Ingen har väl gått miste om att vi lever under det svenska musikundret? Medan vi chockeras av svenska producenters förmåga att producera hitsingel efter hitsingel, vill jag fortfarande mena på att den mest framåtsträvande falangen av svenskt musikskapande befinner sig gömd bland Soundclouds flöde.

En av de som når framgångar i det tysta är CVRL från Dalarna, vars sydstatstrolska symbios mellan häxhouse och egensinnig trap  har byggt upp ett momentum som når sitt klimax med debutalbumet Melatodin.

Producentens känsla för melodier och kraftfullt strukturerade låtar är här påtaglig när han under nio spår berör samtliga känslomässiga lager, genom dimtäta atmosfärer och storslaget surrealistiska vyer. Medan låtar likt öppnaren Slow Dive och Rodljus förtrollar med hjärteskärande synthar och hypnotiserande röstsamplingar, dundrar till exempel Trespassing förbi på en postapokalyptisk motorväg med vrålande basgångar och mordlystna trummor.

Här gästar även en rad talangfulla namn, där bland vännen SLVRFNG och London-kollegan Kareful, vars personliga attribut  är en viktig del av detta något svårdefinierade album. För det är ett album som balanserar mellan nedstämmande och uppflyftande ljudbilder i ett löpande tempo. Men var hör ljudbilderna hemma? På ett klubbdansgolv? Framför en festivalscen? Eller bland träden på ett skogsrave?

Spelar svaret på frågan någon roll i slutändan? Denna musik har vuxit fram genom internet, så kanske är det just det dansgolvet den är bäst lämpad för. Det och soundtracket till ett postapokalyptiskt ravedrama, för jag anser verkligen att CVRL:s röst borde finnas bevarad efter bombernas fall.             

Det går inte att motstrida faktum, Drakes bråk med Meek Mill har varit en framgångshistoria för den förstnämnda av rapparna. Men medan Kanadas käraste ägodel mer eller mindre ser ut som världens största rappare just nu – med eller utan spökskrivare – så har landet fortfarande en hel del nyskapande talanger att erbjuda, där den främsta av dem utan tvekan är Night Lovell.

Som både producent och rappare har Night Lovell varit en betydelsefull del av senaste årens Soundcloud-rörelse. Många fann honom förra hösten med den gastkramande och högoktaniga trapoperan Dark Light, som sedan följdes av den hyllade gothserenaden till debutmixtape Concept Vague. Efter en längre tystnad återvänder nu Ottowa-sonen för att göra sitt sedvanligt mörka avtryck på denna sommar.

Under natten till idag släppte han två spår – båda producerad av han själv med assistans från den ständiga samarbetspartnern Dylan Brady – där rapparens känsla för dunkla men medryckande ljudbilder är påtaglig. Nog för att Shaded Summers låter som om någon spärrade in Philip Glass i en studio med en Dancehall-artist – som råkar vara Lovells pappa – och ett Lex Luger-trumpaket, men starkast skiner ändå Give Me The Keys. Tillsammans med djupa basgångar och samplingar från terapisamtalen i Good Will Hunting redogör Lovell här sin hedonistiska livstil, i den något motsägelsefulla jakten på den sanna kärleken. För att inte göra saken sämre gästar även Bradys sköra och förvrängda stämma likt en kniv vilandes vid ett brustet hjärta.

Runt om jorden är kanske Drake ett ansikte för kanadensisk rap och musik överhuvudtaget, men på internet och främst Soundcloud väntar Night Lovell på att hans röst ska bli hörd världen över – och tro mig det lär den snart bli.

Två hemsidor jag ofta besöker är musikbloggen Pigeons & Planes och musikdelningsforumet Soundcloud. Därför såg jag med spänning fram emot att ta mig igenom den förstnämndas lista över ”10 artister som omdefinierar vad det betyder att vara ‘Soundcloud-producent”. Dock blev det till smärtsamt förutsägbar läsning, där samtliga namn var män och majoriteten associerade med kollektivet Team Sesh.

Att lyfta fram endast 10 producenter viktiga inom den högst vitala Soundcloud-scenen är svårt, men jag har ändå i all min besvikelse gjort ett försök att erbjuda något som jag anser är en bättre inblick i denna värld av gripande ljudbilder och dundrande trummor från Beatgenerationen.   

