Ens kredibilitet när det kommer till rapskrivande känns smått hotade under tider då nya hiphopbloggar dyker upp titt som tätt. Men det är ändå få rappare vars låtar har präglat min ungdom likt Christopher ”Notorious BIG” Wallace. Rapelitisten inom mig frodades under gymnasiet när Ready To Die och Life After Death ekade från min sunkiga källarvåning enda till smutsiga campingplatser. 

Om det inte vore för hans tragiska bortgång år 1997 så hade han fyllt 42 år igår. Utöver det blir även debutalbumet gammal nog att gå på Systembolaget efter sommarens slut. Därför såg jag ett perfekt tillfälle att låta nostalgin flöda och skriva en lista för alla med ståndpunkten att ”if Tupac and Biggie was alive Lil Wayne would be working at McDonalds”. Det är med andra ord dags att lägga undan illuminati-teorierna och se tillbaka på några av hiphops mest tongivande låtar, tillsammans med en rad ad-libs från Puff Daddy. 

10. Craig Mack – Flava In Ya Ear Remix

Stackars Craig Mack. Puffy sköt verkligen sig själv och Bad Boy-rapparen i foten genom att låta Biggie starta på denna remix. Än idag är låten synonymt med Notorious BIG medan Mack snabbt föll ur alla rapfans medvetande. Men har han någon anledning till att vara bitter över det? Som BIG själv sa: ”Don’t be mad, UPS is hiring”.

9. Sky’s The Limit feat. 112

Kanske en av de allra mest hoppingivande låtarna i rapparens katalog. De flesta känner till Biggies framgångssaga mer eller mindre men den har aldrig berättats med en sådan passion som här. Från att ha varit kvarterets mobbade grabb gick han till att bli den alla såg upp till; och så klart fyllde han sin mammas plånbok med pengar. Han skall ha uttryck att detta är en av de bästa låtarna han har gjort och det går endast att hålla med. Videon som filmades efter hans död är även fantastisk.

8. Machine Gun Funk

Majoriteten av debutalbumet Ready To Die producerade av Easy Mo Bee och denna låt är en perfekt sammanfattning av hans sound. Kraften från automatvapnet fanns i de klassiska boom-bap-trummorna men det var de funkiga bassgångarna där det riktiga trycket – bakom alla Biggies beats – satt. Ett stycke ur Chief Rocka var sedan det sista genidraget som krävdes för att alla skulle knäböja redan vid ”so you wanna be hardcore?”.

7. Kick In The Door

Biggie hade en fallenhet för filmdoftande historieberättande. Att han brukade kalla sig för Frank White, som även var namnet på Christopher Walkens gangster i King of New York, kom därför som ingen överraskning. Detta var något inte alla NY-rappare var villiga att ta till sig och svarade med att kasta skit på BIG. Att det hela skulle resultera i denna låt hade de aldrig kunnat ana; raden av subtila dissar fick varenda rapparehatare i staden att kolla över axeln när de vandrade nerför gatorna.

6. The What feat. Method Man

Från bråkt med Wu-Tang medlemmarna Raekwon och Ghostface Killah tar vi oss an den enda låten på Ready To Die där en annan rappare gästade; och han är en del av Wu-Tang! Det är smått ironiskt att Method Man avslutade sin första vers med ”kick in your door”, några ord hans vänner från Shaolin skulle komma att frukta i framtiden. Flowet här är likt det porlande vattnet från en brandpost i Brooklyn under stigande sommartemperaturer. Ett långfinger mot världen ack så befriande.

5. Ten Crack Commandments

Det ska krävs en hel del kontrovers för att Public Enemys frontman Chuck D ska ta till advokater efter att hans röst har samplats. Denna DJ Premier producerade instruktionsbok till crackförsäljning bar på just det. Ingen skulle aldrig kunna tveka på Biggies kredibilitet efter att han fångade langandets verklighet på 3 minuter. Det var inte polerat, det var inte överdrivet utan endast trovärdighets innersta essens.

4. Playa Hater

”And for my last hit, I’d like to take you back to the classic, B.I.G. style of course”. Detta Delfonices hommage är kanske en av de mer oväntade valen på denna lista. Biggie och Puff Daddys egna tolkning av soulgruppens låt Hey Love tar kärlekshyllningen till rapparens klassiska gatusceneri på ett storslaget sätt. Även att få höra BIG sjunga en hel låt är i sig något alldeles extra och förtjänar en placering på denna lista.

3. Juicy

En av de kanske mest kända låtarna från rapparens portfolio kom till under slutet av Ready To Die-inspelningarna. De råa verklighetsskildringarna av Brooklyns hårda natur var han redan känd för vid det här laget, men i Puffs ögon saknades något: en radiohit. Samplingen av MTume förvandlades till en historia om att växa upp bland trånga lägenhetsutrymmen med urklipp från Word Up! Magazine på väggarna; för att sedan leva bland

limousiner och lyxherrgårdar. Redan vid de första raderna cementeras låtens status som en rapklassiker få har överträffat.

