Förra veckan läckte två låtar från kanadensiska rapparen och ständiga samtalsämnet Drake. Med tanke på att Controlla och These Days med största förmodan var tänkt att förbli osläppta skiftar Torontos stolthet nu fokusen med två officiella singlar från det kommande albumet Views From The 6 – som släpps senare denna månad.

Först ut är Pop Style där The Throne gästar, och nej, det handlar inte om en ny okänd rnb-signing från OVO, utan Drake är bara Drake och ville tydligen inte ha två giganter som Kanye West och Jay Z på sin låtlista. Fast om vi ska vara ärliga gör inte den sistnämnda någon större insats än en adlib på det mörka beatet där pianoslingor möter nedtonade men aggressiva industrividunder. Den självutnämnda Pablo erbjuder däremot en vers, men får se sig krossad av raps Channing Tatum när Drake bjuder upp till en skrämmande Magic Mike-avart i Torontos dunklaste strippklubb – fast många kommer nog avfärda versen bara baserat på den där referensen till Hollywoodstjärnan och guldkedjor. Helt klart mer spännande än den senaste tidens försök till att låta som en rappare från Atlanta, men inte mycket mer spännande än så.

Frågan är dock om det inte såg ut lite såhär när Drake bad Jay Z om fler rader, fortfarande lite surt mellan de två?

Den andra singeln One Dance väljer Apple Music att likna vid en snygg dancehall-puls, och fast rytmen till viss del finns där kan vi ändå inte bortse från att Wizkid gästar. Med inspiration från det unga nigerianska musikhoppet kommer ett tempo – producerat av OVO:s senaste okända rnb-signing Nineteen85 – mer igenkännande för sydafrikansk house än Jamaicas riddims, redo att välta ett eller annat dansgolv denna sommar medan fansen försöker att inte nämna låten vid fel genre. Grunden för hela låten kommer dock från Storbritannien med en sampling av Do You Mind från rnb-sångaren Kyla. Tillsammans med en Drake vars sång äntligen doftar lite mindre av Hotline Blings sunkiga polo och desto mer av de kärlekskranka Take Care-balladerna, precis som varenda sunt fan vill ha det.

Även ifall båda låtarna kommer göra ett starkt avtryck på fans och övriga oskyldiga åskådare bland sociala medier så kommer det bli spännande att se ifall någon av låtarna lyckas hänga kvar längre än så. Hade släppet för Views From The 6 varit längre bort hade jag nog sagt att de båda är för tama för att bygga upp någon större hype, tyvärr släppte Drake den redan bortglömda singeln Summer Sixteen för några månader sen vilket betyder att vi helt enkelt får vänta och se ifall resten av albumet kommer lyckas bli sommaren 2016:s absoluta soundtrack.

Min största farhåga är dock inte att albumet skulle misslyckas – vilket den förmodligen inte kommer göra – utan att Drake kommer famla bort sig själv bland alla de häftiga influenser han har plockat upp de senaste åren. Det är sen tidigare känt att rapparen gillar att låna, hylla, eller bara sno, definitionen är upp till er, och jag har faktiskt börjat glömma hur den riktiga Aubrey Graham låter. Förhoppningsvis blir jag påmind om några veckor, förhoppningsvis med några tårar inkluderade.

”Ta mig tillbaka till Marvins Room.”

Från Ramones till Justin Bieber, från Elvis Presley till TLC. Listan över artister giriga nog att tjäna lite extra pengar under julen – den givmildaste av högtider – kan göras lång. För vem älskar inte en riktigt bra julsång? Här i Sverige tjatar vi fortfarande om Mer Jul och den är ändå outhärdlig.

Att rappare skulle ansluta sig till denna värld av pudersnö och nödrim är kanske inte helt givet för vissa. Men även inom rap finns det en lång tradition av låtar firandes julen – bland annat har jultomten Snoop Dogg tagit klappar till ghettot medan Kanye West fantiserade om presentpapper på Christmas in Harlem – och nu plockar Fetty Wap upp bjällran, redo att låta den ringa.

