Genres möts och blandas med nothing,nowhere, ett enigmatiskt kollektiv som gör emomusik för Soundcloud-generationen.

En av de mest fascinerande aspekterna med Soundcloud är just att hemsidan är ett musikdelningsforum, i den mening att den öppnar upp för utbyten mellan producenter och genres som kanske aldrig hade möts annars. Detta har under de senaste åren gjort att till exemplen rapparen Bones – vars karriär började i någon form av Yung Lean-dimension som vit kille med en kärlek för klassisk Cash Money-estetik – har vidrört allt från rå sydstatstrap till hardcore, eurodance och poppunk. En spännande blandning helt i linje med artistens utveckling, vilket även har sparkat upp dörrar för flera andra. 

En rappare vill befria Steven Avery och Brendan Dassey från det amerikanska rättsystemet med en kraftfull låt.

Okej, jag är fullt medveten om att flera av er vid det här laget har tröttnat på hypen kring Making A Murderer. Det fascinerande true crime-dramat där twists i handlingen är en lika daglig rutin som Steven Averys obefintliga bruk av underkläder har lett till en del upprörda känslor, och tittare har antingen efter sista avsnittet själva blivit kriminalutredare på Reddit eller skyldiga till brott genom att direkt hota personer inblandade i den ökända utredningen.

Visst, denna verkliga historia om det oerhört skeva amerikanska rättssystemet upprör, även ifall jag ibland kan känna att vi missar poängen när hot takes och meningslösa namninsamlingar till Vita Huset blir vårt fokus.

Men någon som inte har missat poängen är den andra dömde, Brendan Dasseys, halvbror, den kristna strugglerapparen Brad Dassey. Istället för tomma ord i textform skapar Dassey en Fuck Tha Police för 2016, genom att ta sikte mot rättsystemet på ett mer oväntat sätt, med en upprorsanthem vid namnet They Didn’t Do It – disslåten Manitowocs poliser har kommit till att frukta.

Även ifall jag personligen saknar de Wrestlemania-referenser som Brendan Dassey säkert skulle uppskatta, så läggs det tillräckligt med rader riktade mot Ken Krantz och korruption över det tungt gungande country-rap-horrorcore-beatet för att internets hobbyutredare ska lämna tangentbordet för studion. Inom en snar framtid kan vi kanske se ett Live Aid till Brendan och Steven Averys ära? Just nu känns det inte som en omöjlighet. Lägg till Dean Strang och Jerry Buting dabbin på scen och killarna lär vara frisläppta inom kort – dabbin funkar alltid.

Från Ramones till Justin Bieber, från Elvis Presley till TLC. Listan över artister giriga nog att tjäna lite extra pengar under julen – den givmildaste av högtider – kan göras lång. För vem älskar inte en riktigt bra julsång? Här i Sverige tjatar vi fortfarande om Mer Jul och den är ändå outhärdlig.

Att rappare skulle ansluta sig till denna värld av pudersnö och nödrim är kanske inte helt givet för vissa. Men även inom rap finns det en lång tradition av låtar firandes julen – bland annat har jultomten Snoop Dogg tagit klappar till ghettot medan Kanye West fantiserade om presentpapper på Christmas in Harlem – och nu plockar Fetty Wap upp bjällran, redo att låta den ringa.

Tillsammans med vapendragaren – eller i detta fall hans mest trogna tomtenisse – Monty presenterar årets garanterade rapnykomlig ett anthem, med jultema, lagom till de annalkande helgdagarna. Med Merry Xmas får vi ett mjukt men ack så älskvärt paket långt bättre än allt mor- och farföräldrar skulle kunna fantisera ihop. Vare sig du önskar dig en ny whip, mobil eller stekpanna, ha denna i högtalarna under julgranen när du firar med din respektive och julfriden är säkrad. Nu väntar vi bara på att Gucci Mane ska släppa East Atlanta Santa 2 och säkra juldagens förmodade urspårning.

Årets sista månad har börjat och föräldrar skriver redan arga kommentarer där de lynchar SVT:s nya julkalender. Personligen har jag lagt all min fokus på den julkalender som är musikflödet de senaste dagarna, där snackar vi en present som bara keeps on giving. Här nedan har jag samlat några av klapparna du bara måste ta del av.

Ljudbilden är lika bitter och vemodig som den är dramatisk och medryckande. Utan trummor men med hårt bultande känslor förmedlar Fifty Grand något skrämmande tilltalande. Det nya albumet Helena’s Skin låter som om gothvärldens svar på Brian Eno skulle komponera soundtracket till ett barockdrama, eller att Angelo Badalamentis musik till tredje A Nightmare on Elm Street-filmen skulle få ett nytt liv i det soundcloudbaserade 2010-talet. Med andra ord, det är en rätt spännande samling låtar producent har skapat.

