För att vara tv:s kanske mest spektakulära serie är Game of Thrones inte känd för storslagna säsongsfinaler. Under tidigare säsonger har deras syfte främst varit att knyta ihop trådarna efter hektiska händelser likt Red Wedding och Blackwater. Men det blev ändring på det nu när det fjärde loppet av tio avsnitt nådde sitt slut. Arya kollar inte tillbaka mot Westeros utan mot det okända i Braavos, och så gör även vi när framtiden är osäker.

För hur kommer Tywins sketna död påverka kungariket? Ska Bran utveckla en genetisk mutation som ger honom fjädrar och vingar? Smugglade Varys med något vin åt Tyrion på sin resa (för ja, det lär han behöva)? Här finns en rad frågor att spekulera kring när vi tar oss an årets sista Power Ranking, i Westeros det vill säga. Jag passar även på att ge er en summering av denna gångna säsong, för att bland annat se vem som är den bästa spelaren.

Power Ranking:

1. Arya Stark

”Se och lär” verkar ha varit Aryas motto denna säsong. Hon har formats av The Hounds filosofi och i sista avsnittet sluts cirkeln. Sandor stal från de svaga och när han själv låg inför döden, vad gjorde då Arya? Hon plockade på sig hans pengapung utan några bekymmer. Westeros är några steg närmare helvetets kokheta avgrund efter Tywins död vilket gör Braavos till ett relativt säkert kort för Winterfells dotter. Vi vet dock alla att den söta unga flickan vi lärde känna för några år sen stannar i de sju kungarikena, medan en blodtörstig värsting ger sig ut på haven. Frågan är ifall vi numera borde frukta för hennes liv, eller för alla i Needles omgivning? Valar Morghulis.

2. Davos Seaworth

Jag skulle vilja ge denna plats till Stannis, verkligen. Men sanningen är att han förmodligen har tafsat på sig själv, drömmandes om Melisandre, medan Davos har vunnit arméer åt honom. Det är väl ändå traditionen i Westeros? Kungen super och rullar runt bland lakan medan The Hand gör grovjobbet, snusk exkluderat. Saker och ting börjar i alla fall hända för landets rätta konung, tack vare den gamle smugglaren. Nu måste han bara komma på var den där gigantiska armén kan slå läger utan att frysa ihjäl.

3. Tyrion Lannister

Allting var underbart när han kunde styra och ställa, men sen farsans återkomst har det gått rätt kasst för allas våran älskade Tyrion. Men nu fick han äntligen sätta Tywin på pottkanten (ja, den var billig) med ett armborst, och därmed kan vinden ha vänt. Tyvärr nådde relationen med Shae ett becksvart slut, som om inte rättegången var nog. Vi får hoppas att bättre tider väntar honom var han än hamnar, men det är nog förhoppningar vi alla kan glömma. Tyrion vet – precis som vi – att denna saga inte har ett lyckligt slut.

4. Brienne of Tarth

Vi fick äntligen se henne tugga på ett öra, och det var magnifikt. Synd att det var Sandors öra, men ja, han var ju lite av ett svin, speciellt mot slutet. Jag kan dock endast sympatisera med Podrick, stämningen lär vara rätt stel mellan honom och Brienne framöver.

5. Hodor

Vem hade anat att när skeletten från Jason och Argonauterna anfaller är Hodor den du borde ha vid fronten? Eller okej, nu var det väl kanske Bran som styrde honom men ändå… Hodor. Tyvärr kunde han inte rädda Jojen från den underliga kameraklippningen som blev hans död. Tur nog gav trollungen – tillika pyromanen – honom den snabbaste av begravningar. Jag hade ändå tröttnat på hans dystra framtidsvisioner och klarar mig utan dem i zombieversion. Men inget av detta spelar egentligen någon roll – bara Hodor läxar upp flera odöda jävlar i femte säsongen är jag nöjd.

Bubblare:

The Three Eyed Raven

Han har alltså spanat på tre ungdomar genom hela deras liv? Är det bara jag eller verkar denna gubbe vara lite suspekt? Stackars Bran också:

– Kommer jag att kunna gå?

– Haha, nej nej!

Men flyga låter ju nice i och för sig.

Summering av säsongen:

Bästa spelaren: Littlefinger

Utan han hade vi inte haft något Game of Thrones, krävs en längre motivering? Killen är tv-serien personifierat.

Tråkigaste spelaren: Daenerys

Hon har måhända drakar men annars händer det inte mycket i Mereen. Nu sitter två av dem till och med i kedjor och jag kan endast frukta all utdragen dramatik som väntar i framtiden. Någon måste även sätta stopp för Grey Worm och Missandeis romans. Emilia Clarke vill kanske inte vara topless längre, men detta är inte lösningen, HBO! Jag uppskattar dock symboliken i att The Breaker of Chains satte sina egna barn i kedjor.

