Tillsammans med Yemi och Teo Sweden fortsätter Busu att skapa ljudbilder helt olika någon annans.
När Tom Delonge, den fd sångaren i Blink-182 vars röst inspirerade en hel generation, gör det till sitt livs kall att finna kraschade ufo:n uppstår en för oss andra brinnande fråga: vem ska rädda den älskade collegepunkens arv? Svaret på denna angelägenhet kan komma att överraska, då jag nämligen tror att det är en svensk rappare vi har att förlita oss på.
Sen ett tag tillbaka har Stockholms egna Busu satt ihop raplåtar med gitarr-riffs doftande av 90-talets bekymmerslösa skolpunk – eller kanske skolkpunk är en mer lämplig benämningen? Tidigare i år släppte han briljant autotunad poppunk i form av I’ve Been Coughing Blood och nu återvänder rapparen, med en låt vi för första gången fick höra ett smakprov av i musikvideon till den underskattade blodbitarballaden.
På Curse on you and the clique that you claim samlas Europa Gang i fullskalig styrka. Här skriker det hetlevrad och älskvärd nostalgi från första sekund när gruppens egna Travis Barker, producenten Teo Sweden, tar till en uppstyckad och tillrufsad sampling av Blink-182:s klassiker Dammit, för att sedan låta beatet förvandlas till en moshpit av tunga riffs och färgstarka synthar – har du någonsin ägt Dude Ranch på cd-skiva eller haft Feeling This i din mp3-spelare så är detta öronbedövande vacker. Tillsammans med polaren Yemi bygger Busu därefter upp en låt med en attityd produktionen förtjänar. De är klädda i Prada, doftar Gucci och bär förmodligen en hel del guld då de enligt Busu glider med familjen Lannister på detta gängmässiga manifesto. Nästa fashion statement borde kanske vara att göra de pösiga cargoshortsen trendiga igen?
Få lär väl ha gått miste om hur Yemi förenade trap med trance-influenser härstammande från ett Europa 20 år tillbaka i tiden på en av förra årets bästa plattor, och nu håller Busu på att göra något liknande genom att återuppliva poppunken i en vacker symbios med hans raps. För varje låt denna klick släpper blir det ännu mer uppenbart att de skapar något nytt med toner av det förflutna. Framtiden förblir helt enkelt mer spännande så länge Europa Gang skapar musik – och gitarrer i raplåtar har aldrig tidigare varit mer okej.
Sverige och USA möts för att skapa mörk kärleksrap gjord för öde motorvägar.
När vi nu närmar oss årets slut är det minst sagt uppenbart att en bra raplåt kan komma i alla olika skepnader. Fast även om genren är mer mångsidig än någonsin tidigare är faktorerna ändå desamma: beatet och rapparen, ett tidlöst samspel som fortfarande definierar en låts kvalité.
Men för att cementera en låt som något tyngre än bara bra krävs det ett samspel där producent och rappare kan väcka associationer helt i kontrast med varandra, dock med en historia fortfarande densamma. Det är fallet med Lie To You, en uppgiven kärleksode döljd i skuggorna av en Memphiskokande industristrof.
Den unga talangen Lil West – även känd vid namnet Brikkboy för de vita tegelstenar han sägs jonglerar till vardags – rappar här likt en neontindrande sportbil bränner gummi nerför en öde motorväg. Från att glida i kurvorna till att trycka ner gasen långt över 120, hans flow är hänsynslöst med en mörk stämma, ropandes i den kalla natten efter den han aldrig skulle ljuga för medan ekot av hans röst blandas ut med produktioner signerade Grxgvr.
Som svensk producent har Grxgvr gjort mer än vad han har fått cred för. När det kommer till Soundcloud har han sen länge dominerat de nyskapande rapflödena med sin säregna stil. Ett uttryck härstammande någonstans från där den brinnande amerikanska södern och den bitande kalla norden möts. På Lie To You är alla greppen från Dalarnas ökända beatmakare påtagliga i dess råa finess, en djävulsk symbios mellan gastande trummor och hjärtlöst förförande melodier – ett oväntat men perfekt komp för Lil Wests dunkla kärleksrap.
På lite mer än 2 minuter blir detta samarbete pulserande och medryckande, gåendes från 0 till 100 genom mörka dimensioner likt en banger gjord för både raves och rapscener. Tur nog lär det inte dröja länge före vi hör något från de båda igen. Lil West håller för nuvarande på att färdigställa sitt debutprojekt medan Grxgvr jobbar tillsammans med flera olika rappare med målet att sätta ihop en ep. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var taggade på vad de två har planerat, men sen när har jag någonsin ljugit för er?
På debutalbumet American Boyfriend berättar Kevin Abstract historien om att vara svarta och gay på en road trip genom ett ständigt förändrande USA.
Likheterna mellan den unga talangen Kevin Abstract och den nu nästan mytomspunna Frank Ocean är fler än faktumet att de båda är två svarta hbtq-personer. Så före vi fortsätter är det kanske lika bra att vi får dessa likheter överstökade:
De båda startade sin karriär i ett rapkollektiv, Ocean en tidigare medlem i Odd Future och Abstract är fortfarande en del av Brockhampton så vitt jag vet.
