honom här är hans kontor belägget i en städskrubb, medan advokaten försöker skapa ett namn inom branschen på andras bekostnad. Namnet är dock hans ursprungliga — Jimmy McGill — och moralen ännu inte helt genomrutten, även fast de fall vår protagonist tar sig an är långt ifrån hedersvärda.

Första avsnittet hade premiär i söndags och slog tittarrekord när det kommer till kabel-tv. Men är Better Call Saul en egen fungerande entitet, eller endast ett sätt för AMC att inkassera pengar på Breaking Bad-fans suktande efter en fix likt en pundare och Heisenbergs himmelsfärgade kristaller? Efter att ha tillbringat en timme med serien kan jag endast konstatera att det handlar om lite både och. Det är alltid svårt att göra en rättvis bedömning av en serie efter så lite tid spenderad med den, och visst finns det allt större och mindre frierier till de dedikerade fansen.

Kanske influerade det ett flertal amerikanska kritiker som före premiären hyllade Gilligan och Peter Goulds nya skapelse, en del gick så långt som att kalla den bättre än föregångaren. Men om vi bortser från simpelt klickbete finns det ett flertal aspekter med potential. Spinoffen fungerar som en adrenalinlysten jonglör med seriens tonläge i luften likt en motorsåg och brinnande fackla. Antingen kan vi se de humoristiska dragen dekapitera akten och falla platt, eller dess dramatiska tyngd lida en utdragen död. Men så länge jonglören har tungan rätt i mun blir det en fängslande återkomst till Albuquerque med oss låsta framför — tack vare Netflix — datorskärmen.

Det finns ett flertal argument för att platsen i Breaking Bads skugga inte är långvarig när vi åter stiftar bekantskap med Saul Jimmy McGill — och hur klarar egentligen Better Call Saul sig ställd öga mot öga med storebrodern? Jag försöker besvara detta utan risken att spoila något för er.

1. Är Jimmy McGill mer än Heisenbergs advokat?

Bob Odenkirk är ingen Bryan Cranston och Jimmy McGill är ingen Walter White. Men det går ändå inte att bortse från faktumet att Odenkirk kan konsumera hela den plattform han ges. I Breaking Bad var Saul Goodman en avskyvärd advokat med en komisk utstrålning. Men när det förflutna luckras upp ges vi Jimmy, en rollfigur vars karaktär besitter mer bredd än simpla oneliners. Här finner vi uppgivenheten som kännetecknade Walt, och den har kanske inte bara sin rot i pengastrul. Sedan kan vi väl ta för givet att serien kommer kartlägga Jimmys moraliska förfall som sedan placerar honom i samma rum som två rookiedealers. Resan dit är målet och svårigheten ligger i att göra den spännande utan att jämna New Mexico med marken. Berätta en rolig, gripande och explosiv — i mer än en bemärkelse — berättelse med ett liv utanför Breaking Bad. Sätt Odenkirk vid fronten och det är mycket möjligt att de kan lyckas.

Det är dock omöjligt för den gamle Mr. Show-skådespelaren att bära all tyngd på sina egna axlar. Men det verkar finnas en rad rollfigurer här värda att tillbringa tid med. Dock är jag smått skeptisk till den grabbduo som verkar ha ersatt Badger och Skinny Pete i comic relief. Dynamiken mellan dessa två är mer av en nedrökt och eneggad natur än de tidigares tragikomiska. Tillfället då vi fick en inblick i det liv Pete hade försummat när han illustrerade sina pianotalanger är fortfarande en av Breaking Bads vackraste.

2. Det du bevittnar är en advokats främsta vapen

När det kommer till att paketera en produkt i de finaste av presentpapper så är Vince Gilligan en expert – vilket han demonstrerar som regissör av premiäravsnittet Uno. Det råder ingen stress i narrativet vilket kameraföringen försäkrar oss om när den stilla och länge suger in omgivningens atmosfär. Klockan tickar ständigt för Jimmy, men som tittare blir du aldrig satt i ett läge där fingrarna vilar på nödbromsen. Istället får vi ta vår tid med denna nya inblick i Albuquerques dunkla rum där det simpla i att tarva cigg vid en rökruta kanske är det bästa exemplet – en scen uppenbart genomtänkt utan att bli intetsägande muskelflexande.

Men ibland kan något koka under detta lugn och en lång tagning kan få dig att göra en bakåtvolt i soffan. Det är lätt för en tittare att förlora fokus under långa tagningar – något Gilligan och Gould inte tänker ge efter för. Här talar vi dock kanske om hängivna entusiaster som under Breaking Bads gång fann de underligaste av kopplingar i allt från teddybjörnar till jackor. Något säger mig att ett flertal sitter med ett anteckningsblock och Better Call Sauls subreddit redo under en sittning.

