Bild via Duplass Brothers.

Hollywood saknar stake och då talar jag inte om mod utan det faktiska manliga könet. Sen länge har kvinnors kroppar varit något helt utan kontrovers för filmmakare — från det glada 80-talets besynnerliga sexkomedier till HBO:s ocensurerade kavalkad i varje avsnitt av Game of Thrones. Men kanske kommer The Overnight att konfrontera just detta. Många av recensionerna från Sundance hyllade inte bara filmen för dess komik utan även för hur den utmanade könsroller och erbjöd manliga full frontals som om det inte vore något.

I denna mörka komedi av Patrick Brice har ett par spelat av Adam Scott och Taylor Schilling precis flyttat till Los Angeles, där de försöker finna ro i den kaliforniska livsstilen. Under en dag vid lekparken bjuder ett medelålders hipsterpar över dem för en så kallad lekdejt, vilket när barnen har gått och lagt sig utvecklas till något mer än bara lek för de vuxna. Trailern utlovar en oförutsägbar komedi underlig och något obekväm, samt manliga full frontal — som världen har väntat.

Det är ingen idé att dölja sitt förflutna, det finns inget att hymla om — en gång i tiden var jag världens största Star Wars-nörd, vilket kan leva kvar än idag. Den gamla trilogin öppnade inte bara upp en helt ny värld av färgsprackande ljussablar, antagonister med astmaproblem och ett överflöde av gulliga teddybjörnar. När jag satt inne i ett dunkelt rum hos några bekanta till min familj, med en lysande tv-skärm framför mig med de mytomspunna VHS-kassetterna rullandes, var det även en introduktion till filmens värld. Därifrån var det kört, Star Wars och film överhuvudtaget skulle bli en essentiell del av mitt liv.

Därför kan jag inte hjälpa att vara något naivt förhoppningsfull inför denna nya installation av filmer, även efter George Lucas maktgalna regim bakom kameran de senaste åren med Jar Jar Binks och allt vad det innebär. Men nog allt levde sjuåringen inom mig när de sände live ifrån Star Wars Celebration i USA tidigare ikväll. JJ Abrams som har regisserat The Force Awakens ställde upp på en en storslagen nördgalor till panel med nya och gamla ansikten, alla hoppfulla om att de inte kommer göra någon besviken. Efter att ha sett den nya trailern de introducerade är jag ännu naivt hoppfull, för en gammal nörd vaknade till liv. Ni kan ta del av den ovan och fortsätt sedan att scrolla, för jag har sammanfattat allt vi såg i detta smakprov, där fokuset är en specifik familj.
 

Efter första teasern som släpptes i november antog många att den ökenplanet vi såg var klassiska Tatooine, känd från gamla och nya filmer. Men Abrams gjorde det klart under kvällens panel att det handlar om en ny planet vid namnet Jakku. Med denna vy visar de prov på en sliten och åldrad värld, med kvarlevorna av en gigantisk rymdbatalj. Abrams mål verkar vara att åter finna den gamla trilogins magi — som Lucas tycktes ha glömt när han upptäckte CGI för några år sedan — och jag tror regissören i alla fall har funnit känslan av en värld sen längde levde i. Alltså inte en med plastiga animeringar och handelstransaktioner.

”The force is strong in my family” säger en röst jag skulle tro tillhör en åldrad Luke Skywalker. Från tidigare läckta konceptbilder verkar det dock inte vara han som åter stiftar bekantskap med farsans kvarlevor, utan en ny representant från den mörka sidan som vi snart får se mer av.

På tal om Luke, här har vi honom — kom igen, det är ett givet antagande — tillsammans med R2D2. Största om kanske enda besvikelsen med denna trailer är dock att vi inte fick se en glimt av Mark Hamill i sitt nyodlade Obi-Wan-esquea skägg. Inom sinom tid, antar jag.

Familj var temat, vilket får mig att tro att handen till vänster tillhör Leia och att det är Lukes klassiska ljussabel — förlorad i duellen med Darth Vader i Empire Strikes Back — hon mottar. Carrie Fisher verkar i alla fall inte ha klippt naglarna något suspekt såhär 30 år senare.