Med en variation av influenser, från självutnämnda Goo Goo Dools till lite mer uppenbara 808s & Heartbreak-eran av Kanye Wests karriär, ekar låten Echo bokstavlingen av allt som gör Kevin Abstract till en spännande artist. Att musikvideon sedan blandar ut deppiga höstkänslor med neonfärgad klaustrofobi längs trafikljusen känns bara för passande.

Har jag nämnt att detta är min absoluta favorit detta år? Ja jag tror jag har gjort det, ett antal gånger, faktiskt. Så jag ska inte tjata, lyssna bara på detta finstämda kaos.

En duo bestående av Glasgow-producenten Hudson Mohawke och brittiska sångaren Antony Hegarty känns kanske på papper något oväntad, men fungerar utmärkt i praktiken. Under namnet ANOHI släppte de häromdagen en klimatpolitisk anthem till första singeln vid namnet 4 Degress – från det självbetitlade kommande albumet. Som om inte det var nog släppte även Hudmo strax därefter musikvideon till Indian Steps, ett samarbete med sångaren från producentens senaste album Lantern. Julafton kom helt enkelt tidigt för fans av dessa två. Är det nu jag även ska delge för alla att Antony Hegartys farbror är min gamla granne och spanskalärare? Tillfället kändes passande i alla fall.

Musiken Gila Monsta ligger bakom gungar långsamt men hänsynslöst, väldigt metallisk men samtidigt melodisk. Som producentdelen av rapduon Gorgeous Children har han alltid erbjudit beats med ett ändamål långt ifrån andra. Detta faktum kvarstår när han släpper sin nya ep Shed Skin Part 9, där bilden av söderns trapestetik inverteras och låter smutsigare än någonsin tidigare. Genren för sin egensinniga trapmusik har Gila själv valt att kalla trench, och ja om det inte är just 808s och Lex Luger-kits dränkta i lera detta låter som så vet jag inte vad.

Två år efter sitt senaste album börjar nu M.I.A. äntligen bli redo för att släppa uppföljaren Matahdatah, och med musikvideon till singeln Borders hintar artisten om en brutalt slagkraftig återkomst.

Det har varit en mörk vecka för svensk historia efter regeringens beslut att följa EU i en betydligt restriktivare flyktingpolitik – en skrämmande flört med den brunfärgade oppositionen. Efter stängda gränser, ID-kontroller och tillfälliga uppehållstillstånd börjar kanske hoppet famla bland en del, skiten tycks ju inte ha någon ände. Tur är det väl då att M.I.A. är tillbaka, med ett upproriskt soundtrack och en Born Free-esque musikvideo vars dundrande budskap är klart: krossa alla gränser.

Från Fort Europas barriärer till Donald Trumps imaginära mur längs mexikanska gränsen, alla börjar de vittra till ljudet av Borders dramatiska coldwave-synthar. Tillsammans med grymtande basgångar och dundrande traptrummor agerar den explosiva ljudbilden piedestal åt en M.I.A. förvirrad inför orättvisor, men hungrande efter vedergällning. Hennes sång är en uppmaning, lågmäld fast kokande, medan rappen attackerar västvärldens privilegium med den distinkta attityd som alltid gör artisten till en världslig angelägenhet.

På 80-talet var måhända We Are The World och Live Aid-galor en blåögd lösning för att människor skulle kunna njuta av julmiddagen utan samvetskval. Nu krävs dock något betydligt drastiskare när delar av världen brinner vilket Bad Girls-ikonens ögon vittnar om i singelns skrämmande träffsäkra musikvideon. Människor är på flykt och även ifall M.I.A:s regi är stilistisk så tar den inget ifrån faktumet, utan ger det bara ännu mer tyngd med ett dräpande bildspråk.

Här skildras en dramatiserad verklighet hoppfull och förkrossande – likt hur låten är tragisk men medryckande. Inget galler är oöverkomligt och inget hav oändligt när den PSG-reppande M.I.A. bär på en pistol laddad med startskottet för något revolutionärt. Dock är detta i slutändan en dystopisk fantasi, där den påtagliga politiska laddningen lämnar en med känslan av att något måste göras åt det sjuka tillstånd världen är i. Det är dags för damage control på jorden och kanske borde just vi börja med att fråga oss: svensk politik, what’s up with that?