Paret Christian och Kelly Clancy var en gångs Oceans managers och tycks nu ha funnit en ny talang i Abstract.
Musiken är konventionellt okonventionell, vilket kan ha och göra med att producenten Michael Uzowuru har lagt ner en hel del tid på både Blond och American Boyfriend.
Precis som Ocean gillar Abstract att posera med en motorcykelhjälm på sitt huvud, det lär dock nämnas att den sistnämnde debuterade stilgreppet i musikvideon till Echo.
Listan kan förmodligen göras längre men slutsatsen är fortfarande densamma: Kevin Abstract är en produkt av Odd Future, vilket han själv knappast sticker under stolen med. Texas-rapparen påstår bland annat att Tyler, the Creator räddade hans liv under en turbulent tonår med albumet Bastard, samt att Frank Oceans musik hjälpte honom att komma ut som gay.
Kampen för att få vara sitt sanna jag är en av många vi får ta del av på ett debutalbum skildrande flykten från den tragiskt sömniga och gråa förorten, med drömmar om de stora scenerna. Flykten från en oförstående familj av homofober där han själv konsumeras av den nästan klaustrofobiska känslan av att vara instängd i sig själv. Flykten från rasistiska vänner han bara vill skrika ”håll käften” åt men har inte mod nog att göra.
American Boyfriend är allt detta samt förlösningen flykten i slutändan leder till, en road trip-doftande kärlekshistoria – som Sam Mendes eller Cameron Crowe skulle kunna filmatisera – där destinationen är frihet, kärlek och rockstjärneliv, med allt vad det innebär.
På ett album bubblande av tonårens tvångsmässiga lust efter oförglömliga eskapader bevisar Kevin Abstract att även om han i grunden är en rappare med fallenhet för rnb har mer än 808s & Heartbreak format hans musik. Likt en röd linje löpande genom 90-talets indiefilmer till popmusik från samma årtal och det som följde ljuder här Coldplay, MGMT och självaste Goo Goo Dolls som de största influenserna.
Den tvångsmässiga lust efter frihet en 20 år gammal grabb – fortfarande på jakt efter den han är – kan känna absorberar under denna odyssé allt Kevin Abstract älskar och resultatet blir kanske det bästa alternativa rap rock-albumet 90-talet aldrig gav oss. Ett album där bilden av Abstract glidandes på en motorcykel genom ett American Beauty-glimrande kvarter illustrativt målas upp. 16 spår där motorn fortfarande surrar nervöst utanför hemmet till svärföräldrarna medan huvudkaraktären staplar mot dörren för att introducera sig själv som Amerikas nya pojkvän.
För medan musiken med akustiska gitarrer, munspel och orglar färglägger ett vackert sommarsceneri är budskapet betydligt starkare och mer samtida än de nostalgiska ljudbilderna. Kevin Abstract är svart, gay och pojkvännen som väntar vid dörren i ständigt förändrande USA. Precis som honom lär vi tacka Frank Ocean för det, men även hylla Kevin för att ha tagit sina influenser och skapat något helt eget där hans hittills korta historia ges liv på ett storslaget vis – vilket leder till den regniga vinterns mest befriande lyssning.
Fira Brick Squads officiella högtid och dess överhuvuds frihet med 20 av Gucci Manes bästa låtar.
När han släpptes i maj var det som att se en rapprofet återuppstå, efter tre år inlåst var Gucci Mane äntligen fri. Rapmaskinen från Atlanta, även känd som en pionjär inom den hårt tuggande gatuskildringen till subgenre trap, gav för många intrycket av en ny man. För utöver ett nyblivet sexpack istället för en mage odlad på sprite och narkotikaklassad hostmedicin verkade Gucci, som genom sin karriär har blivit ökänd för sin hänsynslösa livsstil, bemöta friheten och livet med en praktfullt positiv inställning.
Musiken är dock än idag fortfarande lika tung och sen sommarens start har Gucci Mane producerat hårt slående raplåtar i sin sedvanligt höga takt med redan två släppta album, Everybody Looking och Woptober. Idag tänker jag dock att vi främst riktar våra blickar bakåt i tiden, då datumet ändå är 17 oktober, vilket är en officiell högtid för alla fans av Gucci – namnet på hans skivbolag tillika odlingsmark för alla stora namn inom trap är trots allt 1017 Brick Squad, vilket sammanfaller rätt passande med dagens datum. Därför har jag valt att samla 20 av mina favoritlåtar från Guccis långa karriär och djupa diskografi.
Här finns klassiska låtar som First Day Out och Lemonade, mer underskattade pärlor likt What the Hell, samt den absolut första hitlåten Icy där Young Jeezy gästar – som Gucci sedan skulle komma att dissa med musikhistoriens kanske brutalaste karaktärsmord The Truth. Variationen är stor och nu är det bara upp till dig att inhandla så många cheeseburgare som möjligt för att fira att Guwop är hemma, nu och för evigt.
