Låt Samantha Bee och grabbarna lugna dig medan världen övertas av galenskap.

Över ett år av kampanjande når sitt slut inatt med undergången det amerikanska valet. Kommer USA:s invånare välja den smått tveksamma och typiska politikern Hillary Clinton eller rasisten/fascisten/sexisten Donald Trump? Vi som för stunden sitter på ett tryggt avstånd gör nog bäst i att smälta året som har gått med lite skratt medan amerikansk kvällsunderhållning försöker avrunda denna för dem kaosartade, skrämmande och även rätt underhållande period.

Stephen Colbert uppmuntrar det amerikanska folket med sång

Om det är någon som bör känna blandade känslor inför att valet når sitt slut så är det Stephen Colbert. Efter att David Letterman lämnade uppdraget som värd för The Late Show steg Colbert in och förväntningarna var höga, och har kanske inte riktigt uppfyllts om en ska tro tittarsiffrorna. Därför har valet varit som en skänk från ovan för programledaren med en bakgrund inom Comedy Centrals politiska satirstall och hatet mot Trump en morot som har lett till briljant kvällsunderhållning. I äkta Colbert-manér laddade han under natten upp för sin egna valvaka med ett musikaliskt nummer och inte helt oväntat gästade hans gamla stallpartner Jon Stewart – vars återkomst till tv-rutan har blivit något av en tradition när Colbert behöver en sparringpartner – för att påminna tittarna om hur jävla viktigt det är att rösta, speciellt i detta val.

Judiska cocktails och countrypung när Seth Meyers säger adjö till en spårad kampanj

När Donald Trump klargjorde för världen att han skulle ge sig in i presidentracet – och därmed kanske skapa en reva genom dimensioner där Cthulhu kunde befrias för att sen bringa undergången till jorden – satt Seth Meyers tryggt i sin studio skrattandes, som om något av detta ens var rimligt? Donald Trump, president? Cthulhu, jordens undergång? Seth han bara skrattade, men har rätt snabbt blivit tvungen att äta upp sina ord och kompensera för all förmodad ångest med inslaget A Closer Look där han har analyserat presidentvalet med stor humor och finess. Inför dagens val återvände Meyers till sin antagonist Trump, vars kampanj de sista dagarna har gått ut på att dissa Jay Z, vilket var bland det minst bisarra Late Night-värden hade att diskutera. Efter ”Mazeltov cocktails”, Ted Nugents svartblåa pung och den perfekta Bondskurken kan vi nog konstatera att valets ände känns mer än befriande – men visst Netflix, ge mig Barack Obamas stand-up special i februari tack.

Vem är egentligen Hillary? Samantha Bee reder ut

För demokraternas kandidat Hillary Clinton har presidentkampanjen varit lång och skandalerna många, eller ja, det var väl främst den där historien om hennes e-mails – och vilken utdragen historia det blev. Därför är Samantha Bee här med en påminnelse om att när en Clinton vinner USA:s högsta ämbete för andra gången, då gör hon det som Hillary Rodham Clinton. Med sitt program Full Frontal har Daily Show-alumnen blivit till en av valets vassaste tv-röster och än svingar hon svärdet i högsta hugg. Ja Hillary Clinton har fått ta en hel del skit på resan mot Det Vita Huset, men om ni trodde Bee hade glömt hur Hillary mer eller mindre har fått tagit skit från media – och allra främst män – under en större del av sitt liv trodde ni fel. Under flera år tvingades Hillary till att anamma en first lady-persona, men efter inatt kan det vara över och vad det kommer att betyda återstår att se.

Övriga guldkorn inför nattens uppesittarkväll – så vi kan glömma skiten sen:

Jordan Kleeper snackade konspirationsteorier med Trumps väljare.

Jordan Kleeper snackade även ”locker room talk” med Trumps väljare.

”Stephen Colbert” återvände när allt verkade spåra ur.

Trevor Noah analyserade Trumps vecka i fascismens tecken.

”Pussy Riot” enligt Samantha Bee.

Debatterna mellan republikanerna var konstiga, riktigt konstiga.

Minns ni Bernie Sanders?

Ja nog bankar allt ens Bernie Bro-hjärta fortfarande lite smått.

Jimmy Fallon intervjuade Donald Trump (klicka bara).

De två vicepresidenterna hade tydligen en debatt också.

Men i slutändan var kanske detta valets höjdpunkt.

Är det amerikanska presidentvalet redan avgjort? Bland några läger verkar detta vara uppfattningen, kanske främst när det kommer till landets talk show-värdar.

I USA närmar sig novembers val med stora steg och alternativen blir allt färre. Medlemmar av den mer vänsteråtliggande mediabevakningen, på den högervurmande amerikanska ideologiska skalan – eller vad den förmodade republikanska kändiskandidaten Donald Trump skulle kalla ”the liberal media” – som Stephen Colbert kämpar fortfarande med motstridiga känslor gentemot demokraternas kandidater, vägandes mellan pragmatism och sunt förnuft. Den beryktade Bernie Sanders har till exempel byggt upp en fantastisk gräsrotsrörelse men når måhända inte riktigt hela vägen, dock är han alltid en musa för briljanta memekreatörer. Hillary Clinton är å andra sidan en meriterad politiker när det kommer till frågor både in- och utrikes, vilket också är hennes största svaghet när en stor del av det amerikanska folket har ledsnat på den typiska politikern helt och hållet, något hon har blivit en symbol för.

