Foto: Kim Granli   

Lite som hur vattnet på asfalten avdunstade under solen denna förmiddag återvänder nu Postiljonen, redo att sätta bokslut på den kalla maj-månaden och välkomna sommaren med en ny singel.

Det har snart gått två år sen denna norsksvenska trio släppte debutalbumet Skyer och därmed tonsatte de följande värmeböljande månaderna. Passande nog når nu väntan på ny musik sin ände med en låt under namnet Wait. Inte helt oväntat talar vi här om storslaget filmiska och anrika popvågor, som likväl skulle kunna vara soundtracket för en bil färdandes längst den amerikanska västkusten, med en hjärtekrossad förare vars blick är i backspegeln men destination framtiden — vilket blir till en inte allt för klumpig metafor över hur Postiljonens atmosfär fyller all musiks tid och rum.

Den tidslösa själ instrumentalisterna Daniel Sjörs och Joel Nyström Holm erbjuder sångerskan Mia Brox Boe är uppenbart intakt, om inte mer levande än någonsin tidigare. Deras Eric Serra-doftande pop med svävande saxofoner och svindlande nostalgiska gitarrsolon fortsätter alltså att andas passionerat, redo att älska med hela världen denna sommar.

Medan nordiska grannländer har anammat 808s och Lex Lugers trumrytmer väntar vi fortfarande på någon som kan ta spetsen i en progressiv och svenskspråkig rapfront. Trap har helt klart gjort sitt avtryck på Sverige de senaste åren, men medan flera kan liknas vid ”den svenska Future” eller ”Stockholms Migos” gör en rappare något distinkt eget.

Yemi gjorde till en början väsen av sig tillsammans med vännerna i kollektivet Basgränd, en installation numera nerlagd och nyrenderad. Dessa dagar representerar rapparen istället Europa Gang och med det sagt är det uppenbart att mer än svensk eller amerikansk rap är fokuset, här tycks istället grunderna för något med europeisk anda läggas.

Nya låten Filer är — istället för att vara uppenbart influerad av den amerikanska södern — något förankrad i Soundcloud-scenen med ett färgsprackande synthmönster producerat av Teo Sweden, där Yemi utan problematik kan switcha datafiler eller bara glida med en BMW. Den medackompanjerande musikvideon illustrerar väl låtens autotuneade sentiment om visioner av blödande kapitalistiska rapdrömmar, dränkt i neoner och svartvita kontraster helt i linje med rapparens bild av ett neosthlm.

Liknelser lär säkert göras, men ärligt talat är det uppenbart att Yemi gör något eget i nuläget. Om du mot förmodan inte håller med har han en rad musikfiler från tidigare eskapader som du kan söka upp.

Med låtarna Michelle och 2013:s Ocean etablerade 1987 sig som en av svensk musiks mest intressanta tillskott förra året. De drömliknande landskapen ackompanjerade av hjärtskärande texter hintade om att sångaren och producenten Victor Holmberg besatt något förankrat i den svenska popsjälen, samtidigt som de melankoliska synthmelodierna yttrade någonting större än så.

Med Michelle musiksatte han sommarnätter doftande av en soluppgång gläntandes mellan träden. På Ocean färdades han på stormande hav, en vacker bild fångad i en blåst av ångest. Nu när han släpper debutalbumet Härskarkonst är frågan uppenbar: var skall han ta oss härnäst?

Här gör 1987 det uppenbart att han inte tänker försumma ett vinnande koncept. Ljudbilden är väldigare än någonsin tidigare, en vid plattform för trummor filtrerade genom reverb och ekande falsetter i periferin. Holmberg låter sedan sin röst blandas ut i detta sceneri, pendlandes mellan pianon, saxofoner och synthlager. Risken finns där att vi någonstans förlorar honom, men med konsten att få igenkännbara historier om förhållanden som gick åt helvete att kännas mer personliga än många andras blir sångarens sårbarhet en vi omfamnar. Musik för tårar och dans, ångestladdad men euforisk, denna ständiga kontrast är i londonsvenskens regi ett samtida soundtrack för En (tidslös) Kärlekshistoria.

1987 är måhända uppe bland molnen med drömmar om att växa upp. Men när han sjunger Hej då står det klart att jag aldrig vill se denna artist försvinna, ärligt, sällan har jag fallit så hårt för ett svenskt album. Låt oss därför åter trycka på play och återgå till den övre stratosfären.

Musiken svenska Korallreven står för känns som skapad bland nattliga scenerier, vilket är uppenbart med videon till låten Limitless. Tagen från höstens hyllade Second Comin’ finner denna energiska synthballad ett hem i en visuell tolkning anpassad efter de pasteller duon så väl bemästrar i sitt skapande.

Mörket har fallit när en tjej — vars vita kläder strålar i kontrast till den dunkla dimman — finner en av Korallrevens medlemmar att lifta med in till stadens centrum. Där förvandlas den lokala spelhallen med sprakande neoner till en tillflyktsort utan gränser för henne och vänner, medan kvällsluften fylls av cigarettrök och tveksamma substanser konsumeras. Musiken är en historia famlandes mellan storslagna triumfer och känslofyllda fall som — i André Jofrés medryckande regi — speglas av droger röda och förföriska likt dunkande hjärtan redo att krossas.

Medan svensk musik ofta är känd för att jobba i progressiva poprytmer vågar få att ta ett äkta kliv tillbaka och anamma en mer nostalgisk anda. Detta är dock inte fallet med Stockholms egna Sarah Frey vars musik tar andetag fyllda av det förflutna, samtidigt som hon andas något nytt och säreget för en scen stundtals i brist på nyanser. Men på Sarahs palett finner vi en variation av kulörer från sångerskan — tillika textförfattaren och producenten — som lär ljuda från Soundcloud och eka bland sommarnätter.

Med hennes nya artpop-influerade projekt Itsabrightlight suddar hon ut gränsen mellan dröm och verklighet med ett trollbindande resultat. Debutsingeln Weaken Me är ett känslomässigt laddat verk med influenser som ekar av 80-talets avant-garde utan att bli till en pastisch. Med en bas och snare som gungar likt Ultravoxs låt Vienna bygger Sarah suggestivt upp ljudbilden lager för lager och låter sedan hennes tidslösa röst mynna ut i dansant eufori. Detta omfamnande synthtäcke yttrar sig likt en resa över marken från en åker täckt av dimma till en stadskärna med pulserande neoner. 

Tänk om David Lynch skulle regissera en svensk sommardröm där landsbygden möter Blade Runners dystopiska Los Angeles dränkt i neo-noir. Då har vi med Itsabrightlight funnit en självklar kompositör.

Weaken Me släpps officiellt den 24 april genom nystartade skivbolaget Woah Dad! med releasefest på Taverna Brillo den 23:e.