Sommarens stora rapbubblare är Floyd, Atlantas nästa autotunefiltrerade rapexport som dominerar Soundclouds flöden.

Det tåls att upprepa, Atlanta är raps kanske mest potenta stad när det kommer till skapelsen av medryckande traphits. Från den nyligen frisläppta frälsare Gucci Mane till alla hans apostlar som Young Thug och Future, listan av rappare med en talang för autotune, perfekt klingande refränger och råa gatuberättelser kan göras lång. Och även ifall Guwops återkomst med ett nytt album är stadens huvudsakliga fokus just nu så har vi samtidigt en rad unga talanger redo för rampljuset, och en av dem råkar vara Floyd.

Visst, associationerna namnet väcker är kanske lite mer grundade i rockgenren, vilket egentligen är rätt logiskt då Floyd för sig likt en rockstjärna på sina låtar. Hans portfolio är kanske inte den djupaste men på bara några låtar har redan lyckats etablera en påtaglig självsäkerhet i det han gör. För de bekanta med kollektivet Keyworld – som Floyd är en del av – kommer detta knappast som en överraskning då rapparen backas upp av ett gäng begåvade producenter.

Den hittills största hiten som finns att finna på Floyds Soundcloud är Be Us, en tv-spelssamplande och basskickande banger i alla dess bemärkelser, vars kristalglimrande potential är uppenbar då den på bara en månad har lyckats samla på sig över 100 000 spelningar. Under de två senaste veckorna har han följt upp denna succé med den ljudande pengaoden Money – självklart namn där – och dancehallinfluerade Attention, en kärlekshistoria med en ljudbild vars soundcloudinramning skulle kunna göra den till Floyds nästa repostbomb.

Trenden är uppenbar, Floyd kommer snart lämna internets bekvämlighet för större scener, se till att du befinner dig där då.

Valborg och den efterlängtade värmen närmar sig med stora steg vilket ger oss anledning att fira, och vad passar då inte bättre än autotunade flows från raps mest egensinniga talanger? Här är några färska eps och mixtapes för de kvällar du och dina vänner inbillar er att det är varmt nog för parkhäng – glöm inte högtalaren och alkoholen, där i ligger den sanna värmen.

Pollári – Sonya LP

Ibland krävs det en producent för att en rappare verkligen ska  lyfta till högre höjder, närmare bestämt två i detta fall. Pollári är ännu ett namn framtaget i den oändligt resursfyllda Atlanta-fabriken, men trots beats från Metro Boomin har aldrig hans musik gjort något större avtryck på mig. Det var tills acne-gothsen Shlohmo och D33J från musikkollektivet Wedidit plockade upp honom och producerade hans senaste ep Sonya – som han av någon anledning kallar för en LP. Här backas Polláris autotunade röst och urflippade flows upp av en perfekt ljudbild där distade mörka basgångar blir till medryckande melankoli toppat av rapparens känsla för medryckande refränger. Sen skadar det ju inte att den minst lika underliga rapparen Lil Yachty gästar på två spår, därbland projektets ravehöjdpunkt Lifelike.

Lil Uzi Vert vs. The World

En av de absolut viktigaste rapparna just nu – och sen ett tag tillbaka – är Young Thug, och med framgångar kommer de som apar efter. Men det är skillnad på plagiat och influenser, där Philadelphias Lil Uzi Vert står för det sistnämnda. Med ett vågigt flow härstammande från Thugs hitmässiga skuggvärld har Uzi eleverat sig själv till något eget över beats i ett mer högoktanigt tempo där syntharna är färgstarka och påtagligare. Detta är inget Thug har gått miste om, som tycks ha tagit protegén under sina vingar. Men med sitt senaste mixtape är kanske Robin, i rapvärldens mest dynamiska duo, redo att mantla om till Nightwing för en karriär större än Batmans adoptivbarn –bonuspoäng ifall du hängde med på DC Comics-referenserna där. För vem kan inte börja veva armarna i svepande handgester till den här musiken, göra en dab och korka upp något alldeles för alkoholhaltigt, helt i äkta Uzi-manér.

