Netflix planer på att börja producera egna filmer har pågått under en längre tid, något som bland har lett till bokjott från biokedjor. Men det hindrar inte dem från att i höst släppa sin första film, Beasts of No Nation, skriven och regisserad av Cary Fukunaga – som de flesta känner till från det bråk med Nic Pizzolatto som resulterade i första säsongen av True Detective.

Filmen är baserad på en roman med samma namn av författaren Uzodinma Iweala och skildrar ett inbördeskrig i ett ospecifierat afrikanskt land. Här får vi följa en ung pojke vid namnet Abu, spelad av Abraham Attah, som fostras till ett liv i krig av Idris Elbas krigsherre. I den skrämmande men hjärteskärande första trailern ges vi en inblick i detta mentorskap, tillsammans med bilder från Abus förflutna före kriget – allt tonsatt av kraftfull musik från M83. Det gripande och gastkramande jobb som Fukunaga gjorde bakom kameran på True Detective uppenbarar sig igen.

Ungdomsåren är långt ifrån enkla. Puberteten, kärleken och första fyllan resulterar i en tumultartad bergochdalbana du nästan skulle kunna överge vid dess topp. Om du mot förmodan inte kan relatera till  det sentimentet så har du säkerligen sett det skildrat genom film. Det finns en genre för just dessa historier vid namnet coming of age, och regissören Sam de Jong är redo att berätta en som inte kan liknas vid någon annan.

Tillsammans med Vice och filmgruppen 100% Halal tar han oss till Amsterdams färgsprackande men gastkramande förort i filmen Prince. Här får vi följa den holländsk-marockanska grabben Ayoub vars jakt efter kärleken sliter honom från vänner rakt in i klorna tillhörande en lokal knarklangare, och en resa klädd i moraliska dilemman tar sin början.

I den ljuddämpade trailern nedan — där endast 80-talsesque musik fyller ut tomrummet — erbjuds vi ett första smakprov av denna muterade John Hughes skapelse, där The Breakfast Club blir till en kvarsittning i City of God. Men visst känner vi allt igen denna nostalgiska estetik, sen succén med Drive har vurmandet för 80-talet nästan mättats. Dock är faktumet att de Jong, tillsammans med tidigare okända skådespelare, skall utmana uppfattningar kring maskulinitet och könsroller det som kan komma att bli filmens hjärta. Lockelsen av exotifierade droger och lilaskinande Lamborghinis i neonljus är frästande — samt rätt adrenalinhöjande med det där fotot — men i slutändan är kanske en säregen coming of age-historia vad som kan differentiera Prince från all annan 80s-populism, och göra ett helt unikt avtryck.   

Prince går upp på biografer och On Demand i USA 14 augusti, låt oss hoppas att den når oss på ett eller annat sätt därefter.

Skandinaviska accenter, småstadsgangsters och fruktansvärda mord — ja Fargo är snart tillbaka med en ny säsong från Minnesotas blodiga snöoväder.

När Noah Hawleys serie — inspirerad av bröderna Coens klassiska film med samma namn — hade premiär förra året var det endast menat som en miniserie. Men tv-tittare förälskade sig i denna charmiga men ack så blodiga värld och begärde mer, vilket de kommer få i Oktober då vi återvänder till det vinterkyliga hjärtat av USA. Året är nu dock 1979 när två polisers trygga tillvaro, där kafferaster blir till arbetsdagar, avbryts med startskottet på ett gängkrig. Mitt i allt detta finner vi Kirsten Dunsts karaktär — som likt Martin Freeman verkar vara denna säsongs ofrivilliga brottsling — tillsammans med sin man, spelad av den där psykopaten från Breaking Bad. 

Ja nog bådar det gott med den nyligen släppta fullängdstrailern som ni kan ta del av nedan, förbereder på att skratta åt öronstympningar och annan brutalitet.

Även fast tonen skiljer de båda serierna åt jämfördes Fargo förra året en hel del med True Detective. Mycket hade förmodligen och göra med faktumet att den förstnämnda hade premiär precis efter den andra slutade, samt att båda hade lyckats locka till sig tungviktare från Hollywoods filmelit. Okej jag vill knappast ta ut något i förskott här, men med den nya trailern kan vi väl ändå konstatera att Fargo vinner även denna gång? För redan nu väljer jag Patrick Wilson och Ted Dansons mysfarbröder till poliser framför Colin Farrell och Vince Vaughns nedsupna livsdravel vilken dag som helst.

Genom hela trailern till boxningsdramat Southpaw flöt endast en tanke runt i mitt huvud: detta framstår som äkta må-dåligt-porr. Sedan kommer den kanske uppenbara överraskningen, filmen är skriven av Kurt Sutter — skaparen bakom våldsporren och den ändlösa trappan av melankolisk såpoperadramaturgis hemvist Sons of Anarchy. Helt plötsligt ter allt sig normalt, i Sutters värld där lycka endast kan nås först när sandkorn börjar rulla ur öde tårkanaler. Tvivlar ni på denna herres världsbild? Faktumet att han själv valde att spela en av tv-historiens mest plågade karaktärer i sin egen serie talar för den.

Men här handlar det egentligen om Sutter och regissören Antoine Fuquas — mest känd för Training Day och de kommersiella publikfriererna som följde — försök till att göra en Oscars-värdig film, för om det är något jurymedlemmar i den uråldriga institutionen älskar så är det när skådespelare torterar sina kroppar för boxarroller. Här är valet av fysiskt och säkerligen även psykiskt tortyrobjekt ingen annan än Jake Gyllenhall, ett utmärkt val för boxaren vars liv faller samman och där det enda som kvarstår är 50 Cent. 

