I ett kallt fantasiland förvandlas ensamhet till dansant eufori.

Bland alla tidlösa klassiker vår svenska stolthet Astrid Lindgren har författat är Mio min Mio en av de mer underskattade, men tycks med det nya året vara redo för upprättelse när den blivande svenska popsensationen Ungdom presenterar sin tolkning av att fly till landet i fjärran – ackompanjerad av fantasiklingande synthar i popregi och sång filtrerad genom dimensioner av svävande effekter.

På förra årets slumrande soundcloudhit Mio förvandlade sångaren känslan av utanförskap i Stockholm till en ode för unga bärandes på psykisk ohälsa. Musikens drabbande tema illustreras nu genom hisnande vinterlandskap och bitande kyla i debutvideon, regisserad av Daniel Wårdh, där vår ensamma protagonist låter känslorna flöda i hopp om att någon ska höra längs de oändliga snötäckena och bland trädens folkloristiska labyrinter.

Passionen är påtaglig likt musiken är medryckande. Medan andra mer eller mindre kyliga popprojekt här i Sverige tycks famla bland redan etablerade klyschor ljuder Ungdoms musik av personlighet, självutlämnande och okonstlad, där vemod och eskapism går hand i hand med en produktion andra borde studera. Tillsammans med musikvideon blir det till en perfekt symbios och helt plötsligt tar den solitära kylan formen av melankolisk men ack så dansant eufori.

Ta del av videon till Mio och håll utkik efter Ungdom i framtiden – hen är någon de äldre generationerna snart lär blicka mot med avund – och vet att allt hen gör är för konsten, de alla vann trots allt en varsin bot på 1000 kr för olaga intrång när de spelade in den känslofyllda odyssé vi nu är inbjudna till att ta del av.

Följ Ungdom på Facebook och Soundcloud.

Sverige och USA möts för att skapa mörk kärleksrap gjord för öde motorvägar.

När vi nu närmar oss årets slut är det minst sagt uppenbart att en bra raplåt kan komma i alla olika skepnader. Fast även om genren är mer mångsidig än någonsin tidigare är faktorerna ändå desamma: beatet och rapparen, ett tidlöst samspel som fortfarande definierar en låts kvalité.

Men för att cementera en låt som något tyngre än bara bra krävs det ett samspel där producent och rappare kan väcka associationer helt i kontrast med varandra, dock med en historia fortfarande densamma. Det är fallet med Lie To You, en uppgiven kärleksode döljd i skuggorna av en Memphiskokande industristrof.

Den unga talangen Lil West – även känd vid namnet Brikkboy för de vita tegelstenar han sägs jonglerar till vardags – rappar här likt en neontindrande sportbil bränner gummi nerför en öde motorväg. Från att glida i kurvorna till att trycka ner gasen långt över 120, hans flow är hänsynslöst med en mörk stämma, ropandes i den kalla natten efter den han aldrig skulle ljuga för medan ekot av hans röst blandas ut med produktioner signerade Grxgvr.

Som svensk producent har Grxgvr gjort mer än vad han har fått cred för. När det kommer till Soundcloud har han sen länge dominerat de nyskapande rapflödena med sin säregna stil. Ett uttryck härstammande någonstans från där den brinnande amerikanska södern och den bitande kalla norden möts. På Lie To You är alla greppen från Dalarnas ökända beatmakare påtagliga i dess råa finess, en djävulsk symbios mellan gastande trummor och hjärtlöst förförande melodier – ett oväntat men perfekt komp för Lil Wests dunkla kärleksrap.

På lite mer än 2 minuter blir detta samarbete pulserande och medryckande, gåendes från 0 till 100 genom mörka dimensioner likt en banger gjord för både raves och rapscener. Tur nog lär det inte dröja länge före vi hör något från de båda igen. Lil West håller för nuvarande på att färdigställa sitt debutprojekt medan Grxgvr jobbar tillsammans med flera olika rappare med målet att sätta ihop en ep. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var taggade på vad de två har planerat, men sen när har jag någonsin ljugit för er?

Älvdans

Det talas ofta om ”det svenska musikundret” – en fras exportchefen Jan Gradvall bör ha patenterat – men få nämner Soundcloud i samma mening.

På musikdelningsforumet finner vi dock en rad talanger härstammande från vårt avlånga land och jag har samlat några av de absolut bästa. Från en ny generations Ted Gärdestad till en av hemsidans okända föregångare, här är sex artister och producenter ni inte får missa.

tcentralen

Sommaren är måhända över men det går fortfarande att hitta tillbaka till känslan av sena kvällsdopp, omtumlande eskapader och den vackraste formen av vemod när du lyssnar på tcentralen. Med toner av ett piano, lite ekande reverb och en nostalgisk stämma framstår han som en Ted Gärdestad för Soundcloud-generationen. Låtarna i hans flöde är kanske korta, men paketerar nog med känslor för att det skall räcka till att bli över och fångar inte sällan det förvirrade tillståndet känt som ung kärlek. Jag vet inte om tcentralens musik är fridfull eller jäktande när andetagen tynger och läpparna darrar, men någonstans där bland allt kaos hör den allt hemma som soundtrack.