Här har vi alltså en av de nya karaktärerna: Poe Dameron, som skådespelaren Oscar Isaac själv kallade för ”the best freaking pilot in the galaxy”. Enligt snacket från panelen får han ett uppdrag av en redan nämnd prinsessa, vilket är en fin throwback till den första filmen.

Fler nya ansikten, i en något riskabel situation. Vi har Finn spelad av John Boyega, Rey som ryktas vara en i Solo-familjen med Daisy Ridley i rollen, och roboten BB-8 — som inte är CGI — vars framtid säkerligen är med i en del av den yngre generationen fans leksakssamlingar. Värt att nämna är att producenten Kathleen Kennedy under panelen fick frågan ”Vilken karaktär i Star Wars skulle du vilja spela?” var på hon svarade att det inte fanns många valalternativ, tills nu. 

Om vi kan förbise alla hyperboliska diskussioner kring designen på ljussablen har vi här filmens ondskefulla antagonist Kylo Ren. Mycket talar för att Adam Driver gav upp hipsterlivet i New York för denna roll, även den enligt rykten en del av Solo-familjen — vilket vore ett logiskt val att följa upp originaltrilogins patriarkala kamp med. Maskeringen antar jag är influerad av ett visst tv-spel.

Finn återigen i Stormtrooper-utstyrsel. När Boyega fick frågor angående detta under panelen kollade han nervöst på Abrams, som inte verkade alltför sugen på att delge information om huruvida karaktärens allianser ligger till. Men vi kan anta att Finn börjar som en del av Imperiet The New Order men inser snabbt att den där svettiga rustningen är alltför mödosam och moraliskt ifrågasättande.

Stormtrooper möter Boba Fett? Designen här är i alla fall varenda nörds dröm, och verkar vara där det gamla möter det nya Star Wars i ett perfekt utförande. Vem döljer sig bakom den chromade hjälmen? Få vet, men jag skulle gissa på Gwendoline Christie – ni vet Brienne från Game of Thrones — vars karaktär skall ligga åt den mörka sidan av spektrat.

Klassiska roller ombytta när Rey räcker ut en hjälpande hand till Finn. Tillsammans med öppningsklippet från förra teasern är detta nog min favorit av alla. De båda demonstrerar nämligen väl hur detta är en ny era för Star Wars. En där Lando Calrissian inte är den enda rasifierade människan i galaxen, vars kvinnliga representanter är upphöjt till något mer än en prinsessa i nöd. Inget illa mot Leia men med Ridley, Christie och Lupita Nyong’o ombord är det inte längre bara brittiska imperalistmän som styr detta rymdskepp.

Jag skrek, kanske kom det även en tår? Mer vill jag inte delge. Men se, Harrison Ford ler, den gamle smugglaren, och alla bittra fans vars hjärtan krossades med The Phantom Menace kan inte längre gömma sig bakom en fasad av cynism. Om det nu mot all tvivel fortfarande finns någon som vägrar låta den överväldigande känslan av nostalgiska barndomsminnen florera i den enhälliga Star Wars-hypen:

Åtta långa månader kvar till premiären och jag är mer än redo. Tonen och estetiken tycks vurma för den gamla trilogin, från en tid inom film då scenerier inte var något konstruerat genom en dator utan faktiskt äkta miljöer. Det är den rätta vägen att gå ifall man vill skänka nytt liv till en franchise många trodde var långt, långt ifrån levande. Efter de senaste åren med prequels kan mina känslor inte sammanfattas bättre än nedan med ett klipp från Brokeback Mountain, av alla filmer. Som sagt: en nörd har vaknat till liv. Frågan är om ens mina småbröder i åldrarna 8 och 9 år kommer kunna stå ut med mina hysteriska förväntningar inför denna film när vi ses nästa gång.

Minns ni en tid då marknadsföringen av en film inte var en tickande bomb redo att explodera med spoilers vilken minut som helst? Nej det gör knappt jag heller. Trailers har till exempel alltid varit opålitlig, under 70-talet kunde de praktiskt taget avslöja en hel films handling på mindre än två minuter. Med åren har dock dessa smakprov blivit allt mer kontroversiellt laddade. Vi vill se högoktaniga blockbusters på bio men inte bli blåsta på konfekten genom att uppleva en kortfattad summering av filmens klimax på internet — samtidigt kan inte filmbolagen riskera att gå miste om besökare och spelar med något öppna kort, vilket inte alltid är det smartaste draget.