Om du inte redan är såld på döda fruar, gråtande barn, alkoholism och förmodligen någon drogöverdos så har filmen även ett soundtrack producerat av Eminem — ifall han hade något att göra med faktumet att protegén 50 har en stor roll låter vi vara osagt. Med andra ord är detta en analkande amerikansk biosuccé, för det finns även lite boxning att ta del av. Dock vad en amerikansk biosuccé behöver är ett lyckligt slut, och frågan är ifall Sutter är villig att släppa på sina principer bara en enda gången, eller ifall han tänker låta Michael Chiklis göra smutsjobbet åter igen.

Det var inte alls längesen vi fick se de första officiella bilderna från X-Files nya miniserie till säsong (sluta kalla den för en reboot skribenter) som har premiär nästa år. Men fast jag vurmar för mys mellan Fox Mulder och Dana Scully så går det inte alls upp emot det nya, rörliga, materialet som Fox nu har släppt.

Kultseriens hemvist planerar nämligen att visa alla nio säsonger av X-Files fram till i januari när den nya installationen har premiär, i ett försök att bygga hype — för att sedan döda den med de tre sista säsongerna antar jag? I trailern för denna kampanj är all utomjordisk foliehattsestetik på sin plats med glimtar av gamla fiender och mysterier samt Mark Snows mytomspunna ledmotiv så klart, dock vänds min — och säkerligen eran — värld upp och ner med det sista korta klippet taget från inspelningen av den högst eftertraktade återkomsten.

En del anar kanske överdriven nördhysteri här, men jag finner ändå mening i att analysera av dessa få sekunder:

”I’ve heard the truth, Mulder. Now what I want are the answers.”

Dialogen vi får ta del av är inte en ny sådan, utan tagen från den tredje säsongens andra avsnitt Paper Clip — näst sista klippet med Mulder och strålkastarljuset är även därifrån — dock kan citatet tänkas säga en hel del om den nya säsongens objektiv. När vi lämnade tv-serien med dubbelavsnittet fyndigt nog döpt till The Truth fann Mulder och Scully sanningen: utomjordingar har planerat en attack mot vår planet för slutet av Mayakalendern. Som flera säkert känner till är denna kalender inget påhitt, men faktumet att dess slutdatum — 21 december 2012 — skulle betyda jordens undergång, var en galen felberäkning endast karaktärer likt The Lone Gunmen skulle kunna ge upphov till.

När vi åter finner våra agenter i deras fiktionella 2016 har varken jorden transformerats till ett levande helvete, eller invaderats av utomjordingar. Just varför är kanske svaret de kommer söka? Vilar ett hot om invasion fortfarande där ute som inte är — och detta är ingen diss mot Jeff Goldblum — uppföljaren till lndependance Day? Min teori är kanske inte av Mayakalenderns proportioner, men Scullys ord kan helt klart spela en stor roll. ”Svaren finns där ute.”

På tal om Scully så gömmer sig faktiskt även en ledtråd av genus-genren här. Vid första ögonkastet tänkte vi tittare kanske inte på att det är Gillian Anderson som stormar in först i det nedsläckta (ritual?)rummet, men det har viss betydelse.

När serien sändes under 90-talet var den feministiska revolutionen inte lika påtalad, därför är det inte heller chockerande att Mulder vid ett fall oftast var först fram vid dörrarna — antingen för att knacka eller sparka in dem — medan hans kvinnliga kollega befann sig några meter bakom. Efter otaliga google-sökningar kan jag inte bekräfta ifall det är ett rykte eller fakta, men det sägs i alla fall att detta var på direktiv från producenter. Vilket inte vore allt för chockerande med tanke på att de försökte skapa ett kärleksobjekt för Scully i början av serien, då det var enda sättet att ”göra henne intressant”. Älskade 90-talet, eller vad säger ni?

Men utöver förlegade könsroller sa även procedurerna kring dörrentrérna en hel del om Mulders karaktär, alltid suktande efter sanningen, medan Scully var den vetenskapliga skeptikern med en något mer tillbakadragen tro på det paranormala. Nu när producenter inte längre är helt främmande för starka kvinnliga rollfigurer behöver ingen hålla tillbaka tv-historiens bästa FBI-agent, och vem vet, efter att ha funnit sanningen kanske det är hon som åtrår svaren mest. Det hela faller sig logiskt då Mulders korståg alltid var ett utan ände, där svaren aldrig räckte till, så när de två väl återvänder fruktar han kanske dem till och med?

Ovanstående borde måhända inte chockera, då Dana Scully alltid var något av en feministisk superhjälte. Men svårt att ändå inte gilla hur samtidens skiftande bild av könsroller skildras subtilt här. Scully behöver trots allt inte bevisa något för någon, hon behöver bara vara Scully och nu är det kanske dags för alla andra att anpassa sig — inte tvärtom.

Till sist ska ljussättningen nämnas. X-Files var från första början en säregen serie gentemot andra, inte minst pågrund av hur mörk den var — alltså verkligen supermörk och då snackar vi foto, inte bestialiska incestfamiljer. Chris Carter tycks inte ha gett upp sin fäbless för de mörka färgskalorna i det nya klippet vilket glädjer mig, Fox har ändå blivit kända för att använda sig av generiska miljöer gång på gång igen men jag antar att deras tro på Carter överväger allt just nu — sanningen, eller ja svaren, är trots allt inget som borde besudlas. 

Vad mer som gömmer sig i skuggorna är svårt att spekulera i. Andas Kryceks spöke högt i något hörn vid första glimten av en lika odödliga David Duchovny, kryper Eugene Tooms omkring i ventilationen eller har The Cigarette Smoking Man bara tappat bort batteriet till sin e-cigg? Att röka på tv är trots allt inte lika accepterat nu som för 20 år sen. Svaren är i alla fall på väg, och som alltid är jag redo att analysera dem med er.