VAGUE003

Som en del av kollektivet Numerals står VAGUE003 för de felfria och vågade remixerna. Medan andra väljer att remixa den senaste singeln från Drake finner Vague utmaningar i något mer oväntade val, där hans känsla för melankolik och lager av pulshöjande trummor får skina. Hör bara hans tolkning av Bonnie Tylers klassiska låt Totally Eclipse of the Heart, där 80-talets primära exempel på en powerballad förvandlas till en bitterljuv trapsensation.

Mark Arkinson

Flera av namnen på denna lista är 90-talister, vilket knappast går att bortse från när Mark Arkinson diskuteras. Bland internetburen ensamhet och en fascination för allt som är gamla animé-serier har han funnit en ljudbild pendlandes mellan uppgivenhet och något rent av gulligt. Vare sig det handlar om ett spår på en eller flera minuter så kan du räkna med att den lär omfamna dig med en egensinnig känsla av hjärteskärande trygghet likt ingen annan kan.

icy

Tyvärr är det bara och medge att Soundcloud är en plats där manliga producenter främst förekommer. Med det sagt ska ingen tro att männen har monopol på den fantastiska musik som produceras där även ifall det oftast är dem rampljuset faller på. Kvinnliga producenter har även de en röst och oftast är det en fantastisk sådan. En av mina personliga favoriter är icy vars fallenhet för kvicka hi-hats och lena synthar har gett upphov till en rad medryckande spår, speciellt den smått komiska fuck boy – vad den handlar om kan ni säkert räkna ut.

glocque

På tal om favoriter tänker jag nu lyfta fram min absolut främsta. Visst glocque har kanske bara två tillgängliga låtar på sin Soundcloud men det är två helt hypnotiserande sådana. Den dimmiga och massiva fever flower låter till exempel som ett soundtrack för en euforisk soluppgång på ett skogsrave belägen vid en sjö gömd långt långt borta. Precis som den återkommande samarbetspartnern blank body jobbar han med egensinniga ljudbilder, fast medan blank kanske gör musik för att varva upp en fest är glocque som gjord för att ackompanjera er när ruset börjar landa.

Fifty Grand

Det finns många anledningar till att älska Fifty Grand. Främst är måhända det något minimalistiska – smått ambienta – men storslagna producenten gör för trap-genren. Dock är det ett faktum att han har en närvaro på internet som inte liknar någon annan av producenterna på denna lista. Genom Twitter har han innerligt beskrivit sin resa som transperson de senaste åren och delar ofta med sig av åsikter kring allt från jämställdhet till rasism. Så förutom att vara en bra producent verkar Fifty Grand även vara en fantastisk människa, väl värd din tid på alla plan.

haven

Svenska producenter har varit minst sagt framgångsrika på Soundcloud under de senaste åren, även ifall hemlandet inte har visat upp något som helst intresse. Tur är det kanske för haven att han har både ett svenskt och amerikanskt påbrå. Denna Stockholm/NYC-son gör musik där nedtonade trummor möter vida musikaliska landskap. Utförandet är väldigt pricksäkert i sitt försök att skaka om oss rent emotionellt, när en låt kan gå från postrock-esquea gitarrtoner till omvälvande basslingor, vilket lär få er att tappa andan.

kellbender

Nu under sommaren är åskoväder inget ovanligt och även tornados kan förekomma i amerikanska staden Cincinnati. Det är även därifrån kellbender härstammar, en producent vars musik också kan gå från gråa moln till förödande stormar illa kvickt. Se bara till rapparen Travis Scott, en jag alltid har haft svårt för, men i denna producents regi blir Houston-artisten till en spruta adrenalin rakt i hjärtat som jag inte bara kan avstå – det om något talar för hur han blandar ut gastkramande synthar med ljuva melodier på ett häpnadsväckande vis.

fluxxy

Dubstep som genre är kanske smått död, jag menar dess – kanske inte helt välkomna – affischnamn Skrillex gör numera musik tillsammans med Justin Bieber vilket talar för att puritanerna än en gång kan njuta av sin mediaskugga. Dock gjorde den under sin storhetstid ett visst avtryck vilket bland annat manifesterar sig i fluxxys musik. Estetiken av hårt slående snares över gigantiska basslingor finns där när hon bland annat remixar Rihanna, vilket blir till en oväntat magisk kombination.