Horse Head – Celebrity Crush

Att älska en kändis är att älska det omöjliga, men även ifall Horse Head ännu är precis så uppgiven som titeln på hans nya ep insinuerar, har han lyckats med något annat osannolikt. För vem hade anat att en vit kille från Kalifornien, med en musiksamling av skate- och poppunk, skulle lyckas göra något värdigt med några traptrummor? Visst, Celebrity Crush är kanske det minst rappande projektet av alla han har släppt, men traditionen av Blink-182-doftande riff utblandade med 808s och trapsnares fortsätter här – till förtjusning för alla fans av Soundclouds oklaraste regioner – och låtar som I Guess God Forget Us växer bara för hur längre solen håller sig uppe om nätterna. Låt oss dock hoppas att Sverige inte tar efter, för ingen ville höra en Lorentz-platta fylld av homage till trallpunken.

Lil West – That’s Too Much

Vemodig men fortfarande jävligt G är kanske den bästa summeringen av Lil West. Den 19 år gamla och förstaklassiga ballerns Soundcloud pryds av en bild där han poserar med ett gigantiskt automatvapen i sin hand, och därefter är det enkelt att dra fördomsfulla slutsatser om hur musiken kommer låta. Förmodligen har en och annan blivit förvånad för även om imagen skriker hårdnackad och taggig, så är innehållet desto mjukare. Produktionerna på senaste ep:n That’s Too Much pulveriserar kanske en baskagge, men kontrasten av känslomässiga raps med frustrerad sång genom ett autotune-filter gör bilden av Lil West desto suddigare men bättre. Här har vi expertframtagen musik för mörka nätter på motorvägar, och det finns även några låtar för när gaspedalen måste pressas lite extra, bland annat den utmärkt vårkompatibla banger Soon To Be – vars remix Rich The Kid nyligen gästade på.

Förra veckan läckte två låtar från kanadensiska rapparen och ständiga samtalsämnet Drake. Med tanke på att Controlla och These Days med största förmodan var tänkt att förbli osläppta skiftar Torontos stolthet nu fokusen med två officiella singlar från det kommande albumet Views From The 6 – som släpps senare denna månad.

Först ut är Pop Style där The Throne gästar, och nej, det handlar inte om en ny okänd rnb-signing från OVO, utan Drake är bara Drake och ville tydligen inte ha två giganter som Kanye West och Jay Z på sin låtlista. Fast om vi ska vara ärliga gör inte den sistnämnda någon större insats än en adlib på det mörka beatet där pianoslingor möter nedtonade men aggressiva industrividunder. Den självutnämnda Pablo erbjuder däremot en vers, men får se sig krossad av raps Channing Tatum när Drake bjuder upp till en skrämmande Magic Mike-avart i Torontos dunklaste strippklubb – fast många kommer nog avfärda versen bara baserat på den där referensen till Hollywoodstjärnan och guldkedjor. Helt klart mer spännande än den senaste tidens försök till att låta som en rappare från Atlanta, men inte mycket mer spännande än så.

Frågan är dock om det inte såg ut lite såhär när Drake bad Jay Z om fler rader, fortfarande lite surt mellan de två?

Den andra singeln One Dance väljer Apple Music att likna vid en snygg dancehall-puls, och fast rytmen till viss del finns där kan vi ändå inte bortse från att Wizkid gästar. Med inspiration från det unga nigerianska musikhoppet kommer ett tempo – producerat av OVO:s senaste okända rnb-signing Nineteen85 – mer igenkännande för sydafrikansk house än Jamaicas riddims, redo att välta ett eller annat dansgolv denna sommar medan fansen försöker att inte nämna låten vid fel genre. Grunden för hela låten kommer dock från Storbritannien med en sampling av Do You Mind från rnb-sångaren Kyla. Tillsammans med en Drake vars sång äntligen doftar lite mindre av Hotline Blings sunkiga polo och desto mer av de kärlekskranka Take Care-balladerna, precis som varenda sunt fan vill ha det.

Även ifall båda låtarna kommer göra ett starkt avtryck på fans och övriga oskyldiga åskådare bland sociala medier så kommer det bli spännande att se ifall någon av låtarna lyckas hänga kvar längre än så. Hade släppet för Views From The 6 varit längre bort hade jag nog sagt att de båda är för tama för att bygga upp någon större hype, tyvärr släppte Drake den redan bortglömda singeln Summer Sixteen för några månader sen vilket betyder att vi helt enkelt får vänta och se ifall resten av albumet kommer lyckas bli sommaren 2016:s absoluta soundtrack.

