Kvinnors historia inom actionfilm är en problematisk sådan, inte minst på grund av de män som har regisserat dem.

När det kommer till starka, kvinnliga rollfigurer har Hollywood i åratal kämpat med lusten att bara sexualisera allt som inte bär på det manliga könet. En del vill måhända peka på att James Cameron gjorde rätt i sina filmer, men i ärlighetens namn handlar det där endast om förvandla kvinnor till de manliga machoarketyper vi annars ser i film. Det är ett ständigt problem när regissörerer vill låta en kvinna hantera ett hagelgevär, man skalar i slutändan av all femininitet — för säkerhets skull?

Saker och ting verkar dock ta en progressiv vändning från och med imorgon, med George Millers återkomst till Australiens ökenlandskap. Mad Max: Fury Road — den fjärde installationen i franschisen — har inte bara hyllats som actiongenrens pånyttfödelse, utan även en feministisk framgång. För även efter apokalypsen finns patriarkala strukturer och Miller har belyst just detta med hjälp av den feministiska författaren Eve Ensler. Efter att ha författat böcker som The Vagina Monologues flögs Ensler in till inspelning för att med sin expertis assistera skildring av rebellen Charlize Theron och fem andra kvinnors flykt från tyrannen Immortan Joe.

Men med feministiska framgångar väntar såklart kränkta män runt hörnet, vilket kanske är en självklarhet när vi äventyrar bland nördkulturens bultande hjärta: en slumrande lågbudget-sci-fi med nytt liv. Det handlar om hemsidan Return Of The Kings, vars syfte är långt ifrån att sätta Aragorn på tronen. Istället talar vi om en bloggportal för ”heterosexuella och maskulina män” där ”kvinnor och homosexuella bör avstå att kommentera”. Vi har alltså hamnat vid internets egna postapokalyptiska landskap, där en diabolisk bojkott mot Hollywood-eposet feministpropagandan planeras:

”Not only REFUSE to see the movie, but spread the word to as many men as possible. Because if they sheepishly attend and Fury Road is a blockbuster, then you, me, and all the other men (and real women) in the world will never be able to see a real action movie ever again that doesn’t contain some damn political lecture or moray about feminism, SJW-ing, and socialism.”

Det är uppenbart att undergången inte är förklädd i atombomber och bilar med nitar och monsterdäck — det är feminism, socialism och ”social justice warriors” vi bör frukta. Den ursprungliga motorvägskrigaren Mel Gibson verkar ha sitt på det torra med andra ord.

”It’s whether men in America and around the world are going to be duped by explosions, fire tornadoes, and desert raiders into seeing what is guaranteed to be nothing more than feminist propaganda, while at the same time being insulted AND tricked into viewing a piece of American culture ruined and rewritten right in front of their very eyes.”

Faktumet att George Miller och Mad Max är en australiensisk skapelse dödar egentligen alla dessa kungars kredibilitet. Men vem vet, kanske är detta ett äkta hot mot Fury Roads besökarantal? Kanske vet vi snart hur många som egentligen gömmer sig på domedagshyperboliska aktivistsidor likt Return Of The Kings? Dock lär de inte stoppa denna långvariga sekvens av explosioner, Tom Hardy som spelar den nya Max har nämligen skrivit på för ett flertal filmer i rollen. Miller lär väl göra männen i de framtida filmerna ännu vitare, så att alla i slutändan blir nöjda. Samtidigt är ironin påtaglig när grupper vill bevara något heterosexuellt  mansideal i en film vars föregångar helt uppenbart skildrade homosexuella relationer mellan män, ursäkta min cinematiska elitism men har dessa snubbar ens sett de gamla kultklassikerna från första början?

Förresten, här är en trailer till andra Mad Max-rullen The Road Warrior klippt som trailern till Fury Road, ifall du nu behöver bli ännu mer peppad inför detta spektakel — jag själv kan knappt bärga mig.