Älvdans

Som en trollslända svävandes bland internets träd och mossor är Älvdans kanske det svenskaste vi har på denna lista. Efter en lyssning på den självbetitlade debut-ep:n faller sig artistnamnet nästan självklart då musiken läcker ur ens högtalare likt en tät dimma från Avalon. Med en mångfacetterad ljudbild målar hon upp skogar och dalar med förtrollande rytmer och fängslande melodier, gastkramande sångröster och Twin Peaks-osande atmosfär där ugglor fyller ut tomheten mellan synthljuden. Om Soundcloud vore en genre gör Älvdans något som nästan kan liknas vid en folkmusikalisk avart, där Elsa Beskows sagor har fått liv genom magiska toner. Omslaget till den fantastiska låten Näver hintar även om en viss Björk-inspiration, och visst, kanske borde den isländska ikonen överge Arca och istället anlita Älvdans när hon börjar jobba på sin uppföljare till Vulnicura – det vore om inget annat sjukt passande.

GRXGVR

Inte alla kan liknas vid banbrytare men när det kommer till Grxgvr är han för många producenter just en föregångare. Med ett aktivt flöde tar det inte lång tid före du hittar någon som vill återskapa dalarnas dolda musikskatts egensinniga traptrummor, eller fallenhet för medryckande sampleloops av gamla Memphis-raps. Efter ett tidigt samarbete med en numera rätt känd grönhårig svensk rappare – eller vilken färg det nu är vid det här laget – har Grxgvrs internetbaserade karriär tagit an en lavinartad fart och med sina enastående produktioner har han samlat på sig över 20 000 följare och miljontals lyssningar, vilket innebär en viss mängd inflytande. Men personligen berör det honom knappast, som nästan obryt tycks fylla på sitt alster med tungsint öronbedövande bangers gjorda bland strobeljus i en mörklagd svensk vinterskog – där Grxgvr någonstans på spektrat mellan sorg och ilska slår ner likt en hagelstorm kompad av några hårt slipade snares och kicks.

ungdom

Även om SVT Drama kanske aldrig kommer lyckas producera en värdig tolkning av den svenska tonåren så tonsätter ungdom redan vad som hade kunna varit. Producenten och sångaren gör låtar fyllda av den eskapism en storstad som Stockholm kan både kväva och förlösa. Allt detta filtrerat genom autotune, och medan mer kända svenska artister verkar ha tappat konceptet när det kommer till röstförvrängande effekter låter ungdoms röst betydligt mer inspirerade över svävande och fantasyklingande pop-produktioner – gjorda för förlorade dårar staplandes från dansgolvet hela vägen hem, eller förlorade på Hötorget en fredagskväll.

TO.

Feberdrömmar är inte alltid något betryggande, men när denna sångerska tar ton över sina dunkla produktioner blir det till något upplyftande. Tänk i storslagna och dream pop-liknande banor, växlade med hastiga hi-hats och en mörk tidlös röst så finner du TO. – vars musik pendlar mellan drömliknande landskap och ravedansgolv likt ett Inception-konstruerat rus. Levande klaustrofobiska texter, där öden famlar och faller, ges vingar av svepande basdränkt atmosfär och genomträngande sång. Just detta illustreras dräpande vackert på den nyligen släppta singeln Down, en i jämförelse med tidigare låtar mer tillbakadragen uppvisning i allt som gör TO:s nästan gotiska musik unik. Förhoppningsvis fortsätter den vaket drömmande föreställningen snart, då en efterlängtad debut-ep sägs vara på ingång.

CVRL

Europa överhuvudtaget är i framkanten när det kommer till uppladdningar på Soundcloud och ett kollektiv som skapar sitt alldeles egna sound just nu är Wavemob. Bestående främst av europeiska medlemmar är ljudbilden ett hopkok av den elektroniska musik dessa 20-någonting gamla producenter har vuxit upp med i Europa, från grime och dubstep till eurodance med en skvätt av amerikansk trap. Ett av de mest spännande namnen bland den stora samling talanger är svenska CVRL vars följe växer stadigt. Genom att kombinera färgstarka tillika eurovibrerande synthar med melodier ljudande av patos och energiska trummor utmärker han sig som en av våggängets mest häpnandsväckande röster, vilket har lönat sig då han besöker London denna vecka för sitt tredje DJ-gig på bara några månader.

CVRL har även remixat låtar av både TO. och tcentralen.

Alla låtar ovan och flera, tillsammans med några från övriga svenska producenter, finns samlade i denna spellista nedan.