Så verkar fallet vara när det kommer till den femte installationen i sagan om den mordiska roboten från framtiden som blev Kaliforniens guvernör. Okej gränsen mellan fiktion och realitet är kanske inte så pass otydlig, men de flesta av er känner säkerligen till premissen för nästan varenda Terminator-film. Nu är mer än en CGI-animerad Arnold Schwarzenegger tillbaka för att avsluta jobbet McG startade med Christian Bale-rullen Salvation och eliminera denna franchise en gång för alla. Det lär väl ändå vara målet med Genisys — den fyndiga titeln säger egentligen allt — där de tar till ett tidsresegrepp liknande vad den nya tappningen av Star Trek och senaste X-Men erbjöd. Något säger mig också att om Neill Blomkamp får göra sin än så länge hypotetiska uppföljare till Aliens — även efter den fenomenala floppen Chappie — så kommer vi återigen få se en liknande vinkel där, för det vore ju inte helt olikt Hollywood att ta ett koncept och mjölka det tills vi har överdoserat på laktos.

Nu talar jag inte endast om att eliminera tidigare tidslinjer och Edward Furlongs urgulliga snelugg — den är redan glömd sen länge. Nej med denna reboot verkar de benägna om att döda all potential för framtida filmer ifall vi ska tro den nysläppta trailern, som säger alldeles för mycket med potentiellt förödande konsekvenser. Några studiobossar verkar ha tagit till det mest potenta av flummigt gräs och kommit fram till en idé mer briljant än att den ihållige Jason Clarke ska spela mänsklighetens frälsare John Connor — de har nämligen gjort Connor till filmens antagonist. Den jagade blir här jägaren, vilken twist! Tyvärr är jag redo att dömma den — precis som resten av filmen — i förväg och titulera det hela en generisk CGI-soppa. 

Visst det är förståeligt att filmstudion desperat försöker generera intresse, då hypen kring Terminator: Genisys tycks ha uteblivit. Dock misstänker jag att detta katastrofala drag har öppnat upp för en lynchning inte ens en nervattnad version av catchphrasen ”hasta la vista baby” kan rädda dem ifrån. Vi talar ändå om en franschise vars fallenhet för stuntbaserad action skulle bli kännetecknande för 80- och 90-talet. Men nu verkar den andra filmens CGI-milestolpe bli dess fall när föregångarnas råa produktion här överskuggas av finpolerad estetik och skrämselväckande animeringar.

Någonstans sitter förmodligen studiobossarna — fortfarande lika pårökta — och försöker konstruera en tidsmaskin som kan rädda dem från deras egen undergång. Arnold skulle aldrig ha kommit tillbaka hörni.

När du skrev på före manuset färdigställdes.

Bild via LA Times.   

Händer det igen eller inte? Så lyder den världsomspännande diskussionen bland Twin Peaks-fanatiker i detta nu. Som de flesta säkert känner till blev det klart i höstas att den gamla kultserien skulle återvända efter 25 år med nio nya avsnitt, samtliga författade av skaparna Mark Frost och David Lynch samt regisserade av den sistnämnde excentrikern.

För just en excentriker är väl vad Lynch är och han visade prov på det tidigare i veckan. Filmskaparen gjorde det då klart för oss att det inte kommer bli någon återkomst till de dimmiga skogarna för hans del pågrund av bristande budgetförhandlingar. Fans och skådespelare —  som såg en gammal dröm gå i kras — var självklart förkrossade. Men kanske är det inte försent att ge upp hoppet, enligt Variety är nämligen Showtime — som producerar denna nya miniserie — nu redo att kompromissa. 

Vad betyder detta för tv-seriens framtid? Är Lynch nyckeln till the Black Lodge eller skulle vi kunna finna Laura Palmer bland de röda skynkena utan honom? Låt oss se över möjligheterna.

Ett Twin Peaks helt utan David Lynch 

Dale Cooper är ingen utan sitt kaffe eller metafysiska trippar till drömmar och denna stad är inget utan David Lynch. Även ifall Mark Frost alltid har bärt på en talang för berättelser — förutom när han författade denna film — så är det Lynch själ som har gett Twin Peaks liv. En man vars tankegångar är nästintill omöjliga att sätta sig in i går inte att ersätta så enkelt. Om en modern fortsättning av Twin Peaks ska fungera krävs David Lynch, men i vilken kapacitet?

