I fredags hade Straight Outta Compton premiär i USA*, en film om den legendariska rapgruppen NWA, och lyckades toppa förväntningarna genom att dubbla sin budget i intänkter under helgen.

Kritiker har även talat gott om den F. Gary Gray-regisserade filmen, främst första halvan medan många menar att den andra faller på biopic-klichéer. Detta är förmodligen ett resultat av att de två NWA-medlemmarna Ice Cube och Dr Dre producerar det historiska rapeposet, vilket även kan förklara varför vissa händelser inte äger rum i filmen – till exempel när Dre misshandlade journalisten Dee Barnes.

Det var vid en releasefest i januari 1991 Dr Dre attackerade Barnes efter att programmet Pump It Up – som hon under tiden var programledare för – hade sänt ett segment där den då nyblivna soloartisten Ice Cube dissade sina gamla rapkollegor.

”Dre later told Rolling Stone, ‘It ain’t no big thing – I just threw her through a door.’ He pleaded no contest to assault charges. Barnes’s civil suit against Dre was settled out of court.”

Dee Barnes berättar nu, efter att ha sett Straight Outta Compton, om misshandeln i en essä för Gawker. Inte för att hon anser att händelsen borde ha skildrats – då den enligt henne är för våldsam – utan för att historien fortfarande måste berättas. Dock kan jag inte uppmana er att läsa denna text utan att inflika om hur tung den är att ta sig igenom, Barnes berättar väldigt gripande om vad hon trodde skulle ta hennes liv.

Journalisten går även in på det förbluffande faktumet att Straight Outta Comptons regissör F. Gary Grays filmade den ödesmättade intervjun med Ice Cube, som producenterna sedan valde att inkludera i programmet mot hennes vilja. De såg tittarsiffror, Barnes såg något farligare.

Nu flera år senare är Gray och Dr Dre båda väldigt motvilliga vid frågor rörande detta ämne. Den framgångsrika producenten sa själv nyligen endast att han ”gjorde en hel del dumt som ung”. Ja, skoja inte, för det finns ännu fler historier likt denna och Dee Barnes har inte glömt dem heller. Dre skall även ha misshandlat artisten Tairrie B och ex-flickvännen Michel’le:

”I didn’t want to see a depiction of me getting beat up, just like I didn’t want to see a depiction of Dre beating up Michel’le, his one-time girlfriend who recently summed up their relationship this way: ‘I was just a quiet girlfriend who got beat on and told to sit down and shut up.”

”In 1990, at a Grammys party in front of an A-List crowd, Dr. Dre assaulted Tairrie B. This was a year before my assault. In an interview, F. Gary Gray said these were considered “side stories” and not important to the narrative.”

Dee Barnes har själv ett förflutet inom rap och kände medlemmarna i NWA före deras genombrott, och före misshandeln hade hon aldrig personligen upplevt det språk eller beteende gruppen målade upp i låtar som A Bitch Iz a Bitch. Efter händelsen har mötena inte helt oväntat varit ett fåtal. Medan hon försonades med Eazy-E innan hans död verkar Ice Cube inte vilja veta av henne. Jobben inom tv-branschen blev även färre vilket hon själv misstänker att Dr Dre, eller i alla fall rädslan för honom, kan ha bidragit till.

Ha detta i åtanke när doktorn åter är i ropet med en ny film, nytt album och utstuderade intervjuer ledda av rappare som Kendrick Lamar. För medan åsikter kring över 25 år gamla mysogyniska texter – som rapparen D.O.C. ändå skrev –  är populära nu, men knappast åstakommer något, har Dee Barnes en desto viktigare historia att berätta** om kvinnohatet inom musik- och nöjesbranschen.

*Straight Outta Compton har ännu ingen planerad premiär i Sverige, men pågrund av en hög efterfrågan jobbar SF hårt för att den ska gå upp här.

**Dee Barnes skriver på sin egna självbiografi som någon behöver publicera nu.                                      

Netflix planer på att börja producera egna filmer har pågått under en längre tid, något som bland har lett till bokjott från biokedjor. Men det hindrar inte dem från att i höst släppa sin första film, Beasts of No Nation, skriven och regisserad av Cary Fukunaga – som de flesta känner till från det bråk med Nic Pizzolatto som resulterade i första säsongen av True Detective.

Filmen är baserad på en roman med samma namn av författaren Uzodinma Iweala och skildrar ett inbördeskrig i ett ospecifierat afrikanskt land. Här får vi följa en ung pojke vid namnet Abu, spelad av Abraham Attah, som fostras till ett liv i krig av Idris Elbas krigsherre. I den skrämmande men hjärteskärande första trailern ges vi en inblick i detta mentorskap, tillsammans med bilder från Abus förflutna före kriget – allt tonsatt av kraftfull musik från M83. Det gripande och gastkramande jobb som Fukunaga gjorde bakom kameran på True Detective uppenbarar sig igen.

