Chockad om nån minns detta men redan i mitt första blogginlägg här på NG lovade jag att prata om alla danser från Dallas i kommande inlägg. Vid det här laget vet ni kanske att det enda VBDFR lovar som går att lita på är att vi ska leverera lite för långa podcast-avsnitt med mediokra (G) till okay (VG) resonemang och teser om väldigt bra (MVG) musik.
Hursom, jag kan väl dansa okay och med det menar jag att det ser för jävligt ut men jag är oftast inte sämst iaf. Men jag känner mig verkligen inte bekväm såvida det inte är ett sjukt packat dansgolv där ingen egentligen ser. T ex i lördags när jag var på en fest och några i en soffa satt och tittade på det lilla dansgolvet där jag var närmst i syn. Då levde jag inte ut direkt.
Hur blir man då bekväm till musiken? Startar tidigt? Ett komma fem år är inte för sent va? För så gammal är min son och han börjar dagis imorn och det är vardag nu så nu har jag tänkt att jag ska ge honom chansen att bli åtminstone 5% lika bekväm som Treal Lee & Prince Rick är till sin musik. Blir danskurs.
Det är två rappare från vad jag (som inte vet nåt egentligen) uppfattat som dansens huvudstad: Dallas. De har valt att göra extremt dansvänlig och hittig rap och i videon nedan är de fantastiska (video via). Prince Rick är din favoritstilikons stilikon i den här videon. Den tröjan den swagen asså.
Det som texterna har gemensamt som gör att jag skriver om dem i samma inlägg är att båda behandlar varsitt av allmänheten underbevakade och ouppmärksammade rapstäder: Dallas och Baton Rouge. Grejen är att båda dessa städer har en bakgrund som varit direkt avgörande för hur rap överallt låter idag, men det har inte uppmärksammats. Alltså det är inte två random-ställen som visar sig ha haft några hyggliga akter om man sätter luppen till, Dallas klubbrap har skapat trender som vi hör spår av idag och Baton Rouge råa berättande med både röster och beats har hjälpt till att sätta ribban för den nivå av ärlighet och ratchetness vi hör över hela världen idag.
Det här har jag tjatat om till alla som velat lyssna i snart tio år. Först till vänner och bloggläsare, de senare åren till podcast-lyssnare och andra bloggläsare.
Frankie The Lucky Dog. Foto: Victor Michael
Jag vet dock att jag aldrig på allvar försökt förklara och visa med stycken av musik etc vad som gör de här scenerna speciella. En stor del av anledningen till det är att det är ett jävla stort jobb att leta upp stycken och visa likheter och paralleller till samtida musik, en sammanställning jag inte tagit mig till att göra varesig för mig själv eller för nån läsare/lyssnare. En annan anledning är att nog tänkt att jag gjort min del genom att försöka beskriva hur ny rap och nya sound blir till: genom ett myrr av influenser och inspiration, en blandning av lokala sound och samtida radiotrender och allt annat i världen.
Men ibland försöker jag, t ex som i avsnitt 74 när jag försökte (kanske ej lyckades) härleda hur dagens bubblande Houston-sound influerats av Dallas klubbrap (som influerats av Houston) och NEW ATLANTA (NEW NEW NEW ATLANTA snarare)(som i sin tur har klara rötter till gamla Atlanta och Memphis etc).
Och ibland gör andra jobbet. Så över till lästipsen och några ord om de båda texterna.
Doggystyle består av ett enormt intressant poträtt av Frankie The Lucky Dog skrivet av David Drake, världens mest engagerade bloggare som de under ett antal år hårdbevakat Baton Rouge rapscen på frankiethaluckydog.blogspot.se (den gör om det till .se för mig, antar att .com funkar också). Frankie har asperger och han skriver väldigt underhållande. Helt ärligt så är jag säker på att några av VBDFRs lyssnare tänker på oss (kanske framförallt mig !! ) som vi tänker på Frankie, en rapnörd som tagit allt lite för långt.