Hela gänget hos ABC Today, med insikten att allt snart är över.

Minns ni när Charlie Sheen blev en internetsensation efter en fenomenal urspårning där ett flertal droger — samt tigerblod — var involverat? Ja det är en sån där hörnsten i den samtida populärkulturen vi alla minns med behag, dock är det inget vi talar om då alla säkerligen med skam minns hur ordet ”winning” missbrukades tills att rehablitering inte längre var ett alternativ, ingen ville vinna längre. Eller jo en ny film baserad på HBO-serien Entourage — även känd som alla sköna snubbars våta Hollywood-dröm — vill definitivt det med ett hopplöst behov för att nå ut med viralsensationer.

Med mindre än en månad till den amerikanska premiären ångrar nog Jeremy Piven dagen han skrev på för att göra hela pressturnén i rollen som den maktgalna agenten Ari Gold. Är det hela ett uttänkt metaskämt i sig, konstruerat av Pivens hybrisbänga alterego? Någon såg i alla fall genialitet i faktumet att låta Gold marknadsföra en fiktionell bok istället för själva filmen vilket öppnade upp för påhittade anekdoter kring Sheens vilda eskapader.

Men likt hur Sheens känsla för Hunter S. Thompson-esquea äventyr i Las Vegas egentligen peakade under 2000-talets mitt, känns Entourages famlande efter världsomspännande acceptans — såhär fyra år efter seriens slut — något desperat. Jeremy Piven lär leverera svordomar värre än shit ifall han vill åstakomma något med detta, samtidigt har han nog varit nöjd med att plocka checkarna sen första början.

Någon som är dedikerad till mer än pengarna är dock Adrian Grenier. För i en annan del av denna pr-resa tog saker och ting en något mörkare ton. Grenier spelar — som ni mot all förmodan kanske minns — huvudkaraktären Vincent Chase, en ung Hollywood-stjärna vars karriär från en indiehit till superhjältesuccé var föremålet för oändliga grabbars dagdrömmar.

Grenier själv har dock inte badat i rampljuset sen Entourage las ner, han har snarare lagt ner mer tid på att få till denna film än att faktiskt spela i någon annan. Varför? Jo för ”en del dagar vill Adrian Grenier helt enkelt inte vara Adrian Grenier” berättar han själv i en ny intervju med Page Six — ny som i den första han har gjort på väldigt länge.

”Det är roligt för vad en del människor inte verkar förstå är att jag också drömmer om att vara Vincent” berättar skådespelaren om sin paradroll och drömmer sig bort till den där gång han rökte gräs med en hippie spelad av Val Kilmer, vem skulle inte vilja röka på med en förlegad Batman kan ju en fråga sig.

Medan Grenier och Vince blev mer och mer till ett under inspelningen av filmen målar han samtidigt upp en vardag långt ifrån pr-tillställningarnas glamour. Även ifall han nu kan plocka upp ett kvinnligt fan klädd i ”gulliga klackar och kjol,” bjuda henne på en oförglömlig kväll med skumpa och linor av kokain så kvarstår den bittra sanningen: när allt är över väntar fortfarande ett manligt fan vid en urinoar någonstans, redo att ”hug it out.”

Vincent Chase Adrian Grenier har uppenbarligen sina demoner, kom ihåg det när ni besöker biograferna i juni. Vem är det då ni egentligen ser framför er? Är det egentligen endast en människas tomma skal, vars innerst essens har konsumerats av den pojkdröm han själv var med och skapade? Samtidigt är han inte Kevin Dillon, som vilade i broderns skugga långt före den fiktionella.   

Men ärligt talat vem saknar inte detta? Frisyrerna? Kläderna? Hollywood under 2000-talets mitt var en vacker plats i HBO:s regi.