Ungdomsåren är långt ifrån enkla. Puberteten, kärleken och första fyllan resulterar i en tumultartad bergochdalbana du nästan skulle kunna överge vid dess topp. Om du mot förmodan inte kan relatera till  det sentimentet så har du säkerligen sett det skildrat genom film. Det finns en genre för just dessa historier vid namnet coming of age, och regissören Sam de Jong är redo att berätta en som inte kan liknas vid någon annan.

Tillsammans med Vice och filmgruppen 100% Halal tar han oss till Amsterdams färgsprackande men gastkramande förort i filmen Prince. Här får vi följa den holländsk-marockanska grabben Ayoub vars jakt efter kärleken sliter honom från vänner rakt in i klorna tillhörande en lokal knarklangare, och en resa klädd i moraliska dilemman tar sin början.

I den ljuddämpade trailern nedan — där endast 80-talsesque musik fyller ut tomrummet — erbjuds vi ett första smakprov av denna muterade John Hughes skapelse, där The Breakfast Club blir till en kvarsittning i City of God. Men visst känner vi allt igen denna nostalgiska estetik, sen succén med Drive har vurmandet för 80-talet nästan mättats. Dock är faktumet att de Jong, tillsammans med tidigare okända skådespelare, skall utmana uppfattningar kring maskulinitet och könsroller det som kan komma att bli filmens hjärta. Lockelsen av exotifierade droger och lilaskinande Lamborghinis i neonljus är frästande — samt rätt adrenalinhöjande med det där fotot — men i slutändan är kanske en säregen coming of age-historia vad som kan differentiera Prince från all annan 80s-populism, och göra ett helt unikt avtryck.   

Prince går upp på biografer och On Demand i USA 14 augusti, låt oss hoppas att den når oss på ett eller annat sätt därefter.

Genom hela trailern till boxningsdramat Southpaw flöt endast en tanke runt i mitt huvud: detta framstår som äkta må-dåligt-porr. Sedan kommer den kanske uppenbara överraskningen, filmen är skriven av Kurt Sutter — skaparen bakom våldsporren och den ändlösa trappan av melankolisk såpoperadramaturgis hemvist Sons of Anarchy. Helt plötsligt ter allt sig normalt, i Sutters värld där lycka endast kan nås först när sandkorn börjar rulla ur öde tårkanaler. Tvivlar ni på denna herres världsbild? Faktumet att han själv valde att spela en av tv-historiens mest plågade karaktärer i sin egen serie talar för den.

Men här handlar det egentligen om Sutter och regissören Antoine Fuquas — mest känd för Training Day och de kommersiella publikfriererna som följde — försök till att göra en Oscars-värdig film, för om det är något jurymedlemmar i den uråldriga institutionen älskar så är det när skådespelare torterar sina kroppar för boxarroller. Här är valet av fysiskt och säkerligen även psykiskt tortyrobjekt ingen annan än Jake Gyllenhall, ett utmärkt val för boxaren vars liv faller samman och där det enda som kvarstår är 50 Cent. 

Om du inte redan är såld på döda fruar, gråtande barn, alkoholism och förmodligen någon drogöverdos så har filmen även ett soundtrack producerat av Eminem — ifall han hade något att göra med faktumet att protegén 50 har en stor roll låter vi vara osagt. Med andra ord är detta en analkande amerikansk biosuccé, för det finns även lite boxning att ta del av. Dock vad en amerikansk biosuccé behöver är ett lyckligt slut, och frågan är ifall Sutter är villig att släppa på sina principer bara en enda gången, eller ifall han tänker låta Michael Chiklis göra smutsjobbet åter igen.

Att bära högklackat är kanske inte fördelaktigt i alla miljöer, speciellt när vi talar om actionfilmer vilket blev påtagligt i senaste Jurassic World där Bryce Dallas Howards karaktär inte för en sekund kunde ge upp sitt par även fast en flera meter lång datoranimerad dinosaurie var henne hak i häl. Denna bristande logik har gett upphov till en ny tumblr vid namnet Action Heroines In Wildly Inappropriate Shoes där man lyfter fram de stunder den stereotypiska bilden av sexiga kvinnor i film överväger sunt förnuft. 

Ingen kan säga emot att Charlies Änglar gjorde ett fantastiskt jobb med att avlägsna drömmar om faderskap hos manliga brottslingar, men alla fotmassager i världen från sköna killar kan inte rädda smärtan tjejerna lär ha lämnats med. Eller faktumet att stofilen Alfred satte ihop en vågad läderoutfit med höga klackar åt sin egen systerdotter Batgirl i Batman & Robin, men han antog väl att även kvinnliga superhjältar bara bryr sig om mode i slutändan? Nej ta ert ansvar nu Hollywood, för när den dåliga idéen att koka ihop monsterödlor från juraperioden väl spårar ur vill ni inte få skulden för att någon bara vägrade att ge upp sina klackar.

Men att alla slagsmåls numera inte ackompanjeras av en boombox ljudandes Prodigy kan jag ändå inte förstå, mina karategester hade kommit av sig själva naturligt.