Efter musikvideos och remixer, snart släpps äntligen JJ:s album V – uppföljaren till n° 4 från 2012. Tillsammans med Secretly Canadian och Sincerely Yours ges albumet ut den 19 augusti men kan redan nu streamas genom NPR.

Den svenska duon gör här återigen det de kan bäst med en genreöverskridande samling låtar. Likt alltid är de inte främmande för rap-samplingar eller bubbelgumtuggande pop och lyckas även vid ett tillfälle fånga andan av ett Fleetwood Mac año 1987. Din First Listen väntar här och nedan kan du se videon till singeln All White Everything.

Rapparen Lil B är bland rapfans lika hatad som han är älskad. En del avgudar The Based God och liknar hans ofta grafiska texter med psalmer. Andra är mer benägna att peka ut honom som en falsk profet, en talanglös galning med alldeles för stort mediautrymme. Säg vad du vill men faktumet är att med sina nästintill hundratals mixtapes har rapparen under de senaste åren format genren. Dock finns det – bland de grova och tämligen oslipade texterna – en person väl medveten om sin omvärld vilket lyser igenom på No Black Person Is Ugly.

Är den nya låten ”THE MOST POWERFUL SONG OF DECADE”? Det går i alla fall inte att blunda för dess importans när Lil B tar sig an ämnen likt rasism och våldtäkt. Bland alla progressiva rappare det kan tänkas finnas är det få vars röst har ljudit likt denna. I den minst lika fenomenala musikvideon tar Lil B sig fram längs gator för att visa på att alla människor är vackra; däremot är det ett budskap alla inte tycks ha tagit till sig och hur det yttrar sig illustreras genom ett febrilt sökande genom en labyrint av vita ansikten i ett tidningsstånd. Århundradets viktigaste låt? Ja kanske.

Lägg därför undan de fördomar du kan tänkas ha om Lil B för denna reflektion över världen vi lever i, lika medryckande som den är rörande.

Thank You Based God.

Ett instagramflöde som tycks kontrolleras av en skyltdocka. 

En Youtube gästad av Justin Biebers nattliga eskapader.

Samt en Soundcloud fylld med ballader och potentiella hits producerade av raps största uppstickare.

Det är bara några av alla de egendomligheter som gör Atlantas iLoveMakonnen till ett av hiphops mest spännande namn. I en värld där Lil B fortfarande plockar hem tusentals tittare på sin Youtube-kanal, där Yung Lean turnérar genom USA och där elitistiska rapteoretiker ännu inte har listat ut mysteriumet som är Riff Raff är kanske Makonnen den mest häpnandsväckande.

Under 1990-talet var Atlanta känt för dess smått excentriska rapkaraktärer likt Outkast och Goodie Mob. Texter samt instrumentaler tycktes gå en själavandring från den amerikanska södern till stjärnorna i vintergatan. Inte helt oväntat växte sig en motreaktion allt starkare när det nya millenniumet närmade sig och med den en ny subgenre som skulle bli den allra mest vitala utvecklingen inom rap. Bland öronbedövande 808s, synthdrivna symfonier och råa gatuskildringar från namn som Gucci Mane och Young Jeezy fann trap sitt hem i staden under 2000-talet. Någonstans under detta maktskifte skulle vi kanske kunna finna början på Makonnens DNA-stege.

För det finns något lättsamt och avslappnat vid 25-åringens närvaro som liknar andan av en smått bakåtlutad Big Boi i musikvideon till Da Art of Storytellin’. Men här existerar även ett mörker med sitt fäste i mer än musiken. Uppvuxen på gatan i Los Angeles där Marvin Gaye mördades – Makonnen flyttade under sin skoltid till modern i Atlanta och började sakta men säkert drömma om en framtid inom musiken. Hans liv tog dock en ytterst mörk vändning vid 18 års ålder då han anklagades för mordet på en av sina vänner. Risken fanns att han skulle få spendera upp till 25 år bakom galler vilket resulterad i en husarrest under två år fram tills att fallet lades ner. Men det som inte dödar gör en endast starkare och allt det där, för det var under denna period iLoveMakonnen skulle komma till liv.