”Like many who have this form of high-functioning autism, Frankie speaks with a loud, flat affect, even as he adopts certain facets of black dialect. He also fixates on certain subjects, both in conversation and more broadly in life—for Frankie, that means lottery tickets and Louisiana rap music.”
Enormt intressant text, så läs den. Och glöm för guds skull inte att Frankie hade rätt, Baton Rouge-rap är något speciellt. Ni har inte hört snacka fram tre-fyra magisteruppsatser i längd i podcastform om Kevin Gates utan legitim anledning.
”In many ways, it’s an anachronism from the time before social media, an era when the Internet—and the people who lived most of their lives on it—seemed, well, a little weird.”
Om VBDFR tar sitt raplyssnande för långt eller inte får nån annan avgöra. Jag känner dock att det är 100% allmän sanning att resten av världen inte gjort sitt vad det gäller lyssnande och bevakning av Baton Rouge-rap. Hur kunde det annars ta över ett år innan jag fick reda på att de bråkande gamla VBDFR-favoriterna från Double Trouble, Red och She Money släppt ett beef-mixtape med faktiska fysiska greppbara mp3s. Och hur kan det ogranskat hända att nån random låter Red vänta nästan 4 min innan hon börjar rappa (och slakta artisten hon gästar). Utan Frankie The Lucky Dog hade vi inte haft en chans.
Klicka på bilden av Frankie för att läsa texten (bild Victor Michael).
Mel of The Outfit, TX har delvis gjort precis en sån sammanfattning jag inte orkat ta mig till, och han inleder med att förklara varför texten behövs.
”By now it’s safe to say that Texas’s place in the hip-hop canon is well understood, and Houston stands as one of the genre’s most important musical hubs. As a state, we love that, but ignoring the remainder of the state is a little like talking about West Coast hip-hop and only mentioning Los Angeles. Dallas has always existed as Texas’s Bay Area: a diverse, cultured, ratchet festival of Badus, Boosies, and Bilals.”
Jag har alltid känt att jag inte gått djupt nog in i Dallas-scenen, jag valde bort den helt enkelt och började fokusera på det område som Mel jämför staden med: Bay Area. Men jag har alltid fattat att det är något jävligt speciellt med Dallas-scenen. Redan vid en ytlig granskning är det tydligt att scenen där har några jävligt positiva egenskaper när det gäller att skapa bra rap (eller rap som jag gillar snarare): innovation premieras*, flytet går före allt, klubb-hits / dansvänlig musik premieras.
Dallas gör musik för två kategorier av lyssnare: de som vill känna musiken och high school-kids.
”Around 2007, a number of Dallas artists began to soundtrack a sort of inner-city war dance—residents of various Dallas neighborhoods would hit their respective variations of the dance before or after brawling—that became the Dallas Boogie”
Artikeln går in det här på ett sätt jag verkligen uppskattar, en kortare genomgång om stadens raphistoria och en ordentlig presentation av dagens Dallas-scen. Även om jag aldrig hann gå in i djupet rejält så har jag lyssnat en hel del på Dallas-rap, men jag har missat tusen gånger mer. Min tid var typ 2007-2012, när legend-posset Dirty South Rydaz (DSR) hade haft sin storhetstid och några yngre medlemmar skapade Dallas City Council (D.C.C.). Tum Tum, Lil Ronnie, Treal Lee & Prince Rick, Dorrough, Fat Bastard och Yung Nation är veteranerna jag kan bäst från Dallas. Den klubbiga versionen av Houston-rappen (som Beatkinginfluerats av och återuppväckt Houston med ni vet). Mels radar upp typ 25 nya artister som helt oförvånande är lika jävla nyskapande och intressanta som min tids Dallas-rappare var.