Tillsammans med vapendragaren – eller i detta fall hans mest trogna tomtenisse – Monty presenterar årets garanterade rapnykomlig ett anthem, med jultema, lagom till de annalkande helgdagarna. Med Merry Xmas får vi ett mjukt men ack så älskvärt paket långt bättre än allt mor- och farföräldrar skulle kunna fantisera ihop. Vare sig du önskar dig en ny whip, mobil eller stekpanna, ha denna i högtalarna under julgranen när du firar med din respektive och julfriden är säkrad. Nu väntar vi bara på att Gucci Mane ska släppa East Atlanta Santa 2 och säkra juldagens förmodade urspårning.

DJ Khaleds favoritgrupp thestand4rd — vars medlemsskara även består av producenten Psymun och Kanye West-protégen Allan Kingdom.

Sedan Corbin gjorde succé — som Jodecis emo-coverband — under namnet Spooky Black för mer än ett år sedan har det varit framgångar efter framgångar. Frågan är ifall nya ep:n Couch Potato med Bobby Raps kan upprätthålla det imponerande flödet av denna bittra avant garde rap och rnb? 

Visst till ytan osar kanske detta nya projekt av pubertala pojksträck. Ett omslag med de två artisterna poserande i alldeles för illasittande solglasögon, inlindade i täcken liggandes över varandra på en soffa. En video där de två artisterna famlar i ett mörkt rum, ena i bar överkropp dreglandes över sig själv. Dock är detta endast ytan, för under allt det lekfulla bubblar ett dödlig äventyr i form av melankoli, hjärtekross och utanförskap — ackompanjerat av svävande trap och vemodig men dansant rnb. Den rätta sinnesstämning finner vi i Corbins sång — en balansgång med ett sammanbrott — och Bobbys fascinerande pendlande mellan screamotrap och popigt Drake-esquea falsetter. Kemin mellan de båda är påtaglig, nästintill påträngande effektiv i sin uppgivenhet.

Medan det kommande albumet So Help Me God slutförs i form av ett cermoniellt uppvaktande i någon undangömd katakomb vid Vatikanen fortsätter Kanye West att erövra världen.

Från att ena dagen lamslå sociala medier med en tweet, till att bada, eller ja, försöka vandra över en armenisk svandamm — nu finner vi rapparen, producenten och modeagigatorn på Time Magazines omslag som en av världens 100 mest inflytelserika personer. En lista som täcker upp alla hörn av världens populärkultur och relationer med bland annat frun Kim Kardashian, Malala Yousafzai samt Yeezus största beundrare: påven.

Rampljuset är dock ett Kanye konsumerar, som alltid annars på toppen av de utnämnda titanerna. Huruvida den omtalade artisten anser sig tillhöra den grekiska mytologin eller en mer samtida definiton av gudagestalterna står kanske klart med det kommande albumet. Tills dess får intervjun nedan, av ingenjören och entrepenören Elon Musk för den legendariska tidskriften, duga som inspirationell prosa. Här talar Kanye om allt från drömmen att bli tv-spelsutvecklare till en ödmjuk raljering kring de senaste årens satsning inom modebranschen. En någorlunda jordnära frälsare med det hyperboliska egot i behåll som vanligt.

”Vad är det som gör magi magiskt? Faktumet att ingen tror att det är möjligt.” — Okej, bra, trolla fram det där albumet nu.

Bild via Reuters.   

Mashups är kanske den produktionsform som aldrig riktigt kommer finna sitt fäste här på jorden. Oftast krockar ambitionen att göra något experimentalt flippat med faktumet att det ska bli till en värdig lyssning. Därför föredrar jag simpelheten i när Notorious BIG blandas med Thomas och Vännerna, aldrig kan mina förväntningar raseras av en sådan nostalgisk kombination.

Men kanske kommer jag få omvärdera mashups efter Jeff Bhaskers senaste. Denna Good Music-producent är känd för att ha tagit fram Grammy-prisade låtar åt Kanye West och jobbat med namn som Kid Cudi, Lana Del Rey och Beyoncé. På fritiden verkar han dock släppa loss det lekfulla i sina talanger, vilket blir uppenbart när i Bhaskers regi Never Gonna Love Again från Lykke Lis senaste album möter Kanye-remixen på Lil Waynes — enligt mig kontemporära klassiker — Lollipop. En oväntad konstellation men med pitchen uppskruvad på Lykkes röst blir detta till en tolerabel skapelse för varenda fan av dessa artister.