Mest smärtsamma död: The Hound

Att han förblöder till döds i sin ensamhet är kanske inte självklart, men det ser långt ifrån lovande ut för Sandor. I sina sista minuter var han både hemsk och tragisk, två drag synonyma med karaktären.

Bästa skådespelarinsats: Kit Harrington

Jag driver, det är Peter Dinklage såklart.

Bästa Hodor: Hodor

Hodor.

I övrigt eller Valar Morghulis:              

• Hur fantastisk var inte Rawin Djawadis musik i avsnittet? Hela säsongens soundtrack finns här.
• Vem gör sig bäst på en toalettsits: Tywin Lannister, Hank Schrader eller kanske John Travolta?
• Ifall Mance Rayder tänker styra över de sju kungarikena så lär han behöva en tolk, för jag förstod inte ett ord av vad han sa.
• Var det bara jag eller såg Melisandre lite sugen ut på att täcka Jon Snow med blodiglar?
• Visst ja, Gendry… Undrar vad han har för sig dessa dagar.
• Minns ni när Tyrion talade om mord och terminologi? Patricide som är akten där en dräper sin fader nämndes men Jaime kom fram till att det inte fanns något ord för kusinmord. Efter Tywins död borde vi kanske lista ut ett? För det finns några kusiner i serien med lite blandade känslor inför varandra.
• Så Qyburn ska ändra The Mountain… Igen?
• Låt oss minnas Tywin Lannister en sista gång, Lord of Burns.
• Bokläsare är just nu arga över ett uteblivet kapitel, som vi förmodligen lär se i nästa säsong. Så nämner någon ett stenhjärta, håll för öronen.

Ja, nästa säsong, typ tio månader bort? Vi får höras då om ni nu inte väljer att hänga kvar här på bloggen som vettiga människor. Finns ju många andra tv-serier att recapa? Men tack för att ni har läst dessa!

Puss & Kram.

John Oliver är fantastisk och det är även hans HBO-serie Last Week Tonight. Segmentet från helgens avsnitt där han sågar FIFA längs fotknölarna har nu gått viral med hela 2 miljoner views vilket betyder att Oliver är USA:s mest populära fotbollsexpert. Därför kändes det endast logiskt när Seth Meyers bjöd in honom till Late Night – efter en underhållande konversation på Twitter – för att snacka fotboll, denna gång med lite mer entusiasm från britten. De känslokalla jävlarna i FIFA kan dock inte känna sig helt säkra när de bland annat jämförs med Walter White i Breaking Bad. Dock är det de positiva aspekterna med fotboll viktiga här, som att lära sig och ta sina malariatabletter i tid.

I en galax synnerligen snarlik våran säkrade George Lucas år 1973 rättigheterna som skulle göra honom till världens rikaste regissör. Under förhandlingarna kring bagatellen Star Wars valde han en mindre lön och möjligheten att kunna göra leksaker av sitt rymdepos. 40 år senare har det sålts Star Wars relaterade leksaker för ett värde över 2 miljarder dollar. Men under dessa år tycktes regissören även förlora visionen och filmerna blev mer till reklam för leksakerna än tvärtom.

Nu vilar hans produktionsbolag Lucasfilm i händerna på Disney. Det är dock en annan filmstudio under deras vinge som har figurerat frekvent bland media de senaste veckorna, Marvel Studios. Kreativitet verkar vara nyckelordet när nya Star Wars filmer produceras. Men gäller detsamma när Marvel planerar att låta sitt filmuniversum pågå i en oändlighet? Eller är vdn Kevin Feige lika hungrig för stålarna som Lucas var?

Det är frågan många ställer sig efter att Edgar Wirght lämnade filmatiseringen av Ant-Man. Beslutet skall ha varit grundat i kreativa meningsskiljaktigheter, ett ärr med historia bland Marvels filmer.

Edward Norton som Hulken

Edward Norton och Mickey Rourke är två skådespelare som har ett dramatisk förflutet med Marvel efter att ha medverkat i respektive The Incredible Hulk och Iron Man 2. Scener viktiga för deras karaktärers utveckling klipptes enligt dem bort och ersattes med popcorntuggande action. Deras kritik ville studion inte veta av vilket bland annat ledde till ett väldigt offentligt bråk med Norton.

Även regissörer likt Jon Favareu och Kenneth Branagh har inte sett lika med Kevin Feige. Kanske var det därför äran att regissera Thors uppföljare gick till den tämligen oprövade Alan Taylor. Det är lätt att trava efter studions pekpinne när din film kan bli biljetten till stadion där de stora spelarna lirar. Var det även anledning till att bröderna bakom en rad Community-avsnitt fick regissera Captain America: The Winter Soldier?