”Then, in 2009, right as this two-year-old movement seemed on the cusp of going national, the LA rap group Cali Swag District made an homage to the movement, influenced in particular by North Dallas rapper Lil Wil’s “My Dougie.” Their song, “Teach Me How to Dougie,” became a global phenomenon”
Klicka på varenda jävla youtube artikelförfattaren har bäddat in. Klicka på bilden för att läsa artikeln (foto Karlo ramos):
Bonus: Om ni vill höra lite otroligt bra rap från Dallas, nedan är ett av mina topp 10 bästa album någonsin inbäddat. Fat Bastard och Lil Rick aka Sonnys Amerikaz Most Throwdest släpptes i vanlig och S&C version för tio år sen 2005. Det är fortfarande idag nåt av det bästa mest svängiga som vi nånsin kommer få höra.
Det är sen gammalt. Houston-duon Sauce Twinz har via Beatking som gjorde det först tagit det bästa från Dallas (som tog nåt av det bästa från Houston), blandat med helt vanlig Houston-rap och influerats av samtidens sång-rappare från Atlanta som Future, Rich Homie Quan, Young Thug etc (som i sin tur kom upp i en kultur som influerades av äldre Houston-rap som Fat Pat/Z-Ro/Hawk etc).
Jag kommer inte punkta upp det här eller nåt för det är ändå inte en obestridbar teori, det är bara min uppfattning av läget baserad på lyssnande på ca 300-500 album med rapmusik per år i 10 år.
Något som också är sen gammalt, hursomhelst, är att Yung Nation är en av mina favorit-före-detta-tonårsrap-grupper. De var typ 17 när de dök upp på Dallas-scenen och lät så här:
Jag älskade Yung Nations unga Dallas-sound och en av anledningarna till att jag de senaste åren älskat Beatking och det senaste året älskat Sauce Twinz är att jag tycker de har byggt upp nåt ännu fetare med Dallas-soundet som grund. Nu hörs inte så mycket buzz kring Yung Nation så jag satt precis och funderade på vad de tagit vägen när informationen om att de släppt ett nytt freestyle-mixapte dök upp på min skärm (efter att jag googlat ”yung nation”). Efter en sanna-lyssning kan jag säga att JA jag tycker fortfarande om detta ljud, men jag tror nog att de kommer stannar där på nånstans under miljonen youtube-views och liknande framgång, medan Sauce Twinz tar över världen. Kanske är det för att jag vill göra nån sorts hommage till soundets urfädrer, jag vet inte, men jag kommer fanimig lyssna på detta tape ordentligt.
Vem vet ni kanske också gillar det! Annars kan ni gå direkt till framtiden och lyssna på Sauce Factory-dängan Mona Lisa som är inbäddad precis under mixtapet AF4.
Nu ska vi förklara bilden från förra inlägget, och samtidigt bildn här ovan. Först och främst, Nae Nae är en dans som förklaras i detta gamla VBDFR-inlägg. Det är en dans som bl a utfördes av fotbollspelaren Lance Moore från New Orelans Saints när han gjorde en touchdown i höstas. Så här ser Nae Nae ut:
Så då vet ni var Nae Nae är. Nu kan ni börja förhålla er tll det som är nya Nae Nae, dvs Yeet. Vad kommer bilden ovan och bilden från förra inägget från? Jo: de kommer från denna VINE (s/o till oss som aldrig tog bort Vine-appen):
Vine är fortfarande relativt poppis i USA och det beror mkt på att det är som himla kul. Folk har blivit bättre på det och kids älskar att visa sina dansskills. Meatball the infamous aka Lil Meatball, som dansarbarnet i vinen ovan kallar sig, verkar vara relativt nöjd med uppståndelsen kring sin vine. Det låter så denna video-intervju med honom i alla fall, han säger bl a att han skulle dansa skiten ur det sexåriga Vine-fenomenet Lil Terrio om de skulle dansbattla.
För er som är intresserade av bra rap och/eller lyssnar och/eller läser VBDFR så är det ingen chock att detta barn kommer från Dallas, Texas. Nästan alla nya danser och rätt mycket av den musik ni hör i klubbar bygger på idéer folk i Dallas kläckt, för mer info.
