Älvdans

Det talas ofta om ”det svenska musikundret” – en fras exportchefen Jan Gradvall bör ha patenterat – men få nämner Soundcloud i samma mening.

På musikdelningsforumet finner vi dock en rad talanger härstammande från vårt avlånga land och jag har samlat några av de absolut bästa. Från en ny generations Ted Gärdestad till en av hemsidans okända föregångare, här är sex artister och producenter ni inte får missa.

tcentralen

Sommaren är måhända över men det går fortfarande att hitta tillbaka till känslan av sena kvällsdopp, omtumlande eskapader och den vackraste formen av vemod när du lyssnar på tcentralen. Med toner av ett piano, lite ekande reverb och en nostalgisk stämma framstår han som en Ted Gärdestad för Soundcloud-generationen. Låtarna i hans flöde är kanske korta, men paketerar nog med känslor för att det skall räcka till att bli över och fångar inte sällan det förvirrade tillståndet känt som ung kärlek. Jag vet inte om tcentralens musik är fridfull eller jäktande när andetagen tynger och läpparna darrar, men någonstans där bland allt kaos hör den allt hemma som soundtrack.

Älvdans

Som en trollslända svävandes bland internets träd och mossor är Älvdans kanske det svenskaste vi har på denna lista. Efter en lyssning på den självbetitlade debut-ep:n faller sig artistnamnet nästan självklart då musiken läcker ur ens högtalare likt en tät dimma från Avalon. Med en mångfacetterad ljudbild målar hon upp skogar och dalar med förtrollande rytmer och fängslande melodier, gastkramande sångröster och Twin Peaks-osande atmosfär där ugglor fyller ut tomheten mellan synthljuden. Om Soundcloud vore en genre gör Älvdans något som nästan kan liknas vid en folkmusikalisk avart, där Elsa Beskows sagor har fått liv genom magiska toner. Omslaget till den fantastiska låten Näver hintar även om en viss Björk-inspiration, och visst, kanske borde den isländska ikonen överge Arca och istället anlita Älvdans när hon börjar jobba på sin uppföljare till Vulnicura – det vore om inget annat sjukt passande.

GRXGVR

Inte alla kan liknas vid banbrytare men när det kommer till Grxgvr är han för många producenter just en föregångare. Med ett aktivt flöde tar det inte lång tid före du hittar någon som vill återskapa dalarnas dolda musikskatts egensinniga traptrummor, eller fallenhet för medryckande sampleloops av gamla Memphis-raps. Efter ett tidigt samarbete med en numera rätt känd grönhårig svensk rappare – eller vilken färg det nu är vid det här laget – har Grxgvrs internetbaserade karriär tagit an en lavinartad fart och med sina enastående produktioner har han samlat på sig över 20 000 följare och miljontals lyssningar, vilket innebär en viss mängd inflytande. Men personligen berör det honom knappast, som nästan obryt tycks fylla på sitt alster med tungsint öronbedövande bangers gjorda bland strobeljus i en mörklagd svensk vinterskog – där Grxgvr någonstans på spektrat mellan sorg och ilska slår ner likt en hagelstorm kompad av några hårt slipade snares och kicks.

ungdom

Även om SVT Drama kanske aldrig kommer lyckas producera en värdig tolkning av den svenska tonåren så tonsätter ungdom redan vad som hade kunna varit. Producenten och sångaren gör låtar fyllda av den eskapism en storstad som Stockholm kan både kväva och förlösa. Allt detta filtrerat genom autotune, och medan mer kända svenska artister verkar ha tappat konceptet när det kommer till röstförvrängande effekter låter ungdoms röst betydligt mer inspirerade över svävande och fantasyklingande pop-produktioner – gjorda för förlorade dårar staplandes från dansgolvet hela vägen hem, eller förlorade på Hötorget en fredagskväll.

TO.

Feberdrömmar är inte alltid något betryggande, men när denna sångerska tar ton över sina dunkla produktioner blir det till något upplyftande. Tänk i storslagna och dream pop-liknande banor, växlade med hastiga hi-hats och en mörk tidlös röst så finner du TO. – vars musik pendlar mellan drömliknande landskap och ravedansgolv likt ett Inception-konstruerat rus. Levande klaustrofobiska texter, där öden famlar och faller, ges vingar av svepande basdränkt atmosfär och genomträngande sång. Just detta illustreras dräpande vackert på den nyligen släppta singeln Down, en i jämförelse med tidigare låtar mer tillbakadragen uppvisning i allt som gör TO:s nästan gotiska musik unik. Förhoppningsvis fortsätter den vaket drömmande föreställningen snart, då en efterlängtad debut-ep sägs vara på ingång.