Edgar Wright med en utgåva av sin drömhjälte.

Om vi återgår till Edgar Wright så var det efter en rad revideringar av manuset (som han har jobbat på sen 2006) från studion som fick honom att lämna projektet. Joss Whedon, den enda av Marvels regissörer som de inte vågar bråka med, svarade på det hela med en bild där han höjer en Cornetto glass mot skyn. En gest med symbolik.

Till och med Whedon tycks därmed ha tröttnat på hur Marvel mer och mer målar in sig ett hörn där kreativa filmskapare inte ryms. Det har som sagt hänt förut, till och med när serietidningsfilmerna tog sina första steg under 70-talet med Superman. Då var genren endast ett ungt barn och nu har vi ett helt släktträd med Marvel som dess patriark. Alla deras val kommer påverka resten och det är inte lovande i en värld där – enligt rykten – Guardians of the Galaxy anses som ”vågad”.

En som står i Marvels skugga är den andra seriejätten, DC Comics, som försöker hankra sig fram medan fadern alltid tycks ligga ett steg före. Ska vi verkligen låtsas som att Wonder Womans inkludering i nya Superman/Batman-rullen inte är ett sätt för dem att undvika en solofilm med superhjälten? Även fast Hunger Games drog in mer pengar än Man of Steel så verkar idéen att låta en stark kvinnliga ”superhjältinna” ta upp hela vita duken alldeles för skrämmande. Men det är klart att det är skrämmande när faktumet kvarstår att Scarlett Johansson under flera år har diskuterat en egen film för sin karaktär Black Widow och ännu verkar inget vara klart.

Tim Burton och Michael Keaton på inspelningen av Batman (1989).

Kevin Feige och de andra tycks ha glömt att fundamentet de står på är byggt av nyskapande regissörer och risker. Få trodde att Tim Burton (eller på Michael Keaton i huvudrollen) skulle kunna göra Batman rättvisa när allmänhetens bild av läderlappan i mänsklig gestaltning var Adam West och 60-talets pajiga serie. Eller när Bryan Singer kom med idéen att göra en ”realistisk” filmatisering av X-Men. Det var även den realism som skulle ge Christopher Nolan chansen att göra sin tolkning av en redan nämnd superhjälte.

När pengar går före kreativitet så dödar det även filmskapandets passion. Columbia Pictures verkar ha förstått detta och därför har Marc Webbs The Amazing Spider-Man i alla fall hjärta medan Marvels är lika artificiellt som Tony Starks. Låt oss även se på X-Men franschisen driven av Lauren Shuler Donner, en ensam kvinna i en värld av män. Där har vi Mystique, en kampsportsbegåvad hjälte – istället för en kvinna i nöd – som tar upp mer plats för varje film. En del skulle hävda att detta beror på Jennifer Lawrences popularitet men om det nu är fallet borde väl Johansson redan ha säkrat en egen film? 

Ifall Kevin Feige tänker fortsätta bygga på sitt imperium med medelmåttiga karaktärer likt Ant-Man och Doctor Strange så krävs nytänkande snillen likt Edgar Wright. Synd bara att de måste genomgå dessa sektliknande invigningar där kvalificering endast kan nås efter ett dussin revisioner av manuset.            

Därmed är en sak i slutändan säker: Ant-Man är förlorad. Bland den religiösa nördkulturen är Wright en gestalt av gudalika proportioner. Faktumet att andrahandsvalet Adam McKay drog sig ur efter ett dygn gör inget bättre. När de väl fann en regissör så blev det Peyton Reed, mest känd för en 6 år gammal komedi med Jim Carrey. Fansen kommer (de allra flesta har redan) att vända filmen ryggen när den går upp på biograferna likt ett tal från Jimmie Åkesson. Jag tvivlar tyvärr inte på att detta är den första i raden av många förluster inom den ständigt växande genren. Om nu de senaste ryktena stämmer – att Wright även lämnade pågrund av produktplacering – lär superhjältefilmer snart vara tillbaka där de en gång föll. 

Från Odd Future till Future Islands, talk shows har en fallenhet när det kommer till att erbjuda säregna uppträdanden. Igår presenterade Seth Meyers kanske den bästa i mannaminne när Sia framförde sin hit Chandelier med assistans från Girls egna Lena Dunham. Här ser vi Dunham dansa kring cardboard-former, samt dekapitera deras huvuden som om hon vore The Mountain själv. Samtidigt ligger Sia med huvudet begravt i en våningssäng, som av någon anledning även besitter en toalettrulle. Kort sagt; det hela är rätt bisarrt men samtidigt oerhört inbjudande. Inte är det heller oväntat att Buzzfeed redan planerar att fylla internet med gifs från spektaklet och ärligt talat förtjänar den det.         