En programledare som Colbert står därmed inför en svår uppgift inför valet av kandidat att backa, eller smöra för, i ett försök att vinna framtidens exklusiva intervjuer. Tänk om han bara hade hållit fast vid sin gamla republikanpersona från åren hos Comedy Central, då hade beslutet varit enkelt, ett beslut andra programledare utan några svårigheter verkar ha fattat.

Att Jimmy Fallon gör den mest förskrivna och genanta amerikanska tv:n är ett simpelt faktum – okej, älska mimande sånguppgörelser, men kom inte och påstå att det är storslagen tv-underhållning bara för att den är barnsligt lättillgänglig. Däremot är det mer överraskande att den annars tämligen skarpa och åtminstone lite uppkäftiga Jimmy Kimmel har fallit på knäna för Donald Trump.

I en intervju under nattens avsnitt av Jimmy Kimmel Live – gjord i samma veva som avsnittets artister Weeknd och Belly valde att ställa in sitt uppträdande just på grund av Trump – myser Kimmel verkligen ner sig i presidentkandidatens orangefärgade närvaro. Frågorna är tama och långt ifrån utmanade, gjorda för att affärsmannen sittandes mittemot ska kunna sälja in sina populistiska budskap. Och om inte kan Kimmel alltid hjälpa till på traven, bland annat när det kommer till toaletter för transpersoner där programledaren försöker måla upp Trump som en kämpe för transpersoners rättigheter – vilket säkerligen skulle skapa artiklar och locka flera av de liberala väljarna med ett förakt mot Hillary.

Vilka flera frågor kan Kimmel egentligen smeka Trump med i denna samtyckande dans? Ja, varför inte en debatt med Bernie Sanders? Ja, om Bernie vill skänka lite pengar till någon välgörenhetsorganisation säger Trump, gulligt tänkt av honom ändå.

Varför inte göra valet av vicepresident till något liknande Celebrity Apprentice? Det skämtet älskade publiken.

Eller Trumps hänsynslösa twittrande där allt från misogyni till nazistsupporters förekommer, nejdå, Kimmel intresse lutar istället emot hur Trump kommer på alla ”roliga” smeknamn för sina motståndare i presidentracet.

Kolla hur förälskad Fallon är.

Vid första anblick är detta bara en mesig intervju från en programledare utan mod att ta ställning mot all kontrovers kring Trump – istället skickar han en fanatisk Trumpväljare till en sammankomst för Sanders väljare, ett upplägg med större klickpotential är trots allt svårt att komma på. Men även i de mest okomplicerade underhållningsprogrammen kan väl ändå en programledare med integritet förstå att en gäst med Trumps åsikter inte är helt oproblematisk och borde därför inte bemötas på det viset. Han tävlar fortfarande om USA:s viktigaste jobb och det kloka vore att behandla honom utifrån det och inte som någon ofarlig tv-kändis, den tiden är långt förbi. Istället ser vi, på ett avstånd, ett sluttande plan med normaliseringen av Trump där fascistanklagelser övergår till tv-mys ackompanjerat av publikens jubel.

Min uppfattning kring detta är måhända helt irrelevant, en svensk bloggare med ett alldeles för stort intresse för amerikansk populärkultur sitter inte på den största av påverkan eller det främsta tolkningsföreträdet. Dock tänker jag skita i det, ärligt talat, i slutändan har ändå valet av president i världens kapitalistiska centrum en stor värdslig påverkan vilket bara gör debaclet än mer skrämmande. Den nedvärderande krystade underhållning Kimmel och Fallon gör skrämmer mig, och jag uppmuntrar alla att inte utsätta sig för den, i ett politiskt eller bara rent mentalt syfte, det mår ni ändå bara bättre av.

När det kommer till röstfiskande sitter tyvärr dessa programledare på en hel del inflytande och är några av de viktigaste kuggarna i det pr-maskineri som – efter att ha vunnit över den rasistiska och omfattande högern utan några problem – försöker sälja in Trump till de ovetande eller tacksamt naiva väljarna, där rasism inte vinner en röst, men en överdos av karisma bättrar på chanserna. Vill du ha dessa väljares stöd krävs en mellanhand i form av t ex populärkultur, där det börjar med ett besök hos Kimmel, en tramsig sketch hos Fallon eller några Buzzfeed-artiklar om hur gullig Trump egentligen är när han ler hånfullt. Sen är det som sagt ett sluttande plan ända till Vita Huset. Men till dess höjer vi bara volymen på högtalarna och låter YG och Nipsey Hussles valanthem eka fram till november.

4 and 3 and 2 and woop, snart är den tredje säsongen av Broad City här, och med den nya trailern är det uppenbart att en del saker aldrig förändras – vilket vi nog kan skatta oss lyckliga över.

Ilana finner fortfarande nya sätt att provocera sin chef på, denna gång med en urgullig hundhoodie? Abbi kämpar även hon vidare på sin arbetsplats. Frågan är dock i hur många säsonger till de kan uppehålla trovärdigheten, för det måste finnas ett bättre jobb där ute än städare på det där outhärdliga gymmet – jag personligen kan inte föreställa mig något värre.

Utöver vardagens sedvanliga hinder kämpar BFF:sen med ett Grindr-beroende, taffliga basketstjärnor och allt annat livet i New York kan erbjuda en 20-någonting tjej. Lägg där till den alltid lika förvirrade Hannibal Buress, en flygresa dömd att spåra ur samt – förutsätter jag – en hel del gräs och vi har förhoppningsvis ännu en briljant säsong av den Amy Poehler-producerade komediserien.

Det går tydligen även rykten om att en viss presidentkandidat kommer gästa serien, och nej, tyvärr är det inte Bernie Sanders, även ifall han verkar perfekt för den tredje säsongens outtalade baskettema.