Låt oss inte hymla här, för vi måste ändå applådera Woody Allen. I över 30 år har denna regissör mer eller mindre lyckats göra en remake på sin övergång till dramatiska komedier i slutet på 70-talet. Visst vi finner inte filmskaparen i huvudrollen lika ofta längre, men det bör sägas att han har en fallenhet för att regissera filmer om neurotiska medelåldersmän vars kärleksobjekt är yngre kvinnor. Likt hur Taken-filmerna är en actionfantasi för överbeskyddande farsor har Allen gång på gång skapat något ämnat för männen som anser att de drog livets nitlott, förlorade i en dagdröm där en ung kvinna faller ner från himlen och landar i deras knän bärandes tröst.

Med minnet av denna konstanta repetition blir det svårt och tro att Allen höll en stor del av sin kommande film hemlig, även från skådespelarna själv. Men nu har den första trailern till Irrational Man släppts och ja ni gissade rätt: vi har ännu en film om en överspänd man i medelåldern som finner tröst i en yngre kvinna.

I denna film agerar Joaquin Phoenix — i rollen som en filosofilärare — Woody Allens avatar. Stress, skrivkramp och faktumet att han inte kan få upp den är bara några av denna komplicerade karaktärs demoner, tills Emma Stone — likt en gåva från himlen — stiger in i hans liv med ett bekymmerslöst manér som bland annat tycks häva Allens Phoenixs impotens. Under dagarna vandrar de två längs idylliska universitetsmiljöer vilket leder till att Phoenix under kvällarna förvandlas till en kåt grottmänniska vars bästa partytrick är rysk roulette, tänk om det hela slutar som Deer Hunter, där har vi en twist Allens karriär kan behöva.

Charmigt eller obehagligt? Du får bedöma. Vi lär ändå beröma Woody Allen för att denna gång tillåta ett åldersgap på endast 14 år, till skillnad från Emma Stones romans med den 28 år äldre Colin Firth i Magic in the Moonlight — där snackar vi förlegad Hollywoodromans från 50-talet. Fast sen mindes jag att Allen fortfarande är misstänkt för att ha antastat sin adoptivdotter, och helt plötsligt är inget av detta ett skämt längre. 

Irrational Man går upp på biografer i juli, se den ifall detta gullegull fortfarande roar dig.

Bild via Expressen.   

Det var under gårdagen skådespelaren Josefin Ljungman la fram bevis på den etablerade — men oftast obemärkta — misogyni som existerar inom filmvärlden. I ett Facebook-meddelande från en manlig regissör som Ljungman valde att anonymisera beskriver regissören hur han skulle vilja spela in en naken och Clockwork Orange-liknande scen med henne i, för att sedan avsluta meddelandet med att glatt förklara hur han alltid har velat ha sex med henne.

Tyvärr är jobberbjudanden av denna sort inom filmbranschen inget nytt, vilket Ljungman bekräftade när Expressen intervjuade henne. Denna bittra sanning lyfter även en ny tumblr fram, där vi bland annat finner redan nämnda förslag. Det var efter att en nyligen offentliggjord studie illustrerade hur förlegade könsroller inom Hollywood fortfarande höll tillbaka kvinnliga filmskapare som några intiativtagare startade Shit People Say To Women Directors. Personerna bakom bloggen är anonyma men identifierar sig som kvinnor inom film och delar genom tumblrn dussintals — minst sagt bisarra — historier från andra kvinnor i samma position.

Det är ett deprimerande bevis — ackompanjerat av tumblr-vänliga gifs — på den uppenbara sexism som ofta reflekteras i eftertexter, intervjuer och Hollywoods historia.

Läs även: Femtio filmer av kvinnor som aspirerande filmskapare måste se. 

Minns ni Johnny Depp? Flickidolen Gilbert Grape som på senare år blev erkänd som en skådespelare med kapaciteten att förkroppsliga alla möjliga roller. Det började med nedsupen pirat och slutade med tveksam indian. För att fatta mig kort: karriären har mått bättre för en Jack Sparrow på ändlöst djupt vatten.