Nu är vi här, sju år senare och en skapelse född i misär likt Frankensteins monster har förvandlats till en frisläppt själ allt fler förälskar sig i. Den karismatiske artisten verkade tillsynes okänd för endast några veckor sen men nu talar alla om honom – till och med Miley Cyrus. Det är dock inte helt oväntat med den uppbackning han har haft på sina ep:s I Love Makonnen och Drink More Water 4. Producenterna Metro Boomin, Sonny Digital och DunDeal ligger bakom några av de största hitsen från rappare likt Young Thug, Future och Kevin Gates. Men tillsammans med Makonnen har de skapat något som är bland det mest genreöverskridande inom rap just nu. För visst finns spåren av Futures raspiga röst dränkt i autotune i mer än bara beatsen men vår huvudkaraktärs sångröst drar främst inspiration från helt andra genres. 

I sin intervju med Noisey nämnde rapparen/sångaren/renässansmannen bland annat Steven Tyler, The Beach Boys och främst The Killers som sina största influenser vilket lyser igenom på låten On & Off där han lyckas anamma Brandon Flowers på en barnsligt smittsam refräng. Att Makonnen skulle ha ett lika brett register som Flowers är en uppenbar lögn men samtidigt finner han styrka och charm i sina brister. Resultatet är unikt samt roingivande – men även adrenalinkickande – där hans känsla för melodier och låtskrivande lever i en innerligt droginfluerad symbios. Detsamma gäller Sarah, ett galet experiment där känslor mixas likt partydroger bland melankolisk synthpop och klassiska trapmönster – för att sedan hantera det alltid lika delikata ämnet förlorade relationer. Makonnen lider dock inte av några svagheter när det kommer till ämnen associerade med klyschor, något hela hans portfolio skvallrar om.

För hurvida det handlar om att langa mdma att pudra näsan med, stämpla ut från jobbet på en tisdag eller bara renodlade under för dansgolvet så talar vi om något utöver det vanliga. iLoveMakonnen verkar leva inom sina egna ramar där mångsidighet är essentiell – samt befriande när nya artister suktar allt mer efter genombrottslåten från första startskottet. Makonnen har istället släppt musik stadigt utan några hämningar sen långt tillbaka och verkar vilja ta allt i sin egen takt. För i dessa tider när RnB-stjärnor floppar likt Johnny Depp-filmer krävs det att kunna balansera både kvalité och kvantitet, något Atlantas nya nyckelspelare bemästrar. Det finns liksom inget att hata när en artist gör musik att dansas till medan maskara blandat med tårar rinner längsmed kinderna. Inget!

Med tanke på hur allt fler verkar ta del av detta växande momentum kan sommarens andra hälft bli en i Makonnens tecken. Men var kommer vi finna honom ett år härifrån? På turné genom Europa? Eller blir han endast ett av alla de namn vi har glömt? Jag gissar på det förstnämnda för byggandet av mytologin inom detta alternativa Atlanta är långt ifrån över. Vänta bara tills han ska gå till klubben på en lördag, kommer världen ens kunna hantera det?

Dags och ge credit where it is due. Det var ändå Hugo från VBDFR som tipsade mig om iLoveMakonnen och han skrev även några ord tidigare denna månad. 

En till bild på Makonnen, han är för fin.

Vad definierar en sommarplåga? Är det genren? Eller är det tonen? Måste en sommarplåga vara dansant och lycklig? Jag själv tror att den kan vara innerlig, den kan vara euforisk, den kan till och med vara melankolisk. Det som definierar en sommarplåga är helt enkelt hur trött du är på låten när den heta årstiden har nått sitt slut. Här nedan har vi fem nya svenska låtar du kanske inte kommer vilja höra om några månader; låt oss se ifall någon av dem kan följa med dig till de klichédränkta stränderna eller mörka skogarna.

Icona Pop – Get Lost

De sitter där i bilen nu; endast några meter ifrån klippkanten, housemusikens Thelma och Louise. Kommer Icona Pops roadtrip – kantad av framgångar – fortsätta eller kommer de dyka utför berget och falla platt? Den nya singeln Get Lost ger inga klara tecken på varken eller. Duon spelar på sitt framgångskoncept med text och beat skräddarsytt för att bli en sommarplåga. Dessa låtar brukar vi dock lära oss att avsky, därför krävs det mer på kommande albumet ifall deras avtryck på musikvärlden ska bli något annat.

