Med trailern till Gods of Egypt dör drömmen om mångfald i Hollywood med varenda CGI-animering. 

Vilken är egentligen den äldsta klyschan bland storslagna Hollywood-produktioner? Kan det vara, sen datoranimeringarnas intrång, de hyperboliska robotorgierna? Eller den klassiska mansrollen, med en kvinna inspärrat i något torn eller liknande suktandes efter ett par omfamnande muskulösa armar?

Kanske, men allra äldsta är nog måhända en av de äldsta konstruktionerna någonsin: rasism, som till och med kan kombineras med robotorgier – se Transformers 2 för ett par afroamerikanska nidbilder gjorda av metall.

Filmbranschen har sedan länge varit djupt rotad i rasism, det är ett faktum många känner till och självmant blundar för. Men med det annalkande pk-samhället varenda flashback-troll fruktar kan inte ens Hollywoods fallenhet för hudbaserade val av skådespelare fortlida. Dock verkar inte skaparna bakom filmen Gods of Egypt ha fått pm:et, för ja vi ska återigen besöka filmvärldens bild av den antika Egypten och än en gång är det mer än ökensanden som bländar ens ögon.

De inblandade i denna buddycop-rulle, om en tjuv och en mytologisk Gud i ett minst sagt gudafruktigt Egypten, lär känt hur samvetet vacklade och kollapsade likt en diabolisk bakfylla när Ridley Scotts whitewashing-epos Exodus: Gods & Kings förra året lynchades av kritiker och biobesökare för sin skeva tolkning av de gamla testamentets Egypten. Denna Alexander Proyas-regisserade rulle tar nämligen priset i vitmålning av ett historiskt faktum: människor i norra Afrika är inte vita och har aldrig varit, men ändå bär filmen på en rollista där Chadwick Boseman tycks vara den enda rasifierade.

Hur omfattande denna form av rasism faktiskt är blir påtaglig med den första trailern, där vi ser smakprov på Hollywoods gamla 50-talsanda – i allt annat än god bemärkelse. Se till exempel på skådespelaren Brenton Thwaites i en av huvudrollerna som tjuven Bek. Här talar vi om en nästan okänd australiensisk skådespelare som har sminkats till någon producents bild av hur en egyptier såg ut för 1000-tals år sen – vilket kanske är en kontemporär klassiker i jämförelse med den gången Mickey Rooney lekte asiat i Breakfast at Tiffanys – bara för att det, enligt all statistik antar jag, säkrare mer biobesökare jorden runt.

Huruvida det fanns en mer talangfull skådespelare med en hudfärg som inte är vit spekulerade säkert ingen i, för om det är något Hollywood älskar så är det historierevidering – American Sniper nominerades trots allt till en Oscars för Bästa Film – medan de hatar mångfald.

Som om inte historierevideringen av ett folk var nog besudlar även Gods of Egypt sina egna huvudkaraktärerna: gudarna. Filmen påstår sig vara en storslagen tolkningen av Myten om Osiris och Isis, som i korta drag handlar om hur Osiris mördas av Set för att sedan utmanas av den förstnämndes hemliga son Horus – vilket med andra ord är den klassiska premissen för ett hundratals mytologiska epos, dock har denna tydligen en hel del underliga sexritualer som jag till viss del kan förstå att de skippade.

Men hur kan man klanta till ett av världens äldsta recept på framgång? Ja du tar lite av Percy Jacksons handling, blandar ut det med Clash of the Titans-remakens katastrofala effekter och resultatet blir en CGI-frossa, gjord för ett premiärdatum i februri, där färgskalan är spya och alla gudarna – förutom Boseman – är vita kolonisatörer. Egentligen har människor inget samröre överhuvudtaget med gudarna i den antika Egypten, men det är väl försumbara detaljer när du gör en film som liknar Stargate på tjack?

Allvarligt talat Hollywood, Egypten ligger kanske nära Europa men det är ändå inte en del av Europa. Sen har faktiskt även vi rätt coola gudar om jag själv får påstå och – precis som ni – är deras största fans rasister. Kanske vore det en idé att göra en film om asagudarna där samtliga skådespelare är rasifierade, jag menar någon form av kompensation är väl på sin plats?         

Vi har länge väntat på en ny och bra ”joint” från Spike Lee – regissören vars karriär har blivit synonym med starka skildringar av afroamerikaners upplevelser i ett rasistiskt USA, men som under senare år tycks ha tappat fingertoppskänslan. Men efter den frustrerande onödiga Oldboy-remaken och den ojämna Red Hook Summer är kanske upprättelsen här med Chiraq. Men bara kanske.