Antonio

Med en känsla för stillsamma och nästintill förförande ljudbilder fångar Antonio de mest intima av känslor. Denna producent – precis som namnet på en av hans ep:s – gör låtar för hjärtesorg, de ensammaste av stunder där ens omgivning nästan tycks lösas upp till ett oändligt inte framför ens ögon. Samtidigt är det vackert att uppleva och ja ifall Sverige någonsin tänker hänga på staternas hänsynslösa remake-trend är Antonio ett säkert kort som kompisitör för En Kärlekshistoria.

Softest Hard

Producenten, dj:n och modellen Softest Hard – en oxymoron refererandes till hennes personlighet – har haft ett fantastiskt 2015. Förutom att presentera sin första singel Born to Love med sångerskan Stacy Brathe har hon även börjat turnéra med flera av medlemmarna från det experimentella rapkollektivet Thraxxhouse. Inget av detta är direkt chockerande med Softests dansgolvstäta bakgrund, vilket i hennes musik ljuder likt ett giftemål mellan r&b och trap, bland annat på remixen av Tinashes ballad Stargazing.  

Här finns alla låtar och mer från dessa artister samlade. Förvänta er flera listor av denna sort i framtiden.

Om du — precis som jag — stundtals försöker förtränga ungdomsåren av utköpt fulöl, svartvit-randiga tröjor och det vida utbudet av indiemusik borde termen ”indierap” väcka anstöt. Vare sig jag avskydde den tidens indie så pass mycket, eller bara allt omkring det, blev onekligen dess artister måltavlor för mina spydiga och tonårsladdade kommentarer. 16-åringen inom mig borde därav vända ryggen till vid första anblick av rapparen London O’Connors konstnärliga uppsåt, dock finner jag inget annat än fascination för denna brittiska artists bloggbetitlade indierap.

Men för att snabbt återvända till det förflutna, det går inte att undanfly faktumet att jag alltid var svag för Julian Casablancas — från allas indiedarlings The Strokes — soloprojekt Phrazes for the Youth, vars retrofuturistiska synthmelodier ledde till att jag slet sönder min t-shirt framför min dåtida crush medan Casablancas uppträdde något förfriskad på en soldränkt festivalscen för flera år sen. Maskulina manifestationer av den sorten har jag aldrig varit byggd för, men jag kan ändå se tillbaka på det tillfället av befriad självkontroll med vurmande känslor när jag hör Londons nya album O∆ — där de surrande retrofuturistiska syntharna från de expansiva åren gör en lågmäld återkomst till mitt liv.

Med ett flow rullandes längst trottoarerna och en röst darrandes likt fuktiga läppar mot varandra tar London oss med på resan nerför sin gata genom ett album byggt kring den svävande längtan, suktandet, efter att lämna den sömniga förortens trygga omfång. Narrativet följer en dag i denna vardag av andnöd där rapparen bland annat stirrar oskuldsfullt ut genom fönstret, finner någon att förälska sig i och får i slutändan hjärtat krossat med naiviteten — helt enkelt ditt stereotypiska indiekoncept. Dock blir det enklare att förälska sig i en återkommande historia inbäddad i ett sceneri av färggranna ljudbilder och berättat genom Londons impulsiva pendlande mellan självgoda rapverser och fragilt sjungna refränger, som upphöjer känslan av anspråkslöshet till något genuint.

Som sagt, klassiska sagor om romanser lagda i en småstadsdoftande bubbla av själlöshet finns det hundratals av. Samtidigt krävs inte mer än en liten spricka för att något fantastiskt ska kunna sippra ut, vilket är precis vad London O’Connor — jämnårig med mig — har gjort efter de åren då ”vara indie” var allt för vissa. Ensliga promenadstråk ges här liv, cigaretter brinner till filtret efter frenetiskt munblossande och en överhängande känsla av juli-strapatser fyller tio spår med den ständigt relaterbara London vid sin loggbok.

Är det en längtan efter ett soundtrack till den än så länge molniga sommar som gör mig något partisk? Av de stutsande ackorden kan jag nämligen känna medvinden i ryggen på road trip anthemen Steal och hur dragkraft sliter i hjärtat på kärleksuppgörelsen GUTS — och bara där har vi två känslor synonyma med den rådande årstiden. 