Föregångaren lär ändå förevigt vara synonymt med den cinematiska klippning och filmning som gjorde den till en trendsättare inom den gyllene tv-eran – än så länge verkar det vara ett arv Better Call Saul är redo att förvalta och förhoppningvis ta till nya höjder.

3. En post-modern västern med klang

När Walter Whites själ dog och lämnade utrymme för Heisenberg i sitt hus bottenutrymme var den ikoniska scenens unsung hero utan tvekan kompositören Dave Porter. Hans minimalistiska — stundtals ambienta — Morricone-efterapning är kanske för många inte det mest minnesvärda från sagan om en knarkkonungs uppgång och fall. Dock var han en essentiell del i Breaking Bads mörka ton och lär även vara så när Better Call Saul försöker finna trygghet i balansgången mellan svart komedi och ångestladdat drama.

Musiken skär här in mer tydligt i Jimmy McGills sinnesstämning än vad Porter någonsin har gjort tidigare för en rollfigur. Gitarrmelodierna är distinkta med lätta slaginstrument gungandes i takt och blir till en logisk fortsättning på den postmoderna västern Porter ackompanjerade under fem år.

Att det blir fem år till av Better Call Saul står inte skrivet i stjärnorna, men är förmodligen Vince Gilligan och Peter Goulds förhoppning. De verkar redo att skapa något nytt och eget, men det kan komma att ta sin tid. Hur många av oss visste vad Breaking Bad skulle sluta som efter första avsnittet, eller säsongen? Låt oss hoppas att de kreativa aktörerna erhåller AMC och tittarnas förtroende, för då finns möjligheten att vi snart drömmer om ett tillfälle att ringa upp Saul Goodman istället för en fix av blått meth.   

Better Call Saul finns att streama hos Netflix med ett nytt avsnitt varje tisdag.   

Förståeligt nog vill inte Vince Gilligan berätta en historia vi kan missta för Breaking Bad med spinoffen Better Call Saul. Samtidigt är det farligt att vandra för långt ifrån ursprungsmaterialet karaktären Saul Goodman är associerad med. Därför är denna nya – och även korta – trailer något oroväckande där den nyligen Emmy-prisade Gilligan diskuterar Jimmy McGill; den hederliga mannen Saul var före han var ja, New Mexicos slugaste advokat. Att ta en älskvärd karaktär för att sedan beröva honom på alla attribut vi har lärt oss att älska är ett vågat drag – speciellt när manusförfattandet verkar gå oerhört långsamt.

Ni får ursäkta min pessimistiska inställningen, visst är inget skrivet i sten men minnena av Gilligans förflutna med spinoffen på Arkiv-X:s karaktärerna The Lone Gunmen lämnar mig i samma tillstånd som Saul Jimmy i trailern nedan. Kanske borde jag hålla tummarna för att Stephen Colbert delar denna oro och tar till en av sina smått okonventionella metoder. För vi är väl alla med på att resan mot världens bästa juridiska marknadsföring måste bli tv-världens motsvarighet till Gudfadern 2? Det är det enda rätt så inga half measures fram till februari nu.

Minns ni Walter White? Kemilärare som fick cancer och började koka ihop meth i den sanslöst hyllade serien Breaking Bad. Ja det är klart ni inte har glömt honom och ni har knappast glömt hans advokat Saul Goodman som har blivit fokuset för en egen tv-serie vid namnet Better Call Saul. Det är inte mycket vi vet om denna serie förutom att den kommer utspela sig före, under och efter Heisenbergs blåfärgade drogrenässans – allt det ändras dock idag med en ny, tio sekunder lång, trailer. Vad finns det att säga om detta material? Mycket, vilket betyder att jag lär punkta upp allt.

• Serien kommer få sin premiär i februari vilket är en riktig nyhet.
• Bob Odenkirk ser verkligen yngre ut så bra jobbet sminket, om detta klipp inte utspelar sig efter Breaking Bad för i så fall gör ni något riktigt fel.
• Advokater är som hälsoförsäkringar och ja visst behöver vi allt dem?
• Tio sekunder är egentligen lite snålt …
• Men vem kan han tala med? Snälla säg att det är Huell.
• Eller kan vi tänka oss att det är en viss karaktär som kommunicerar från graven och skådeplatsen i trailern är en seans? Möjligheterna är många.
• Men helt ärligt ge oss en längre trailer AMC för jag kan inte jobba med detta, här är en gif med Huell.