I Stockholms stad är kanske asfalten blöt och täckt av grus. Men i den mytomspunna värld Yemi har byggt upp, den vi alla känner vid namnet Neostockholm, tycks snön aldrig smälta. Luften är där evigt tung och har gjort rapparen kall inombords förklarar han på sin nya låt, passande nog betitlad Kall, där han kämpar genom efterdyningarna av ett förlorat förhållande.

Sen länge har jag längtat efter en rappare med förmågan att applicera den svenska ängsligheten på ett beat och ge vinterdepressionen en hymn. Med Yemi har nu väntan nått sitt slut, när han flowandes över en egen produktion av melankoliskt klingande synthtoner ger oss en inblick i ett svenskt överfruset helvete. För ibland verkar kärlek vara något ackompanjerat av demoner, men en ångerfull Yemi fruktar dem inte. Det enda rapparen fruktar är kylan han själv bär på som gör honom för evigt icy, med konsekvensen att närkontakt kan leda till frostskador.

Som en del av gruppen Europa Gang – bestående av han själv samt vännerna Busu och Teo Sweden – hämtar Yemi, till skillnad från många andra rappare, inte sin inspiration från västerut bortom Atlanten. Den egensinniga gruppen siktar istället söderut och tillbaka i tiden till det industriosande 90-talets mest hypnotiska eurodance-musik.

Uppgivenheten den senaste singeln speglar ekar dock för mig personligen ännu längre tillbaka, till den franska coldwave-vågen under 70-talet – passande namn, inte sant? Och när synthmelodier påminner en själv om sorg och ångestladdade svek kan jag inte hjälpa och känna att detta är hur Asylum Party hade låtit med traptrummor, helt enkelt sjukt bra om något smärtsamt.

En iskall låt kräver en iskall musikvideo och än en gång står Natan Gullström för regin när dansaren Evelina Jacobson Potenciano gör comeback – efter en storslagen insats i Fenix-videon – för att här försöka vinna uppmärksamheten av en tjej lika kylig som Yemi. Något av en dragningskraft gör att de två inte kan slita sig ifrån varandra hur mycket de än försöker, men som alla fans av tonåriga såpoperor vet så är det dömt att misslyckas, dock fångar de två skådespelarna den hjärtebristande känslan perfekt om än något dramatiskt.

Låtens huvudperson glider samtidigt ensam genom snöpulserande landskap för att sedan sluta upp själv i en neonbländande loge – med ett par Gucci goggles kring sitt huvud som om han vore Sveriges DJ Nate – fortfarande ledsen för allt. Vemodet är påtagligt och bland de lila ljusen ger musikvideon låtens tårögda essens en axel att luta sig mot medan tårarna porlar.

Huruvida Yemi fryser idag eller ej så vill jag bara passa på och säga att värmen kommer till slut, det är i alla fall vad jag brukar få höra. Med det sagt får låten gärna slå an på mina ömmaste känsloband när den vill, för ibland kan det vara lite befriande att känna sig kall.

Som om Yemi hade varit nedfrusen i en kryostillande sömn sen det tidiga 2000-talet, börjar nu isen längs hans ansikte smälta, redo att explodera med den nya singeln Fenix – en låt doftande av överarbetade rökmaskiner och med pulsen av frenetiska strobeljus taget ur en illegal klubbtillställning för ett decennium sen.

För den musikintresserade 90-talisten var ZTV en logisk tillflyktsort efter milleniumskiftet. Även fast kanalen erbjöd allt från uttjatade listettor till svettig hårdrock, vilade något mer lockande under tablåns senare timmar. Elektronisk musik härstammande från Europa likt trance, hardstyle och givna eurodance hade där och då ett hem, samt en kultur, ytterst främmande för någon vars klubbliv inte ens hade börjat bubbla.

Nu flera år senare återuppstår den – precis som fågeln – med Yemis senaste låt. En självsäker rap-odyssé om odödlighet, slumrandes i en annan tid med en alarmklocka satt på år 2015. Med rader om den vardagliga grinden tar rapparen sikte mot skyn – och får luft under sina vingar när producenten Yung Guds vrålande melodier assisterar – redo att aldrig någonsin återvända hem. Det är lika nostalgiskt som egensinnigt framåtsträvande, och Yemi gör sitt hittills största avtryck på ett Stockholm där endast nattljusen härskar.

Om inte vurmen för hardstyle-gnistrande ljudbilder var nog med låten, ges den desto mer sprängkraft när den ackompanjerande videon regisserad av Natan Gullström träder in i bild. Uppbackad av den redan nämnda producenten, rapkollegan Busu och dansaren Evelina Jacobson Potenciano – vars rörelser är av den hypnotiserande sorten – ges Yemi en storslagen entré och tas därefter på en medryckande resa. En vid vy över ett vattendränkt grustag blir till ett inferno helt i linje med musiken när vi alla tas igenom skärselden. Det är en rödfiltrerade adrenalinchock, gjord för att slita sönder sulor till medan synder dryper längs kroppen – med andra ord, droppa denna när ravesugna själar siktar mot himlen Gud.