Oddsen talade emot men ändå lyckades denna kärlekshistoria fängsla mig, och ett ledmotiv för kommande månader är nog funnet. Kanske hatade jag aldrig indiemusik så pass mycket från första början, måhända att det endast var något jag försökte intala mig själv — ni vet det där med att finna sin identitet är aldrig enkelt, tur att London i alla fall hade en stjärnlogg för sina eskapader.

Det är bara att hoppas att ni njöt av den nästan tio år långa testperioden, för snart kan ni bli tvungna att betala för Soundcloud. Med kring 175 miljoner unika lyssnare i månaden har detta musikdelningsforum blivit till en otroligt viktig plattform under de senaste åren, främst för okända producenter vars utbyten av musik har byggt upp egna genres. Men som sagt, tiden verkar kommen för en av de sista fria streamingtjänsterna att ansluta sig till den högre divisionen av tjänster som Spotify och Tidal.

Under november förra året ingick de ett licensavtal med Warner Music Group och nu tycks de vara indiebolagens tur, hela 20 000 av dem närmare bestämt för så många skivbolag existerar tydligen. Det är med licensbolaget Merlin Soundcloud har nått en överenskommelse med, vilket skulle kunna bli vd:n Alexander Ljungs nyckel till Camelot. ”Sen dag ett har vi varit starkt etablerade i indierörelsen” uttryckte han själv i en intervju med Times, och ja denna samhörighet med självständiga artister lär nu ge resultat.

Nyligen läckte ett kontrakt från uppgörelsen med Merlin där det framgår att Soundcloud tänker införa en prenumerationstjänst, uppdelade i tre nivåer:

·        Precis som Spotify — än så länge — kommer Soundcloud erbjuda en gratismöjlighet, vilket innebär en begränsad katalog av musik och reklam. Så länge det inte kommer med begränsade lyssningar på mobilen är väl detta överkomligt, men fortfarande en rätt bedrövlig deal.

·        Sedan har vi det andra alternativet som fortfarande är tämligen begränsad, men för en än så länge okänd summa i månaden kommer reklamen att försvinna och göra vissa låtar nedladdningsbara.

·        Även den tredje helupplevelsen av Soundcloud är precis som tidigare nämnda också för ett okänt — men såklart dyrare — pris. Dock står det klart att Merlin kommer betalas 1.50 kr för varje köp av en tilläggstjänst och 6.50 kr för hela hemsidans katalog.

Var denna utveckling kommer ta oss är svårt att spå i. En del användare tycks redan ha börjat ge upp hoppet om Soundcloud efter otaliga turer kring samplingar och skivbolag. Att något så gott som Soundcloud skulle vara förevigt, verkar de flesta redan ha förstått, är omöjligt. Samtidigt försöker Soundcloud göra sin tjänst helt laglig medan många artister och producenter suktar efter en möjlighet att tjäna på sin musik, vilket är fullkomligt förståeligt — och alla de där 20 000 skivbolagen som förmodligen har svurit över hur ”jävla bra det vore ifall Soundcloud betalade ut ersättning” skålar nog i champagne idag, eller knäpper några folköl ifall det är den svenska sena 2000-version av indie vi talar om.

Övergången till betaltjänst har alltså all potential att bli en lyckad historia, men ingen borde underskatta den yngre generation av lovande musikskapare med en nitisk uppfattning att musik bör vara gratis och tillgänglig för alla — till exempel rapparen Bones. Det kan bli spännande och se var vinden blåser nu. Kommer unga artister falla för vittringen av pengar, eller försöka finna nya möjligheter att nå sina lyssnare? Överger lyssnare när Soundcloud blir mer och mer till ett oönskat Spotify genom en ökad samexistens med skivbolagen — överger Soundcloud sina ideal i processen? Dör det fria skapandet med döden av det fria lyssnandet och hur många år dröjer det tills Jay Z en dag dissar sin största konkurrent Soundcloud i sina freestyles?

Ställer jag alldeles för många frågor om en osäker framtid, förmodligen. Kanske är det bättre att lägga min tid på hemsidans musik istället, medan den fortfarande är gratis det vill säga.