CVRL

Europa överhuvudtaget är i framkanten när det kommer till uppladdningar på Soundcloud och ett kollektiv som skapar sitt alldeles egna sound just nu är Wavemob. Bestående främst av europeiska medlemmar är ljudbilden ett hopkok av den elektroniska musik dessa 20-någonting gamla producenter har vuxit upp med i Europa, från grime och dubstep till eurodance med en skvätt av amerikansk trap. Ett av de mest spännande namnen bland den stora samling talanger är svenska CVRL vars följe växer stadigt. Genom att kombinera färgstarka tillika eurovibrerande synthar med melodier ljudande av patos och energiska trummor utmärker han sig som en av våggängets mest häpnandsväckande röster, vilket har lönat sig då han besöker London denna vecka för sitt tredje DJ-gig på bara några månader.

CVRL har även remixat låtar av både TO. och tcentralen.

Alla låtar ovan och flera, tillsammans med några från övriga svenska producenter, finns samlade i denna spellista nedan.

Fira Brick Squads officiella högtid och dess överhuvuds frihet med 20 av Gucci Manes bästa låtar.

När han släpptes i maj var det som att se en rapprofet återuppstå, efter tre år inlåst var Gucci Mane äntligen fri. Rapmaskinen från Atlanta, även känd som en pionjär inom den hårt tuggande gatuskildringen till subgenre trap, gav för många intrycket av en ny man. För utöver ett nyblivet sexpack istället för en mage odlad på sprite och narkotikaklassad hostmedicin verkade Gucci, som genom sin karriär har blivit ökänd för sin hänsynslösa livsstil, bemöta friheten och livet med en praktfullt positiv inställning.

Musiken är dock än idag fortfarande lika tung och sen sommarens start har Gucci Mane producerat hårt slående raplåtar i sin sedvanligt höga takt med redan två släppta album, Everybody Looking och Woptober. Idag tänker jag dock att vi främst riktar våra blickar bakåt i tiden, då datumet ändå är 17 oktober, vilket är en officiell högtid för alla fans av Gucci – namnet på hans skivbolag tillika odlingsmark för alla stora namn inom trap är trots allt 1017 Brick Squad, vilket sammanfaller rätt passande med dagens datum. Därför har jag valt att samla 20 av mina favoritlåtar från Guccis långa karriär och djupa diskografi.

Här finns klassiska låtar som First Day Out och Lemonade, mer underskattade pärlor likt What the Hell, samt den absolut första hitlåten Icy där Young Jeezy gästar – som Gucci sedan skulle komma att dissa med musikhistoriens kanske brutalaste karaktärsmord The Truth. Variationen är stor och nu är det bara upp till dig att inhandla så många cheeseburgare som möjligt för att fira att Guwop är hemma, nu och för evigt.

Lilafärgade luggar och trasiga, tighta jeans — emostilen är kanske död men musiken är långt ifrån bortglömd, och rapparen Lil Peep ger den nytt liv för en ny generation med albumet Hellboy.

Emomusik har alltid ljudit med starka känslor genom musikhistorien, långt före det blev en genre led av band som Hawthorne Heights hade till exempel Morrissey dödsångest över mer än köttätande. Den blottande självreflektionen driven av pumpande brustna hjärtan gjorde emo till en genre perfekt för unga runt millennieskiftet, levande i en konstant förändrande värld fylld av äldre och oförstående generationer.

Emo representerade utanförskap, främst för en vit medelklass, och bemöttes kanske just på de premisserna: med en hel del skepsis. Kläderna, sminket och frisyrerna var minst sagt uppseendeväckande och faktumet att subkulturen associerades med självmordsbenägenhet gjorde att musiken hamnade i skuggan av ett narrativ styrt av oroliga föräldrar och media. När flera av de populära banden sedan plockades upp av stora skivbolag började musikens inflytande leta sig över till andra genres medan dess hemvist mynnade ut i intet. Fansen växte upp, klippte sina luggar och emo blev en av 00-talets mest slående reliker.