Först en snabb bakgrund. Kring 2010-talets början växte nämligen en ny subgenre inom rap vid namnet drill upp ur gängkrigens brutalitet i Chicago. Över gastkramande och trapinfluerade beats gav unga rappare som Chief Keef en aggressiv inblick i stadens gängvåld ackompanjerat av adlibs och medryckande refränger, vars slagkraft väckte en skrämmande fascination världen över. När det stod klart att fler människor miste livet dagligen i staden än den amerikanska krigsföringen i Irak myntades namnet Chiraq av drillpionjären King Louie.

Från första början var det uppenbart att Spike Lees skildring av staden och gängkrigen den tampas med kunde bli en kontroversiell sådan, redan före inspelningen började hamnade filmskaparen i bråk med Chicagos borgmästare över titeln. Och nu med den första trailern står det klart, att ja, en del diskussioner lär kunna mynna ur denna historia – men frågan är ifall det är de efterfrågade.

Med den antika grekiska komedin Lysistrata som grund handlar filmen om hur kvinnorna i Chicagos kanske farligaste område Englewood går samman för att få ett stopp på dödandet. Ifall männen tänker fortsätta mörda kommer de helt enkelt sluta ha sex med dem. En hedervärd premiss, men av trailern att döma – där humor och ett budskap om att vapen suger tycks blandas – verkar Lee helt ha gått miste om den historia han borde ha berättat.

Drill har lärt oss att tillvaron i Chicago är allt annat än någon solskenshistoria. Med musiken kom så klart även musikvideos, och de om något visade upp en bild av stadens rådande verklighet. En bild rå och blek, långt ifrån glamorös, fullspäckad av vapen men även energi från de unga svarta män flexandes med dem. För sanningen är att i gängkrigens epicentrum finner vi just de unga svarta män vars ansikten vi har skymtat på Youtube. Det är inte på låtsas när de tjuter bang bang med en pistol i handen framför en kamera, utan det är mer verkligt än någon modern rapbeef. Skott avfyras varje dag i Chicago och fingrarna längs avtryckarna tillhör allt yngre individer, precis som de kulorna är avsedda för.

Men istället för att visa realiteten tycks Spike Lee valt att skapa något långt därifrån. I filmen Chiraq bubblar staden av färger, blekheten vi känner igen från musikvideos är som bortblåst i Lees tolkning av ”the windy city”. Ett slöseri med tanke på alla de unga talangfulla videoregissörer staden sitter på, varför kunde inte Lee låta deras bild av sitt hem spegla hans vision? I filmen Chiraq talar även alla teatralisk slang, som om det inte är ett uppenbart försök att flörta med den Oscarssäsong filmen har premiär under, maskerat som progressiv språkanvändning eller någon skit. Sen är kanske det mest upprörande i filmen Chiraq att de manliga huvudrollerna spelas av Wesley Snipes, Dave Chappelle och häpnadsväckande nog Nick Cannon, alltså ett gäng medelålders män – att unga män dödar varandra på riktigt blir där med allt svårare att ta in när de representeras av dessa avdankade skådespelare.

Addera sedan den satiriska tonen och faktumet är uppenbart att Lee har flytt från den sanna historien. Bara för några dagar sen sköts en pojke på nio år ihjäl i Chicago, men visst, en film om några vuxna män förbannade över att de inte får ligga är skildringen gjord för att tackla våldsdåd likt detta? Jag tappar nästan andan av den djupa suck faktumet tvingar fram.

Var är förresten stadens unga musikaliska talanger? Jag vet att bland annat Sasha Go Hard och Young Chop har någon form av roll, men var är de? Om detta nu verkligen är en film gjord med syftet att påverka och tvinga fram en förändring, varför inte göra det med de som känner staden allra bäst i fronten, varför inte berätta deras historia? Nej, istället ska 35 år gamla Cannon, som inte heller är någon vidare erkänd dramatisör, spela en rappande ”savage” – eller ja, tonårig gängmedlem ifall vi ska skippa slangen – samt göra filmens drill-soundtrack?

När vi ändå talar om savages är det värt att nämna att gängen verkar vara uppdelade i en varsin färg likt blood och crips, ett konstnärligt försök att förenkla antar jag, dock blir det här än en gång påtagligt hur distanserad filmen är från verkligheten då stadens största gäng Black Disciples har tre färger: svart, röd och blå. Men Samuel L. Jackson i en orange kostym är helt enkelt mer tilltalande för biopubliken än några grabbar helt klädda i märket True Religion med långa dreads krypande längs deras ansikten, i alla fall om du satsar på göra en film som kan dra in pengar framför kanske något mer indie-esque.

