Anser du att rap är överskattat 2015? Då är det kanske dags för dig att stifta bekantskap med det ständigt genreöverskridande – och självutnämnda – amerikanska pojkbandet Brockhampton.

Även ifall detta kollektiv är kända för att experimentera med gitarrslingor och Crystal Castles-samplingar så är deras senaste låt Dirt ovantligt ”rap” av sig – kanske för att det var den konservativa radiopersonligheten ”Old man Ebro” som under natten premierade låten genom sin radioshow på Beats1 Apple Radio. Här hör vi bland annat hur Merlyn Wood och Brockhamptons outtalade ledare Kevin Abstract skildrar sin sydstatliga uppväxt genom vandaliserande flows och något angenäm sång över ett progressivt beat, som tar sin början i en pianoslinga för att sedan låta ett nytt lager av hänsynslösa synthar bygga upp låten vers för vers. 

Detta är utan tvekan en av veckans tyngsta låtar, och Brockhampton är utan tvekan ämnade för framgångar av Backstreet-magnitud – i alla fall när vi snackar obskyr Soundcloud-rap.

I fredags hade Straight Outta Compton premiär i USA*, en film om den legendariska rapgruppen NWA, och lyckades toppa förväntningarna genom att dubbla sin budget i intänkter under helgen.

Kritiker har även talat gott om den F. Gary Gray-regisserade filmen, främst första halvan medan många menar att den andra faller på biopic-klichéer. Detta är förmodligen ett resultat av att de två NWA-medlemmarna Ice Cube och Dr Dre producerar det historiska rapeposet, vilket även kan förklara varför vissa händelser inte äger rum i filmen – till exempel när Dre misshandlade journalisten Dee Barnes.

Det var vid en releasefest i januari 1991 Dr Dre attackerade Barnes efter att programmet Pump It Up – som hon under tiden var programledare för – hade sänt ett segment där den då nyblivna soloartisten Ice Cube dissade sina gamla rapkollegor.

”Dre later told Rolling Stone, ‘It ain’t no big thing – I just threw her through a door.’ He pleaded no contest to assault charges. Barnes’s civil suit against Dre was settled out of court.”

Dee Barnes berättar nu, efter att ha sett Straight Outta Compton, om misshandeln i en essä för Gawker. Inte för att hon anser att händelsen borde ha skildrats – då den enligt henne är för våldsam – utan för att historien fortfarande måste berättas. Dock kan jag inte uppmana er att läsa denna text utan att inflika om hur tung den är att ta sig igenom, Barnes berättar väldigt gripande om vad hon trodde skulle ta hennes liv.

Journalisten går även in på det förbluffande faktumet att Straight Outta Comptons regissör F. Gary Grays filmade den ödesmättade intervjun med Ice Cube, som producenterna sedan valde att inkludera i programmet mot hennes vilja. De såg tittarsiffror, Barnes såg något farligare.

Nu flera år senare är Gray och Dr Dre båda väldigt motvilliga vid frågor rörande detta ämne. Den framgångsrika producenten sa själv nyligen endast att han ”gjorde en hel del dumt som ung”. Ja, skoja inte, för det finns ännu fler historier likt denna och Dee Barnes har inte glömt dem heller. Dre skall även ha misshandlat artisten Tairrie B och ex-flickvännen Michel’le:

”I didn’t want to see a depiction of me getting beat up, just like I didn’t want to see a depiction of Dre beating up Michel’le, his one-time girlfriend who recently summed up their relationship this way: ‘I was just a quiet girlfriend who got beat on and told to sit down and shut up.”

”In 1990, at a Grammys party in front of an A-List crowd, Dr. Dre assaulted Tairrie B. This was a year before my assault. In an interview, F. Gary Gray said these were considered “side stories” and not important to the narrative.”

Dee Barnes har själv ett förflutet inom rap och kände medlemmarna i NWA före deras genombrott, och före misshandeln hade hon aldrig personligen upplevt det språk eller beteende gruppen målade upp i låtar som A Bitch Iz a Bitch. Efter händelsen har mötena inte helt oväntat varit ett fåtal. Medan hon försonades med Eazy-E innan hans död verkar Ice Cube inte vilja veta av henne. Jobben inom tv-branschen blev även färre vilket hon själv misstänker att Dr Dre, eller i alla fall rädslan för honom, kan ha bidragit till.

Ha detta i åtanke när doktorn åter är i ropet med en ny film, nytt album och utstuderade intervjuer ledda av rappare som Kendrick Lamar. För medan åsikter kring över 25 år gamla mysogyniska texter – som rapparen D.O.C. ändå skrev –  är populära nu, men knappast åstakommer något, har Dee Barnes en desto viktigare historia att berätta** om kvinnohatet inom musik- och nöjesbranschen.