Men sällan är något inom musiken för evigt dött och även om emo en gång gick i graven så betyder det inte att den behöver finna sig i ett begravt tillstånd för evigt. Nu, mer än någonsin tidigare, tycks det finnas en nostalgisk längtan bland yngre generationer och musiken, likt en undanflykt från det kontemporära de inte kan relatera till. Under mina gymnasieår skulle indiekidsen äga The Beatles – Revolver på vinyl, jag själv lyssnade på oförskämt mycket gammal rap — ja, jag satt inne på ett förakt mot modern rap som jag skäms för idag.

Denna nostalgiska vurm tycks även ha lett till att emogenren har fått sin upprättelse efter att ha sammankopplats med självmord och skärsår under flera år. De yngre som kanske fann genren kittlande när de var barn har nu själva vuxit upp till musiker, och tack vare musikdelningstjänster likt Soundcloud tar denna musiken helt nya former.

Ett resultat av detta är en sorters neo emo-trap genre som växer stadigt bland Soundclouds flöden. För att enkelt beskriva musiken låter den som en trapremix på Ohio is for Lovers. Dystert klingande gitarrer blandas ut med hetsande traptrummor och ett trapmässigt flow varieras med sång som inte helt sällan angränsar till screamo. Texternas teman är dock fortfarande lika självutlämnande, fast med en twist av raps fallenhet för bland annat livliga porträtt av slöa droger, eller vita sträck, och dygnslånga fester — till ytan låter detta nästan som en gentrifiering av trap, men denna moderna emotolkning representerar betydligt mer mångfald än dess föregångare.

En av de mest framträdande inom denna säregna yttring är rapparen Lil Peep. För bara ett år sedan började han ladda upp låtar på Soundcloud och har sen dess samlat på sig miljontals med lyssningar. Med en djupt melankolisk röst bär han på en fängslande hämningslös självdestruktivitet med nyanser av en oanat självsäker attityd vilket producerar ett drabbande men medryckande musikalster. Från moshhetsande traplåtar till vemodiga ballader kan huvudpersonens känslor skifta i kontraster, men genom musiken löper trots allt en röd lina vars ände nås nu med albumet Hellboy.

Denna rosahåriga Kurt Cobain-karaktär för internets tidålder har rappat över allt från samplingar av de irländska drömpopparna i The Cranberries till Avenged Sevenfolds brinnande metalcore, men med sitt senaste album är den nästan adhd-stinna mångsidigheten i musiken mer samlad för en större helhet. Tillsammans med de trogna producenterna nedarb, smokeasac och yung cortex — som agerar likt en alternativ rocks Zaytoven för subgenrens egna Gucci Mane — byggs en klar ljudbild upp som Peep håller sig trogen till igenom alla de 16 spåren.

I slutändan ljuder Hellboy likt ett sant bevis på att den svårdefinierade genre han representerar ändå kan vara mer än bara en musikalisk internetavart. På knappt ett år har hans fallenhet för träffande texter fyllda av tonårsromantiskt OC-esquea scenerier, ecstacyeskapader och bottenlöst mörker vuxit och formats ett artisteri med rejält anspråk på äkta framgångar. Vare sig det handlar om ekande refränger på Drive By eller den fuckade och påträngande uppgivelsen The Last Thing I Wanna Do speglar, är det uppenbart att Lil Peeps med texter, flows och beats har lyckats pricka den rådande zeitgeisten hos en generation lämnade över ett facetime-samtal.

Säkerligen lär musiken förbrylla många, precis som dess föregångare, men faktumet att Hellboy är ett välgjort album kan få ta ifrån den ångestladdade rapparen. Och kanske, men bara kanske, kommer detta leda till emomusikens slutgiltiga upprättelse — tills dess gör vi bäst i att omfamna melankoli med ett tårar, headbangs och Lil Peeps musik.

Det är i Europa och på Soundcloud vi finner en framtid inom aggressiv, men finstämd, elektronisk musik. I fotspåren av grime, dubstep och trip-hop plockar nu kollektivet Wavemob upp facklan, redo att etablera en hel scen med första albumet wave001.

Om vi ser över musikhistorien blir det uppenbart att det stundtals dimper ner ett album med kraften att definiera en genre, och följande subgenres, genom hela årtionden. NWA gjorde gangsterrap till en politisk angelägenhet när de släppte Straight Outta Compton och gav västkusten ett sound. The Cure etablerade sin gotiska post-punk och banade vägen för deppiga musiker med Pornography. Kraftwerk lät det mekaniska Europa ljuda på Trans-Europe Express och sparkade upp dörren för synthmusik under 70-talet.

40 år senare och Europa ligger fortfarande på framkanten när det kommer till musik komponerat med hjälp av synthesizers, och det mest progressiva finner vi på Soundcloud.