En regissörs uppdrag är främst att berätta historier, inte verkligheten – filmer är trots allt ofta en flykt från den. Men när du tar öknamnet gett till en av världens dödligaste städer samt deras vardag och kultur för att sedan filtrerar den genom någon färgglad Hollywood-maskin, ja, då framstår din motivation som filmskapare något skev och en känsla för ansvar avlägsen. För i slutändan är kanske verkligheten, om inte den bästa, den viktigaste historien. I detta fall är den dock inte en lämplig palett för egna konstnärliga utsvängningar av den magnitud demonstrerad i trailern till Chiraq.

Förra året firade Spike Lees klassiska film Do the Right Thing 25 år, en film där både humor och en brutal ärlighet förankrad i verkligheten gav berättelsen om relationer bland etniciteter i New York sprudlande artisteri och betydelse. Den berättelsen håller än idag och hyllas fortfarande av människor boende i staden under den tiden. De känner igen det pulserande sceneriet, de fantastiska karaktärerna och den dunkande hiphoppen. Hur många Chicago-bor kommer känna igen sig i den satirbuskis Chiraq tycks vara?

Nej, Spike, den eftertraktade upprättelsen fortsätter att slinka mellan dina fingrar, du skulle bara ha gjort de rätta och struntat i detta projekt.                

En präst med fallenhet för att synda, hans ex tillika lönnmördare, och den konstant onyktra vampyren Cassidy beger sig tillsammans ut på ett tillsynes hopplöst uppdrag – Gud har nämligen övergett sin skapelse och nu ska hen (?) ställas till rätta för all sin skit.

Med mindre än en månad kvar tills The Leftovers återvänder släpper HBO en andra trailer från seriens efterlängtade återkomst. Redo att bli deprimerad till tonerna av Max Richters musik än en gång?

Skaparen Damon Lindelof har nyligen, i både intervjuer och podcasts, diskuterat hur de första säsongerna av Lost och The Leftovers var några av hans mest påfrestande utmaningar. Har han kunnat andas ut under inspelningen av The Leftovers andra säsong är frågan?

Ja serien tycks i alla fall andas mystik och intriger likt aldrig tidigare, vilket är lika lockande som skrämmande. Första säsongen var nämligen helt baserad på Tom Perrotas bok med samma namn och Lindelof är nu, tillsammans med författaren, ute på okänt vatten. Dock verkar den kreativa relationen mellan de två vara en givande sådan där Perrota kan tygla Lindelofs överdrivna begär för oförklarliga mysterier.

Ta del av trailern nedan där vi ges en bättre inblick i det snart förlorade paradiset Jarden, en stad vars befolkningen bland annat löser grannfejder med medeltida straffmetoder. Justin Theroux ska nog skatta sig lycklig över faktumet att han har en egen ciggrökande Obi-Wan Kenobi vid sin sida.

Rökmonster, tidsresor och sex säsonger av obesvarade frågor var allt ingen ville se när Lost-skaparen Damon Lindelofs nya tv-serie The Leftovers hade premiär förra året. Lyckligtvis besvarades alla rädslor med ett nedtonat mysterium, ciggdoftande sekter och kanske 2014:s mest deprimerande men bästa serie, som återvänder i oktober med en andra säsong – och nu har vi äntligen en första trailer.

När vi åter stiftar bektantskap med den tämligen hela familjen Garvey verkar de må bättre än någonsin tidigare efter att ha övergivit sitt hem i New York för en stad i Texas. Till en början tycks platsen framstå som ett mirakel då ingen medborgare lämnade idyllen under den oförklarliga händelsen där två procent av jordens befolkning försvann spårlöst. Men som vi får lära oss i detta kryptiska smakprov existerar inga mirakel i Miracle, och sakta men säkert börjar ytan spricka upp.

Den första säsongen av The Leftovers var en tumultartad och emotionell resa perfekt för HBO. Redan från start var Lindelof på det klara med att varför två procent av jordens befolkning försvann inte var seriens narrativ, utan istället hur försvinnandet påverkade de kvarvarande vars liv därefter utvecklades till en existensiellt ångestladdad dagen efter av episka proportioner. Mystiken vilade fortfarande där, men mer som ett mysigt dimtäcke över en skog istället för ett rökmonster rasandes igenom den. Fokuset låg på karaktärer spelade av fantastiska skådespelare som Justin Theroux och teateralumnen Carrie Coon vilket blev till seriens fördel.

Visst var även de första säsongerna av Lost en mänsklig historia, men när flashbacks blev till flashforwards och sedan flashtilljagvetintevar förlorade Lindelof och samarbetspartnern Carlton Cuse greppet. Än så länge är jag dock hoppfull om att Lindelof tillsammans med Tom Perrotta – vars bok serien är baserad på – vet vad han gör med The Leftovers, och ifall kompositören Max Richter än en gång erbjuder sin känslosamt pricksäkra musik kan kanske den andra säsongen även bli detta års bästa uppvisning i melankolisk dramatik.