Lilafärgade luggar och trasiga, tighta jeans — emostilen är kanske död men musiken är långt ifrån bortglömd, och rapparen Lil Peep ger den nytt liv för en ny generation med albumet Hellboy.
Emomusik har alltid ljudit med starka känslor genom musikhistorien, långt före det blev en genre led av band som Hawthorne Heights hade till exempel Morrissey dödsångest över mer än köttätande. Den blottande självreflektionen driven av pumpande brustna hjärtan gjorde emo till en genre perfekt för unga runt millennieskiftet, levande i en konstant förändrande värld fylld av äldre och oförstående generationer.
Emo representerade utanförskap, främst för en vit medelklass, och bemöttes kanske just på de premisserna: med en hel del skepsis. Kläderna, sminket och frisyrerna var minst sagt uppseendeväckande och faktumet att subkulturen associerades med självmordsbenägenhet gjorde att musiken hamnade i skuggan av ett narrativ styrt av oroliga föräldrar och media. När flera av de populära banden sedan plockades upp av stora skivbolag började musikens inflytande leta sig över till andra genres medan dess hemvist mynnade ut i intet. Fansen växte upp, klippte sina luggar och emo blev en av 00-talets mest slående reliker.
Men sällan är något inom musiken för evigt dött och även om emo en gång gick i graven så betyder det inte att den behöver finna sig i ett begravt tillstånd för evigt. Nu, mer än någonsin tidigare, tycks det finnas en nostalgisk längtan bland yngre generationer och musiken, likt en undanflykt från det kontemporära de inte kan relatera till. Under mina gymnasieår skulle indiekidsen äga The Beatles – Revolver på vinyl, jag själv lyssnade på oförskämt mycket gammal rap — ja, jag satt inne på ett förakt mot modern rap som jag skäms för idag.
Denna nostalgiska vurm tycks även ha lett till att emogenren har fått sin upprättelse efter att ha sammankopplats med självmord och skärsår under flera år. De yngre som kanske fann genren kittlande när de var barn har nu själva vuxit upp till musiker, och tack vare musikdelningstjänster likt Soundcloud tar denna musiken helt nya former.
Ett resultat av detta är en sorters neo emo-trap genre som växer stadigt bland Soundclouds flöden. För att enkelt beskriva musiken låter den som en trapremix på Ohio is for Lovers. Dystert klingande gitarrer blandas ut med hetsande traptrummor och ett trapmässigt flow varieras med sång som inte helt sällan angränsar till screamo. Texternas teman är dock fortfarande lika självutlämnande, fast med en twist av raps fallenhet för bland annat livliga porträtt av slöa droger, eller vita sträck, och dygnslånga fester — till ytan låter detta nästan som en gentrifiering av trap, men denna moderna emotolkning representerar betydligt mer mångfald än dess föregångare.
En av de mest framträdande inom denna säregna yttring är rapparen Lil Peep. För bara ett år sedan började han ladda upp låtar på Soundcloud och har sen dess samlat på sig miljontals med lyssningar. Med en djupt melankolisk röst bär han på en fängslande hämningslös självdestruktivitet med nyanser av en oanat självsäker attityd vilket producerar ett drabbande men medryckande musikalster. Från moshhetsande traplåtar till vemodiga ballader kan huvudpersonens känslor skifta i kontraster, men genom musiken löper trots allt en röd lina vars ände nås nu med albumet Hellboy.
Denna rosahåriga Kurt Cobain-karaktär för internets tidålder har rappat över allt från samplingar av de irländska drömpopparna i The Cranberries till Avenged Sevenfolds brinnande metalcore, men med sitt senaste album är den nästan adhd-stinna mångsidigheten i musiken mer samlad för en större helhet. Tillsammans med de trogna producenterna nedarb, smokeasac och yung cortex — som agerar likt en alternativ rocks Zaytoven för subgenrens egna Gucci Mane — byggs en klar ljudbild upp som Peep håller sig trogen till igenom alla de 16 spåren.
I slutändan ljuder Hellboy likt ett sant bevis på att den svårdefinierade genre han representerar ändå kan vara mer än bara en musikalisk internetavart. På knappt ett år har hans fallenhet för träffande texter fyllda av tonårsromantiskt OC-esquea scenerier, ecstacyeskapader och bottenlöst mörker vuxit och formats ett artisteri med rejält anspråk på äkta framgångar. Vare sig det handlar om ekande refränger på Drive By eller den fuckade och påträngande uppgivelsen The Last Thing I Wanna Do speglar, är det uppenbart att Lil Peeps med texter, flows och beats har lyckats pricka den rådande zeitgeisten hos en generation lämnade över ett facetime-samtal.
Säkerligen lär musiken förbrylla många, precis som dess föregångare, men faktumet att Hellboy är ett välgjort album kan få ta ifrån den ångestladdade rapparen. Och kanske, men bara kanske, kommer detta leda till emomusikens slutgiltiga upprättelse — tills dess gör vi bäst i att omfamna melankoli med ett tårar, headbangs och Lil Peeps musik.