*Straight Outta Compton har ännu ingen planerad premiär i Sverige, men pågrund av en hög efterfrågan jobbar SF hårt för att den ska gå upp här.

**Dee Barnes skriver på sin egna självbiografi som någon behöver publicera nu.                                      

Det går inte att motstrida faktum, Drakes bråk med Meek Mill har varit en framgångshistoria för den förstnämnda av rapparna. Men medan Kanadas käraste ägodel mer eller mindre ser ut som världens största rappare just nu – med eller utan spökskrivare – så har landet fortfarande en hel del nyskapande talanger att erbjuda, där den främsta av dem utan tvekan är Night Lovell.

Som både producent och rappare har Night Lovell varit en betydelsefull del av senaste årens Soundcloud-rörelse. Många fann honom förra hösten med den gastkramande och högoktaniga trapoperan Dark Light, som sedan följdes av den hyllade gothserenaden till debutmixtape Concept Vague. Efter en längre tystnad återvänder nu Ottowa-sonen för att göra sitt sedvanligt mörka avtryck på denna sommar.

Under natten till idag släppte han två spår – båda producerad av han själv med assistans från den ständiga samarbetspartnern Dylan Brady – där rapparens känsla för dunkla men medryckande ljudbilder är påtaglig. Nog för att Shaded Summers låter som om någon spärrade in Philip Glass i en studio med en Dancehall-artist – som råkar vara Lovells pappa – och ett Lex Luger-trumpaket, men starkast skiner ändå Give Me The Keys. Tillsammans med djupa basgångar och samplingar från terapisamtalen i Good Will Hunting redogör Lovell här sin hedonistiska livstil, i den något motsägelsefulla jakten på den sanna kärleken. För att inte göra saken sämre gästar även Bradys sköra och förvrängda stämma likt en kniv vilandes vid ett brustet hjärta.

Runt om jorden är kanske Drake ett ansikte för kanadensisk rap och musik överhuvudtaget, men på internet och främst Soundcloud väntar Night Lovell på att hans röst ska bli hörd världen över – och tro mig det lär den snart bli.

En vecka har gått och fortfarande är bråket mellan rapparna Drake och Meek Mill på allas läppar. Efter att ha besvarat anklagelserna om spökskrivna låtar förra helgen med Charged Up är Drake nu åter tillbaka med en ny disslåt vid namnet Back 2 Back.

Det är med ett betydligt hårdare beat som Drake än en gång tar kommandot i denna dispyt. Efter att ha besvarat Meeks oändliga rant i äkta silkeslent Drake-manér med ett tillbakadraget beat och subtila dissar gör han nu raka motsatsen, vilket kan tolkas som ett försök från Toronto-sonen att sätta punkt på beefen. Låtens sista rad lyder ändå ”I took a break from Views, now it’s back to that” vilket borde betyda att all fokus kommer ligga på kommande albumet Views From the 6 härifrån. 

Om internet fann underhållning i anklagelserna mot Drake förra veckan har nu de två rapparna bytt roller. Redan när Charged Up släpptes fylldes Meek Mills instagram direkt med batteriemojis och då menar jag verkligen varenda bild, på en lördag, vem har ens tid för rapbeefs då?

Det är uppenbart att tiden då rapfans kunde få vänta i månader på en låt som Ether är förbi. Nu lär du istället vara kvick, annars är det upp till internet att bestämma ditt öde och de är allt annat än förlåtande. Fråga bara Funkmaster Flex som skulle ha släppt en disslåt från Meek i måndags.

bah gawd pic.twitter.com/eKHuEHIWi1

— John W (@thehammaster) July 29, 2015

Efter ett flertal mixtapes och två studioalbum har Atlantas stolthet Future etablerat sig som ett av hiphopens hetaste namn.

Medan tidigare album har sålt dåligt dubblerar nu vår tids Hendrix antalet sålda skivor. Dirty Sprite 2 har sålt i 140 000 ex på en vecka, vilket ger honom sin första Billboard-etta någonsin. Följarskaran som har tagit namnet #FutureHive växer snabbt. Resan som började för över 5 år sen med det första mixtapet 1000 är på väg bortom molnen.

Nu är inte försäljningssiffror – i en tid då piratkopiering och streamingtjänster härskar – kanske den indikator för popularitet som det än gång var. I en åter blomstrande mixtapekultur kan de ibland nästan bortses ifrån. Atlantas gudfader Gucci Mane har släppt hela 24 projekt sedan han hamnade i fängelse och nu ropar fler än någonsin ”Free Gucci”. Future själv har använt en liknande marknadsföringsstrategi, om än något nedtonad. Sedan Halloween förra året ge sina fans Monster, Beast Mode och 56 Nights utan att ta en krona för dem – utdelningen är helt uppenbar.

Titelspåret från 56 Nights.

Men anledningen till att det startas kravaller i köerna till Futures konserter är inte så simpel, istället måste vi se till karaktären Future själv för att förstå varför han är den populäraste rapparen just nu. Hans autotune-filtrerade refränger är lika givna som fängslande komponenter. Och så pendlar han mellan hits om neonet i Magic City (strippklubben som är polaren DJ Escos hemvist och Atlantas klubbhjärta), knarkladdade ballader och eld-emoji-historier om kriminaliteten i stadens sjätte zon. Det kan liknas vid en jongleringsakt med motorsågar, en akt han hanterar utan att darra. Lägg där till den påtagliga karisman och alla anekdoter om hur han har köpt hus åt sina barns tre mammor så har du en fascinerande persona. Så pass fascinerande att Dirty Sprite 2 nu tycks ljuda från alla korridorer i det komplex som är rapvärlden. Till och med Nas gav en co-sign.

Ser vi till själva musiken har den vuxit sig till en perfekt kapsel för de känslor livet i ett crackhus kan ge upphov till. Med det sagt uppskattar jag de tidigare kommersiella försöken. Den galaxomvälvande debuten Pluto etablerade Future som genrens rymdfarare med singlarna Tony Montana, Same Damn Time och Turn on the Lights. Förra årets Honest var måhända en ojämn historia, dock kunde ingen låt ge upphov till lika spastiska dansrörelser hos mig den sommaren som Move Dat Dope. Och Blood, Sweat, Tears berörande arenaallsång är rapparens kanske mest känslosamma – tårarna är aldrig långt borta under den sången.

Musikvideon till Blow a Bag, första singeln från Dirty Sprite 2.

Dock var Future hungrigare än någonsin tidigare efter sitt andra album. Som en härrörande från Atlantas Dungeon Family var han redo att sätta eld på rapvärlden på äkta Game of Thrones-manér. I nyligen gjorda intervjuer hävdar han att musiken nu, mer än tidigare, speglar det han vill åstakomma. Kanske är det just därför Futures senaste projekt är en uppföljare till det hyllade mixtapet Dirty Sprite. Han är tillbaka i den toppform han var i när skivbolagen greppade efter honom. Nu greppar även resten av världen efter honom, något som säkerligen har att göra med återkomsten till mixtapes.

Tillsammans med trogna producenter som Zaytoven och den yngre förmågan Metro Boomin har Future nått den mångfacetterade och ständigt medryckande ljudbild som genomsyrar hans musik. Dirty Sprite 2 är dock en prestation som främst den sistnämnda av beatmakarna kan ta till sig: Metro Boomin har rört sina fingrar längst pianotangenterna och trummaskinerna på hela 11 av 18 spår.

En del skulle kanske anse att instrumentaler bestående av klassiska traptrummor, synthslingor och atmosfäriska pads kan bli monotont över ett album på 40 minuter. Dock gör Futures energi och kapacitet för sångstrukturer det omöjligt att inte försvinna i denna oas av lean (även känt som sizzurp och just dirty sprite) – den kontroversiella lila drycken innehållandes ämnen som återfinns i viss hostmedicin.

Future — en trendsättare av evangeliska proportioner.

Tempot på hi-hatsen är likt alltid med Metro här genomgående högt. Och Futures attityd är flagrant likt ett mellanfinger framför en strålkastare på låtar som Slavemaster (vars refräng skulle kunna vara det enda att tysta de vita i publiken på rapparens konserter) och Stick Talk (som är en livsfara i varje bilhögtalare). Men det är kvalitén att kunna anamma det mer släpande, lean-injicerade flowet på kapitalistporrlåten Rich $ex och känslosamma Kno The Meaning – där tiden då DJ Esco under 56 dagar satt fängslad i Dubai med en hårddisk innehållande två år av material skildras – som blir Futures sanna trumfkort. Att göra en så kallad banger är alltid möjligt med rätt talanger vid pedalerna, men att utan ansträngning gå från historier om glödande pistoler till brinnande luster i sänghalmen kan göra dig till något utöver det vanliga.

I slutändan ska ett rapalbum vara en bekymmersfri flykt från vardagen, där en rappares genuinitet och smärtfria övergångar mellan låtar håller dina händer vid ratten. Future är kanske galen när det kommer till codeine, men hans förmåga att manövrera bland vägfilerna går knappast att ifrågasätta. Fansen känner till detta och därför är det inte en resa han gör ensam. Istället gör han det tillsammans med en ständigt växande karavan. Ett följe där bränt gummi färgar vägarna lila och rökmolnen hotar naturen. Det om något låter som en eskapad med kapacitet att lyfta mot skyn, med siktet mot stjärnorna – och om det är någon som kan ta en till Pluto och tillbaka så är det den tidigare kända astronauten Future. Häng på, du förtjänar det.