Meatballs Vine har alltså hursomhelst blivit en internetsuccé som kanske till och med spridit sig till Sverige redan? Jag vet inte svart på den frågan. Här är hursomhelst lite av det världens störta hög aka internet (citat: petter417) har hittat på med utgångspunkt i Lil Meatballs Vines, bilder:
Här är lite fler #yeet-Vines fans till Lil Meatball har spelat in:
Det är detta ungdomarna håller på med idag!? I USA iaf. Som alla över 25 alltid säger: tack och lov att social media inte fanns när vi gick i gymnasiet. Så har jag alltid tänkt, men nu när Vine är så här kul önskar jag typ att Vine fanns när jag gick i gymnasiet.
Hursomhelst så har Yeet på några veckor spridit sig från att vara en dansgrej och nåt sorts rop för att uttrycka att nåt exremt är på gång, det är nu även en musikgrej. Det finns alltså redan Yeet-musik. Precis som det finns Nae Nae-musik. Kanske började det med denna Vine-användare som för 35-dagar sen ladade upp vinen nedan, där han säger sig ha gjort ett beat till Lil Meatballs vine:
Rätt fett beat. Det kanske inte började med Vine-beatskaparen vem vet. Det viktiga jag ska förmedla här är att rapparen Quill för några veckor sen släppte denna extremt feta yeet-sång vid namn yeet, med nån som heter Showtime och några som heter Yeet Gang. Det finns redan en grupp som heter Yeet Gang.
Quill och Yeet Gang är inte den enda som har gjort Yeet-musik dock. Nedan kan ni lyssna på mina bästa Yeet-sånger + Nae Nae-sången i en Soundcloud-spellista där den bästa sången kommer överst och andra sånger längre ner. Jag tog med Vine-beat-killens beat sist också. Jag ville typ lägga in andra Texas Club Music hits men det får bli en annan dag. Minst en av dessa sånger går att hitta på detta extremt feta Texas Club Music mixtape från club.livemixtapes.com.
En skulle kunna tro det, sett till hur jävla perfekt turn-up-music både jag och Beatking tycker att Dallas har producerat genom åren. Mannan jag sittdansar till Beatkings Dallas-kompilations-sång Stanky Franky nu, typ femte gången i rad. Om jag kunde dansa som White Boy Boogie skulle jag göra det. Och Stanky Franky är bara en av de Dallas-inspirerade sångerna på överrasknings-tapet 2nd Home som Beatking släppte helt plötsligt utan förvarning igår.
Som Petter417 brukar säga, tänk att en kan bli så glad för ny rap fortfarande. Framförallt när det är ny rap som är nostalgisk och hyllar gammal rap (som jag råkar känna för att vara nostalgisk över också). Mitt förhållande till Dallas-rap har de senaste fem åren typ varit: jag ska snart börja lyssna på typ 50% rap från Dallas. Sen har det inte riktigt hänt. Men nu när Houston-rapparen Beatking bestämde sig för att (som han föklarar i introt) göra ett hyllningstape till hans andra hemstad (pga han älskar musiken och har snott sin stil därifrån) så går rycks jag med extermt lätt alltså. Pröva hur du reagerar i din hemmiljö:
Att höra Beatking över Dallas-hits-beat som Stanky Leg, Hit Dat Hoe, Walk With A Dip mannen jag kan inte sitta still. Han slängde in sin sång med Fat Pimp Smile också och det är ju ok pga hit. Jag att ni skulle få bli nostalgiska över Dallas-rap tillsammans med mig. Jag skulle kunna klistra in jättemånga sånger här så klart men aint nobody har mer än 10 minuter att kolla på fantastiska musikvideor med Dallas-rap ändå. Så här är två extremt feta Dallas-throwbacks som ni kankse kanske inte har dansat 1000 gånger till. Lil Wills My Dougie och B Hamps Do The Ricky Bobby:
