Nu är det maj och snart sommar, och högsäsong för Magdalena Ribbings etikettspalt i DN!

Så fort temperaturen överstiger 20 grader kommer frågan upp om det är okej att ha på sig shorts i stan (det är inte okej i år heller), och varje försommar ställs frågan om studenten ska öppna sina presenter när gästerna ser på eller efteråt i lugn och ro (det ska ske efteråt). Drama i medelklass-Sverige!!! Jag har tagit mig friheten att kommentera några av de senaste frågorna till spalten.

”Den nya egoismen tar sig många olika uttryck. Ett är väldigt utbrett, nämligen att alltid nämna sig själv först vid en uppräkning av flera personer vilka deltagit i något sammanhang, till exempel  möte, projekt, idrottstävling eller fest. Och detta praktiseras inte bara av ‘vanliga’ människor, utan av företrädare för media, kultur, musik och sport. ‘Det var jag, och så var det…’ Fick i skolan lära mej att alltid nämna sig själv sist!

Ett annat fenomen har dykt upp i TV på senare tid. I vissa program kan man se hur deltagarna hysteriskt applåderar sig själva. Ingen tycks reagera!”

Den här vanan med att man fick lära sig ”i skolan” att alltid nämna sig själv sist är inget som jag känner igen, men jag kanske tillhör en förlorad generation? Något som jag däremot fått lära mig är att man inte ska skriva ”mej” istället för mig, men det kanske man gjorde förr i tiden, vad vet jag!

Håller dock med angående det HYSTERISKA applåderandet som man har fått se på TV på senare tid! Någon måste sätta ner foten. Det är alldeles för mycket jubel och glada tillrop utan anledning på tv nu för tiden. Själv kollar jag mest på helgmålsringningen på SVT2, och där är det fritt från applåder.

”Hur gör man när någon i sällskapet envist upprepar ett ord där han missförstått uttalet? I ‘Halv åtta hos mig’ (TV-program i många avsnitt) sa alla deltagare konsekvent ‘chevré’ om getosten, gång på gång, istället för det korrekta ‘chèvre’. I ett radioprogram uttalade nyligen en person ‘béarnaise’ fel. Då upprepade den andre samma fel, av hänsyn får man gissa.

En gång och i enrum rättade jag en väninna som sysslade med konst när hon upprepat uttalade namnet ‘Degas’ (den franska målaren) ‘på svenska’. Jag ville rädda henne från att göra bort sig i konstsammanhang. Men hon blev oerhört generad, jag såg att hon ville sjunka genom jorden.”

Fruktansvärt när någon uttalar chèvre fel!!! För att inte tala om béarnaise! Och den franske målaren Degas. Fan vad pinsamt. Ska folk verkligen få uttala namnet på fransk getost fel utan att det får konsekvenser? Det här handlar faktiskt om vilket sorts samhälle vi vill ha!

”Det vanligaste frågan jag får när en bekant inom jobbet kontaktar mig är ‘hur är läget?’. Ofta leder det till ett kort trevligt introduktionssamtal om hur ‘läget’ är innan vi börjar prata om anledningen till varför bekanten tog kontakt.

Jag har dock också ett par kontakter som jag har märkt inte är intresserade att veta hur ‘läget’ är men ändå frågar därför att de tror att det är så man gör. Det låter kanske lite barnsligt men jag blir provocerad av att få denna icke-fråga. Jag brukar väl svara det vanliga ‘bra – själv då’ för att komma snabbt vidare i processen men det känns inte bra att bli tvungen att svara! Särskilt inte när livet inte känns toppen just då. Finns det ett annat sätt att bemöta denna icke-fråga på så jag kan styra in samtalet där de ändå vill vara utan att jag behöver släppa in dem i min privatsfär?”

Det är verkligen chockerande många som inte verkar förstå grundläggande sociala koder. Jag kan inte fatta hur man på fullt allvar kan bli provocerad av en fråga som ”Hur är läget?”. Den som ställer frågan förväntar sig knappast att få någon längre utläggning som svar, och att uppleva frågan som att man måste ”släppa in någon i sin privatsfär” är ju bara orimligt. Det är ju knappast en fråga om den samlade personliga inkomsten under taxeringsåret 2015.

Nu får man inte ens fråga ”hur är läget?” i det här landet längre utan att någon ska bli kränkt :( Jag vet inte hur jag ska föra mig längre utan att det blir fel!