Ett Twin Peaks med David Lynch

Låt oss säga att regissören får igenom sin vilja och återvänder för alla nio avsnitt — kommer han klara av det? Nog för att jag vill tro på denna surrealistiska mästares storhet men nästa år markera inte bara Twin Peaks uttalade återkomst, utan det har även då gått tio år sen Lynch — som debuterade 1977 med Eraserhead — regisserade något längre än en kortfilm. Att ta sig an detta projekt på nio timmar är en utmaning även för de bästa av filmskapare vilket sätter en monumental press på en nästan pensionerad regissör. Resultatet — om det hela går vägen — skulle kunna bli till det fantastiska vanvett vi älskar, frågan är dock om det finns tillräckligt många timmar till meditation för att det ska gå vägen.

Ett Twin Peaks med men ändå utan David Lynch

Oftast talar man om den första — något korta — säsongen av Twin Peaks som den bästa, med all rätt. Många verkar dock ha antagit att det hela var David Lynch och Mark Frosts egna bedrift som de åstadkom före tv-cheferna tröttnade på deras dimtäta mysterier. Det är inte helt sant, eller visst sista delen om sviniga tv-chefer ja men första säsongens storhet är inte bara skaparnas bragd. Av åtta avsnitt regisserade faktiskt Frost endast två och skrev fem varav tre var tillsammans med Lynch som bara regisserade två av säsongens — kanske flummigaste — passager.

Men en bra tv-serie är alltid mer än skaparen och grundidéen — det är en gruppinsats där kameramän, regissörer, manusförfattare och producenter alla är beroende av varenda. Twin Peaks kan måhända inte fungera utan en direktlänk till det så kallade Lynchian inre. Låt därför David Lynch skriva alla avsnitt, regissera första avsnitt och använd honom sedan som en rådgivare med som kan överse produktionen. Nio avsnitt är ändå en monsturös förväntning, ta därför istället tillbaka American Horror Story’s Tim Hunter eller Homelands Leslia Glatter — två regissörer som gjorde ett fenomenalt jobb med kultserien när den förbryllade tittare i början av 90-talet.

Visst är Twin Peaks en värld vi kan tacka David Lynch för, men det är även en värld där fantasin kan frodas likt ingen annan plats. Därför är seriens framtid inte beroende av dess skapare, den är beroende av filmskapare med förståelse för hans vision som sedan kan tillföra deras inviduella styrkor för att göra något värdigt den serie där rollfigurer förvandlades till dörrhandtag. Lynch är ändå 69 år gammal med skapliga röklungor så vad kan vi egentligen förvänta oss?  

Bild via Warner Bros. Pictures.

I stora drag är Fury Road — det fjärde kapitlet i Mad Max-legenden — en enda lång jakt, oftast bilburen genom den postapokalyptiska öknen. När George Miller återvänder till sitt Australien förlorad i hungern efter olja verkar det vara en plats galnare än någonsin tidigare. Detta faktum står klart med en ny trailer där vi bland annat får stifta bekantskap med den skräckinjagande antagonisten Immortan Joe — redo att utmana Humungus i kampen om titeln som mytologins största badass. Med ett andningsproblem som kan konkurrera med Darth Vaders i kultfaktor ger han sig ut i krig mot Charlize Therons rollfigur och ingen annan än Max — här spelad av Tom Hardy — fastnar i mitten av konflikten.

Tillskillnad från den allmänna uppfattningen så är detta ingen direkt uppföljare utan en ny tolkning av det universum Miller har byggt där element från alla tidigare filmer inkorporeras. Därför kan vi — utöver dystopiskt glamrockande muskelknuttar med brinnande gitarrer — kanske förvänta oss en eller annan roll från förr? Att franschisens skådespelare återvänder för nya karaktärer är inte heller något nytt och här finner vi bland annat Hugo Keays-Byrne — även känd som Toecutter från filmseriens första installation — igen som filmens diabolisk ärkeskurk. Men att hoppas på en cameo från Mel Gibson är nog en hopplös dröm, för inte ens denna films ostabila psyke kan mäta sig med den excentriska skådespelarens.