2. Hypnotize

Detta stycke kommer förevigt vara känd för att ha startat ett upplopp av eufori när den gick igång på en boombox medan BIGs kista gled igenom Brooklyn. Detta är en skål till lycka och framgång som kom till under en mörk tid i hans liv. En skål till legender över hela USA, från Detroit till Miami. Den sanna kraften i Biggies förmåga att hypnotisera lyser igenom på detta triumfartade spår.

1. Everyday Struggle

Nog för att han hade talangen att skapa singlar gjorda för toppen av Billboards listor men BIG var som bäst när han lät mörkret inom sig ta över. Med låtar likt denna och Suicidal Thoughts berättade han om ett liv han inte längre ville leva. ”I don’t wanna live no more. Sometimes I hear death knocking at my front door” var början på en berättelse om en droglangare längst ner i hierakin med drömmar om toppen. Ett stort namn inom den kriminella världen blev han kanske aldrig, men med känslan för fängslande historieberättande och fascinerande rimmstrukturer garanterad rapparen här sin plats bland en av de bästa. 

       Foto: Sona Hellman 

Något du kan ge Lykke Li är hur hon har lyckats slå an en sträng hos en så stor skara människor. Ett jämnt fördelat antal män och kvinnor i alla åldrar har sökt upp Berns för hennes turnépremiär – från trendsäkra människor i 20-årsåldern med Kåken i sikte för efterfest, till äldre män i tjock grå ansiktsbehåring. Alla tycks de ha hört kallet och dragits till klassiska Berns som nu tycks dränkt i proggdotterns magiska skimmer.

Sedan strax efter nio släcks salen ner, rökmaskinen går för fullt och skapar ett täcke av dimma på scenen, samtidigt som ett gryningsljus stiger. Så tar Lykke Li klivet upp på scen. Klädd i svart med blött hår tycks hon ha vandrat från en förtrollad skog till Stockholms kärna. Mystiken kring denna internationella persona verkar ha tätnat ännu mer sen hennes senaste album, Wounded Rhymes, från 2011.

Det är även en annan personlighet på scen än den jag har lärt känna tidigare när startskottet väl har gått. Konsertens början är en introduktion till en del av hennes nya material från kommande albumet I Never Learn. Med en mer nedtonad utstrålning sjunger hon likt hjärtat blöder i hennes texter och publiken är antingen helt tagna eller inte underhållna.

”Försökte läcka skivan idag men förstod inte hur man gjorde, men ni får höra nu istället” uttrycker sångerskan och den nya låten Just Like A Dream går igång. Av de låtar publiken var först med att få höra var detta den absolut starkaste. Den fungerar likt en sorgsen kontrast till klichén att kärlek skulle vara en dröm. Många av människorna i folkmassan har sin partner med sig, men Lykke har gjort musik för de förlorade älskarna. Det nya materialets höjdpunkt är singeln No Rest For The Wicked. Åskådarna står dock hellre med en öl i ena handen och mobilkameran i den andra än att bjuda upp till dans.

Stämningen i lokalen blir till en kontrast när Lykke äntligen ger publiken vad de verkar vilja ha, de gamla låtarna. Med Little Bit från hennes debutalbum Youth Novels uppstår kvällens än så länge största jubel. Den tidigare nedtonade utstrålningen får nu stiga åt sidan för sångerskans erkända karisma när hon sakta men säkert börja förföra sina åskådare – och så de tycks förälska sig!

Efter det återgår spelningen åter till en kamp för publikens hängivelse. Singeln Gunshot med knappt en vecka till allmänhetens förfogande har inte den effekt som en låt likt den borde ha. ”Nervöst att stå ensam” yttrar vokalisten och tar en sipp av vad som verkar vara whiskey. ”Orkar ni en till (ny låt)?” frågar hon och verkar medveten om att ännu en ohörd långsam tryckare inte är vad folket vill höra. Men det är vad de får med Love Me Like I’m Not Made of Stone och nu tycks luften mellan scen och åskådarmassan vara större än någonsin.

Foto: Annika Berglund, Rockfoto

Vilken befrielse låtarna I Follow Rivers och Get Some då erbjuder. En del människor vågar till och med släppa glasen och lägga ner mobilen i fickan. Att Lykke Li är älskad undgår ingen, tyvärr fortsätter hon att slänga in tungsinta tryckare i sitt set och publiken orkar helt enkelt inte. En kille med med sotarmössan på sned och armarna i kors personifierar detta bäst när han sakta men säkert tycks vaggas till sömns av musiken.

Jubla kan de dock och Lykke vandrar med bandet av scenen för att snart återkomma med två extranummer. De som hoppades på mer dans lär dock ha blivit besvikna, utan helt i linje med uppträdandet får konserten ett långsamt avslut med Du Är Den Ende från svenska filmen Tommy och balladen Silent My Song från andra albumet.

