Inlägg taggade: Lee Banks

11:32 21 Maj 2014

 

Det var titelspåret på Spittas förra mixtape Fresh Outta Jail som fick mig att fastna. Jag har ju alltid varit svag för ett Q-Red On The Track-beat, men det var framförallt den extremt rakt-på-sak råa texten som tog:

”the police kick my door in raise some hell,
they got excited when they found the *** and the scale,
I’m looking at em like, i don’t care about going to jail,
i’m in that water like a whale, take me to my cell,
got the central booking, what a familiar smell,
before i let a n**ga play me i do a L,
put me in that old building, any line but L, 
I don’t like that new building but that’s where i fell”

 


Skivans bästa spår: den $hop With Ken-producerade ”Michael, Jason & Freddy”
 

Skivan börjar med ett intro och följs upp av den här låten med de här raderna ovan. Jag knockades direkt och kunde inte sluta lyssna i vintras pga det bara fortsätter. Beskrivningen jag skrev i vintras när jag bloggade om tredje spåret Trust Dat är väl typ den exakta anledning till att jag fastnade:

”Skivan består av klassisk helt rimlig bruksrap, allt i samma dystra stämning. Allt påminner om Kevin Gates, allt påminner om Lil Boosie. Det låter väldigt mycket Baton Rouge.”

Jag älskar när det låter väldigt mycket Baton Rouge. Jag älskar melankolisk rap. Jag älskar vemodig rap. Hela låten i videon ovan är rå, rad efter rad. Inte en enda jävla metafor ingen magi, bara rå realism. Det är framför allt Spittas varma förhållningssätt till sin tid som inlåst och livet innanför murarna som slår. Jag vet inte om jag hört nån artist, författare eller skådespelare eller whatever illustrera så väl vad obryddheten om sin egen frihet och framtid gör med en person.

Spitta lekar ovanligt lite med rösten. Han är extremt långt ifrån den moderna rapparen som sjunger/autotunear och håller på mitt i verserna. Och det är nog just det som är nyckeln till hans förmånga att få mig att lyssna på vad han säger. Det är som att han säger precis som det är. Spitta rappar som om att han satt i vittnesstolen under nån rättegång för ett redovisningsbrott. Han redogör händelseförloppet rakt av. Detta sätt att rappa kombinerat med inneållet i hans historier gör att han sticker ut för mig.

På det nya mixtapet Boyz N The Rouge fortsätter Spittas realism. Ett exempel är Last Joce där Spitta rappar om alla vänner han skaffat sig under sin tid i finkan. Han verkar se tillbaka på tiden som inlåst med glädje. Och på den Max Minelli- och Lee Banks (med en snygg shower-rod referens)-gästade Dez N*ggaz talar Spitta till sina haters:

”we both can make a tshirt,
yours can say rest in peace my n*gga,
and my can say free my n*gga Spitta”

Det är ändå rätt sällsynt att en artist lyckas förmedla ett svårt liv på ett så här starkt sätt. För även om Spitta inte uttrycker så värst mycket vemod över sin levnadsstil så finns är det svårt att inte läsa inte en del dysterhet mellan raderna. Förmågan att förmedla känslor på detta sätt är historiskt sett visserligen mindre sällsynt bland Louisiana-rappare (Boosie & Soulja Slim) jämfört med all musik, men trots det blev jag lite tagen på sängen av Spitta. Hans verser är nästan som based freestyles med skillnaden att based freestyles rappas utan något filter mellan tanken och vad som sägs, Spitta verkar inte ha något filter mellan vad han känner och vad han rappar. Alltså, han verkar rappa som att han är obrydd för att han känner sig obrydd. Precis som hur vemodet ligger gömt mellan raderna för lyssnaren verkar Spittas egna vemod ligga gömt för honom själv, bakom obryddheten.

Avsaknaden av filter gäller inte bara Spittas obryddhet till sin egen frihet och överlevnad utan även hans begärkänslor. På Gainin’ Weight låter han lika obrydd som när han rappar om mord, men nu rappar han om hur han har gått upp i vikt pga ätit för mycket fitta. Spittas tonläge innehåller 0% sensualitet medan orden bildar meningar som platsar i vilken sexroman som helst. Om Spitta rappade på svenska skulle den här texten innehålla 5-10 påle och 2-6 förlorad i sänghalmens vidunderliga farvatten. Men det levereras med en röst som låter mer lika mig pratadens i telefon med försäkringskassan om arbetstid än som en tysk porrgubbe. Att producenten förstärkt Spittas fittslickar-metaforer med att upprepat sampla Project Patyeah hoe bidrar inte till sexigheten.

Så här låter det:

”look, i don’t even gonna beat around the bush,
I get full of that kush and eat her tush”
(nästa station vällingby-voice)

”my bitch bad head to toe,
north to south,
i love kissing her pussy lips,
mouth to mouth”
(fröken ur-voice)

”look, my favorite color pussy pink,
and pussy juice is my favorite drink”
(telesvar ”du är nummer sju i kön”-voice)
 

Det var allt. Så här ser Spitta ut (vänster, King Sav aka Savage till höger):
 

 

Av: Hugo