Min största farhåga är dock inte att albumet skulle misslyckas – vilket den förmodligen inte kommer göra – utan att Drake kommer famla bort sig själv bland alla de häftiga influenser han har plockat upp de senaste åren. Det är sen tidigare känt att rapparen gillar att låna, hylla, eller bara sno, definitionen är upp till er, och jag har faktiskt börjat glömma hur den riktiga Aubrey Graham låter. Förhoppningsvis blir jag påmind om några veckor, förhoppningsvis med några tårar inkluderade.

”Ta mig tillbaka till Marvins Room.”

När det kommer till snuskiga raps tar Ramriddlz det ett steg längre. Som den nästa Drake-co-signade rap-sjungande sensationen från Toronto har han differentierat sig från alla Partynextdoors där ute med endorfinsprudlande produktioner och en berättarglädje till stor del inspirerad av två lår på hans axlar. Medan Weeknd låter nedsövd av 100 sömnpiller och hjärtesorg när han beskriver hur han gång på gång kommer över tjejers ansikten så gör Ramriddlz faktiskt något som låter lika roligt som sex är med sin nya ep Veins.

För vare sig du köper den självbetitlade Sweetermans väldigt frisläppta musik eller ej, så kan du knappast förneka att den är medryckande. Kärleken för dancehall gör Veins essentiell när den kommande sommaren väl anländer, och med refränger likt den skönsjungande Tek Off lär ett eller annat dansgolv falla för dessa kåta oder till svettiga nätter – i mer än en benämning, helt i linje med Ramriddlz.

I Stockholms stad är kanske asfalten blöt och täckt av grus. Men i den mytomspunna värld Yemi har byggt upp, den vi alla känner vid namnet Neostockholm, tycks snön aldrig smälta. Luften är där evigt tung och har gjort rapparen kall inombords förklarar han på sin nya låt, passande nog betitlad Kall, där han kämpar genom efterdyningarna av ett förlorat förhållande.

Sen länge har jag längtat efter en rappare med förmågan att applicera den svenska ängsligheten på ett beat och ge vinterdepressionen en hymn. Med Yemi har nu väntan nått sitt slut, när han flowandes över en egen produktion av melankoliskt klingande synthtoner ger oss en inblick i ett svenskt överfruset helvete. För ibland verkar kärlek vara något ackompanjerat av demoner, men en ångerfull Yemi fruktar dem inte. Det enda rapparen fruktar är kylan han själv bär på som gör honom för evigt icy, med konsekvensen att närkontakt kan leda till frostskador.

Som en del av gruppen Europa Gang – bestående av han själv samt vännerna Busu och Teo Sweden – hämtar Yemi, till skillnad från många andra rappare, inte sin inspiration från västerut bortom Atlanten. Den egensinniga gruppen siktar istället söderut och tillbaka i tiden till det industriosande 90-talets mest hypnotiska eurodance-musik.

Uppgivenheten den senaste singeln speglar ekar dock för mig personligen ännu längre tillbaka, till den franska coldwave-vågen under 70-talet – passande namn, inte sant? Och när synthmelodier påminner en själv om sorg och ångestladdade svek kan jag inte hjälpa och känna att detta är hur Asylum Party hade låtit med traptrummor, helt enkelt sjukt bra om något smärtsamt.

En iskall låt kräver en iskall musikvideo och än en gång står Natan Gullström för regin när dansaren Evelina Jacobson Potenciano gör comeback – efter en storslagen insats i Fenix-videon – för att här försöka vinna uppmärksamheten av en tjej lika kylig som Yemi. Något av en dragningskraft gör att de två inte kan slita sig ifrån varandra hur mycket de än försöker, men som alla fans av tonåriga såpoperor vet så är det dömt att misslyckas, dock fångar de två skådespelarna den hjärtebristande känslan perfekt om än något dramatiskt.

Låtens huvudperson glider samtidigt ensam genom snöpulserande landskap för att sedan sluta upp själv i en neonbländande loge – med ett par Gucci goggles kring sitt huvud som om han vore Sveriges DJ Nate – fortfarande ledsen för allt. Vemodet är påtagligt och bland de lila ljusen ger musikvideon låtens tårögda essens en axel att luta sig mot medan tårarna porlar.

Huruvida Yemi fryser idag eller ej så vill jag bara passa på och säga att värmen kommer till slut, det är i alla fall vad jag brukar få höra. Med det sagt får låten gärna slå an på mina ömmaste känsloband när den vill, för ibland kan det vara lite befriande att känna sig kall.