Nu är förvisso musikdelningsforumet inte en specifik genre, utan liknar mer en scen av producenter med olika yttringar, bärandes på en röd tråd genom ljudlandskap av svällande synthar, tunga basgångar och piskande 808s. Hemsidan fungerar likt en väloljad maskin där varje artist är ett kugghjul, en del av ett konstant och överväldigande flöde bra musik. Några av de viktigaste kugghjulen i den mekaniken härstammar från kollektivet Wavemob, vars nya album wave001 är det närmaste Soundcloud kommer till något ”genredefinierande.”

Bestående av medlemmar från England, Tyskland, Sverige och USA – Wavemob grundades av producenten Klimeks, en rutinerad medlem av den brittiska grimescenen som under senare år har arbetat fram en nyskapande och glimrande ljudbild. Musiken är lika ljuv och medryckande som den är nedstämd och oberäknelig, redo att skicka dig på en gravidationsförtärande färd mellan svettigt svartklubbsmörker och tårögda neontryckare. Det är ett smittsamt sound – helt i linje med Englands elektroniska tradition av dubstep, grime och trip-hop – dock långt ifrån ett cementerat sådant inom kollektivet. Vi talar trots allt om förkroppslingen av Soundcloud här, en mångfacetterad sådan där alla ändå tycks frodas inom samma bubbla fylld av trapartad och dansant uppgivenhet.

På tolv spår demonstrerar tolv producenter alla sina färdigheter och egensinnigheter, vilket blir till ett gäng måste-lyssningar.

Redan vid öppningsspåret Indicate sätter Øfdream en utmärkt ton för projektet. Efter ett kusligt intro formas en skiftande låtstruktur, där en loopad röst slungas mellan höga och låga toner medan den dränks i både gulliga och gastkramande synthljud. Låten är fylld av skräckinjagande förtjusning och triggar en motsägelsefull men energilysten blandning känslor hos lyssnaren – lite som att omfamna ens sista andetag på ett dansgolv med hjälp av adrenalinstint dödsknark.

Bland Wavemobs ensemble finner vi även svenska producenten CVRL vars ljudbild, annars förknippad med vrålande elektroniska trapmonster, får stiga åt sidan för en mer stillsam berättelse där en plågad sångröst sjunger likt en svunnen sommarnatt. Jag har tidigare sagt att när svensk film vill lämna trygghetszonen och producera någon blodig futuristisk neo-noir med centrala Stockholm som skådeplats borde CVRL agera kompositör, dock börjar jag ana att även svenska kärleksfilmer skulle behöva en unst av producentens ballader.

Efter att ha nämnt endast tre producenter börjar det bli uppenbart att det finns en uppsats att skriva här. En om Nyquill, London-grabben som började producera kring sommaren 2014 och har redan funnit en säkerhet i sitt sound inte ens producenter långt mer erfarna kan mäta sig med. Eller Haven, amerikanen som spenderade flera år i Danderyd utanför Stockholm och fann kanske i den svenska ensligheten sin ambienta men trapaktiga ljudbild. För att inte nämna inhouse-rapparen Spoze vars självsäkra flow och talang för gråmulna refränger gör honom till en perfekt profet för producenternas brinnande produktioner.

Då och då hör vi album som fängslar en hel samtid, och när det kommer till Soundclouds världsliga samhörighet av innovativa producenter – en klar spegelbild av en värld ihopkopplad med sociala medier – fångar Wavemob med wave001 våran. Det finns mycket mer att hitta i detta album, då alla medverkande besitter en förmåga att slå an våra musikaliska känsloband. Men det är för er att upptäcka, jag ville bara erbjuda en liten introduktionen till denna nya våg av musik.

Genres möts och blandas med nothing,nowhere, ett enigmatiskt kollektiv som gör emomusik för Soundcloud-generationen.

En av de mest fascinerande aspekterna med Soundcloud är just att hemsidan är ett musikdelningsforum, i den mening att den öppnar upp för utbyten mellan producenter och genres som kanske aldrig hade möts annars. Detta har under de senaste åren gjort att till exemplen rapparen Bones – vars karriär började i någon form av Yung Lean-dimension som vit kille med en kärlek för klassisk Cash Money-estetik – har vidrört allt från rå sydstatstrap till hardcore, eurodance och poppunk. En spännande blandning helt i linje med artistens utveckling, vilket även har sparkat upp dörrar för flera andra.