Det går inte att ifrågasätta Lykke Li och bandets förmåga som artister. Men när låtar likt Dance, Dance, Dance eller I’m Good, I’m Gone utesluts från setlisten är det inte svårt att känna en viss besvikelse i luften när dimman har lagt sig.             

Lykke lyckades tillslut läcka sitt album idag, du kan höra I Never Learn nedan:

Det närmar sig med stormsteg, den 5 maj och återkomsten för den svenska proggens dotter Lykke Li. Hennes nya album I Never Learn är den första att släppas sen Wounded Rhymes från 2011. Så att kalla detta för en svensk musikhappening är en underdrift, hela världen väntar på nya musik från Skånes skarpaste röst.

Just nu är alla förälskade i den nya singeln Gunshot som dök upp på internet inatt, tillsammans med låtens text. Hennes ambition att göra ett ”singer-songwriter-album” istället för klassisk pop lyser igenom på detta spår där hon med texten visualiserar en sjö dränkt i dimma, skådeplatsen för en historia om att älska det som skadar. När refrängen väl slår till är det med en kraft likgiltig pistolskottet i låtens intrig, och allsången för sommarens festivaler är säkrad.

Hör låten här och se dess text nedan. Spana även in videon till No Rest For The Wicked med Näääk och ett rekorddjup i blicken.

Sångerskan Lana Del Rey gjorde entré i musikvärlden likt en virvelvind. Efter att låtar som Video Games bubblade upp till ytan under 2011 så har hon ständigt varit aktuell och på allas läppar. Hennes debutalbum Born To Die blev så pass hyllat att hon släppte den en andra gång, då i sällskap av en EP. Hon har gjort soundtracks likt Young & Beautiful, som i slutändan blev populärare än filmen själv. Glöm inte heller att hon avslutade 2013 med kortfilmen Tropico.

Nu är dock sommaren snart här och förberedelsen igång inför det nya albumet Ultraviolence. Idag fick vi första smakprovet med den eftertraktade singeln West Coast. Det rådde en del misstankar om att Lana skulle ha övergett de tunga stråkarna och Trip-Hop influenserna. Till en viss del så stämmer även detta men det är varken EMD eller Dubstep som en del, smått bisarra, rykten har påstått. Drömmen om dåtiden finns fortfarande i den tidslösa nostalgikerns text och röst när hon lämnar de mörka vägarna genom Nevadas öken för västkustens sandstränder. 

”I’m in love” uttrycker sångerskan under refrängen och så är även jag. Inte minst i produktionen från Dan Auerbach (Black Keys) där den tidigare mörka noir-tonen har bytts ut mot Ennio Morricone doftande gitarrer. Dock är inte den melankoliska atmosfären, som har omgivit Lana Del Rey, glömd utan vilar endast här i en varmare famn. Den första singeln blir en bitterljuv hyllning till kärleken som lär kunna gå i rundgång under sommarens nätter. 

Mot låtens slut smyger sig en influens av G-Funk in likt ett kännetecken för Amerikas västkust. Den bitterljuva känslan blir då allt mer bitter när det går upp för mig att vi ännu inte har ett datum för albumets ankomst till skivhyllorna. Tills den dagen kommer får vi njuta av den storm som har trappats ner och istället vagas till ro av West Coasts vindar i den svenska luften.

Vad är grejen med Yelawolfs närvaro i alla videos dock?

Om två veckor firar Outkasts debutalbum Southernplayalisticadillacmuzik 20 år, ett album som har haft ett enormt inflytande på dagens rap. Rapduon firar detta med en omfattande turné jorden runt och igår kickades den igång, på Coachella Music & Arts Festival.

När nyheten läckte att André 3000 och Big Boi även kommer besöka Way Out West var en svensk Outkast-hysteri igång. 

Någon hysteri bjöd dock inte Coachellas publik på när Atlanta-rapparna gjorde sin återkomst till scenen. Det kalla mottagandet är en oerhörd besvikelse och en otacksamhet som denna fantastiska duo inte förtjänade. Nedan kan ni se hela framträdandet, med den kanske mest obekväma avslutningen på en konsert jag har sett.

”That’s it?” säger André 3000 till slut. Sen kämpar han med samvetet om huruvida de bara ska ”cut the mic” eller bjuda den otacksamma publiken på en sista låt. Vad de väljer att göra går så där. Coachella är kanske inte den bästa scenen för hiphop, men två rappare med en sån pass enastående katalog borde få mer uppskattning i gensvar.

Vi hoppas på ett bättre mottagande i Göteborg. Se nu konserten (eller lyssna med slutna ögon) för att njuta av uppträdandet eller bara lära dig setlisten.

Flera akter från festivalen kommer streamas här ikväll.