Simon Emanuel – Vansinne & Stolthet

Svensk hiphop mår bra nu, det är i alla fall vad majoriteten påstår. Svenska rappare behöver inte blicka mot de stora namnen i staterna för inspiration. Därför känns det tråkigt att en rappare som har tagit ut svängarna tidigare här verkar låst i ett internationellt sound. Visst är Simon Emanuel en av vårt lands mest underskattade rappare, tyvärr är inte låtar över Yeezus-esque beats det som kommer vinna honom upprättelse. Dock vore det en lögn att inte påstå att huvudet var i gungning när låten nådde sitt slut, förhoppningsvis är hela kroppen med vid nästa släpp.

Solen – Solguden

En del skulle kalla dem för indierockare, en del skulle säga att de gör shoegaze. Därför har jag svårt att se att någon skulle ha kunnat förutspå exakt hur tunga riffen skulle bli på nya låten Solguden. Killarna i Solen tycks marschera in på Godzillas rygg genom Tokyo med Black Sabbath i sina hörlurar. För influenserna är från 70-talets pskykadeliska rockvidunder och de är becksvarta. Det sjungs för kärlekens undergång och även fast de kanske hatar det; kan jag endast älska.

Piraterna – Astma

Hoppa och gorma tills lungorna inte orkar mer eller låt kroppen pendla med musiken som att du vore belägrad i en hammock; Malmös Piraterna har en hit för all lägen i sommar. Den nyligen släppta videon fångar låtens destinktiva och högoktaniga toner med en polerad visuell presentaton. Duon verkar inte benägna om att vara ett respekterat namn bland rapelitister. Visionen tycks istället vara toppen av svensk rap och fortsätter de att gå sin egen väg, ja, då är det ingen omöjlighet.

Linda Pira – Shu Katt feat. Dani M /Överlever Allt 

Redlines ambitionsnivåer når upp till skyarna. De verkar vilja bli ett mytomspunnet skivbolag (om de inte redan är det?) inom svensk rap likt Bad Boy eller Death Row i staterna. Segertåget har pågått ett tag nu och i främsta ledet finner vi matriarken Linda Pira. Nu är hon tillbaka med en dubbelsingel som tycks fånga en gammal era färgad av den nya – i rött så klart. Instrumentalen som ackompanjerar rapparen på Shu Katt liknar R Kellys gamla Playaz Only i en Redline-tappning, tyvärr faller det hela lika platt som Dani M:s dancehallrefräng. Tur nog finns innerliga Överlever Allt även här och Linda överlever det första spåret med vad som – med sina ljust pitchade röstsamples – skulle kunna bli en äkta sommarplåga.

För flera potentiella sommarplågor se här.

Sveriges mest enigmatiske rappare är utan tvekan Stockholms egna Yung Lean. Hans första framgångar kan liknas med att någon satte ett förstoringsglas mot tumblr och – här med en referens Lean själv kanske kan uppskatta – skapade det sociala nätverkets egna Mewtwo. Rapfans i USA mottog hans bisarra och ledsamma livsstil med öppna armar. Men här hemma rådde förvirring, vilket var väntat då hans flört med cloudrap var så långt ifrån allt svensk hiphop hade att erbjuda. 

Men det var då och rapparen har kommit långt sen dess. Ser vi till spelningar på Soundcloud och världsomsträckande turnér är han väl ändå en av vårt lands största artister just nu?

Jag hade knappast slängt ur mig ett sånt påstående förra året, men jag trivs tämligen väl med det Yung Lean har släppt under 2014. När han slog igenom med låtar likt Ginseng Strip kändes det hela som plojiga versioner av något amerikanska rappare gjorde bättre och beatsen var rena rama slöseriet. Men numera verkar han ha funnit en passande nivå där seriositet och lekfullhet möts vilket manifesteras väl i nya videon till Yoshi City. Här uttrycker han fuck a norm i en Fifth Element-esque video och visst verkar den inställningen funka när produktionsvärdet höjs för varje uppladdning på Youtube.

Från katakomber till ett gruppfoto med medlemmar ur egna kollektivet Sad Boys – samt vännerna i Gravity Boys – fångar den visuella resan ett flertal hintar av cyberpunk-influenser. Med andra ord är Lean och låtens producent Yung Gud kanske mer nostalgiska än en del skulle tro. Medan andra rappare drömmer om hiphops gyllene tider under 90-talets New York verkar dessa två ha blickarna mot årtiondets europeiska dansscen. Kanske är det där i min nyfunna fascination ligger (något är det med Guds beats). En sak är i alla fall saker: jag stör mig inte längre på raps kanske mest prosaiska röst och det är väl ändå något positivt.

Albumet Unknown Memory släpps senare i år.