Game of Thrones bjöd på storskalig action i senaste avsnittet, kanske så pass att det hela föll lite platt i slutändan. Serien har gjort sig känd för sin användning av ett flertal miljöer och karaktärer så när all fokus läggs på endast en plats kan det bli långrandigt. Tur nog stod fantastiska Neil Marshall för regin och gav oss några fantastiska scener. Den allra mest imponerande var ett tracking shot där kameran gav oss en översyn av hela slagfältet vid Castle Black utan att klippa till någon annan kameravinkel.

Scenen bleknar så klart i jämförelse med den vi fick se tidigare i år med True Detective. Dock är de två helt olika konstverk som kanske inte borde jämföras. Men en ny trend verkar vara på gång inom tv-världen, speciellt efter Fargos bidrag från några veckor sen. En trend med en historia som sträcker sig från Hollywood till Thailand. Låt oss därför kolla närmare på några av de mest effektiva och hisnande tracking shots med dagens lista.

Goodfellas

Längd: 3:03 min

Första scenen jag ville inkludera var den i The Player där vi erbjuds ett åtta minuter långt tracking shot genom Hollywoods kullisser. Dessvärre kunde jag inte finna den men fann istället denna scen från klassikern Goodfellas och med lite eftertanke känns den lika passande. Här får vi följa Henry Hill genom klubben Copacabana som ett sant testamente på hur mycket respekt gangstern har vunnit. Från köket till första parkett; det är förvånande att Hill inte hinner sniffa lite kokain under färden, för du kan lita på att Scorsese hade hunnit fånga det.

Tom Yung Goong

Längd: 3:45 min

Detta är förmodligen den mest actionpackade av alla valen på listan. I denna thailändska kampsportsrulle får vi följa Tony Jaas karaktär på en bärsärkargång uppför ett gäng trappor där fiender väntar runt varje hörn. Att arbeta tillsammans med Jaa och regissören Prachya Pinkaew lär ha varit en dröm för varenda stuntman involverad. För vem vill inte prova på ett fritt fall på flera meter i denna adrenalinpumpande scen? Hurvida någon skadade sig allvarligt under inspelningen känner jag inte till, jag tänker endast anta det.

Children of Men

Längd: 4:08 min

Inför denna scen i det dystopiska dramat Children of Men skapade regissören Alfonso Curón (ja ni vet Gravity) en rullande dolly inuti bilen vi får följa. De tog sedan bort taket för att kunna låta kameran löpa varv kring fordonets insida under en helvetisk attack. Kameran kunde spinna hela 360 grader vilket tvingade samtliga skådespelare att ducka ett flertal gånger medan de filmade. Resultatet är en imponerande nagelbitar. Jag ber även om ursäkt för spoilern om du nu – mot förmodan – inte är familjär med Curóns portfolio.

Boogie Nights

Längd: 2:46 min

Här är en spoiler jag inte tänker ursäkta mig för, Paul Thomas Anderssons storslagna skildring av porrindustrin är helt enkelt för bra. Regissören har i alla fall en fäbless för tracking shots och denna film är inget undantag. Den absolut bästa är utan tvekan de sista minuterna i Little Bills liv där han tar sig till en fest endast för att finna att hans fru återigen är otrogen mot honom. Han dödar sedan henne, älskaren och till sist sig själv inför hela festen. Vad som börjar i tragisk komik sluter upp i ett skrämmande leende, all respekt till den fantastiska William H Macy.

Ta även del av andra tracking shots från filmen likt denna genom en nattklubb i San Fernando eller Burt Reynolds egna Playboy mansion.

X-Files

Längd: 11 min

De som trodde att True Detective var först med tracking shots inom tv hade fel.  När konspiratören Fox Mulder inte letar efter utomjordingar så är han ute på djupt vatten, eller ja det är han egentligen hela tiden. Men just här finner vi honom letandes efter Bermuda-triangeln i avsnittet The Triangle från 1998. Jakten efter sanningen resulterar i en tidsresa till en båt kapad av nazister under andra världskriget.  Hela avsnittet är filmat i realtid och är uppdelad i fyra 11 minuter långa tracking shots. Ett arbete som lär ha tagit en hel del på kameranmannen Dave Luckenbach och David Duchovny som skämtsamt skall ha sagt att han kunde ha vunnit en Emmy för flest blåmärken.

Du kan hitta hela avsnittet hos Netflix.