Dialogue that happened before this was posted: ”That should be the caption.” ”The flash makes it too red?” ”Yes.” ”It should.” ”Do you want to do it? The caption?” [hands phone to me]

/tao lin

Igår firade jag thanksgiving tillsammans med Tao Lin och Mira Gonzalez hemma hos litteraturklippan Ludvig Köhler. Det blev mycket röda saker i olika nyanser på bordet så därför tog jag bilden ni kan se här ovan och bad Tao skriva en bildtext. Jag hoppas att den scenen kommer med i hans nästa bok. (Har ni hört, förresten, att Linda Skugge ger ut Taipei på svenska nästa år?) Det kändes lite som scenen i Annie Hall när Tao skulle tillaga den där hummern, med skillnaden att hummern redan var död. Och att den var ensam. Och att Tao inte är Woody Allen. Och att Mira inte är Diane Keaton. Jag berättade att Aris Fioretos senaste bok pryds av ett granatäpple eftersom det fanns ett tjusigt granatäpple på bordet. De frågade vem är Aris Fioretos. Mira berättade att en taxichaufför frågat om hon var här på grund av den stundande nobelprisutdelningen när hon sa att hon var poet. Hon hade sagt nej. Tao drack sitt kaffe ur en Franz Kafka-kopp eftersom han kvällen innan blivit presenterad som ”en Franz Kafka för smartphonegenerationen”. Tao sa att det kändes bra, eftersom han gillar Kafka. Han tjatade mycket om hur lite han sovit. Tidigare under dagen hade vi intervjuats för Lilla Aktuellt, förlåt, jag menar Kulturnyheterna. Vi stod på ett tak, eller en innergård, nära Norra Brunn, och det var passande eftersom vi hade väldigt roligt. Vinkeln var twitter och poesi (hur funkar det?). Vi fick också läsa lite dikter. Här är en länk. Jag ska försöka att inte beklaga mig över mitt utseende, och på hur de zoomade in mitt ansikte, men just när jag ser mitt ansikte sådär nära, ansiktsköttet som täcker en hel skärm, så får jag panik. Jag tror det har att göra med ett komplex som härstammar från min tid som fåfäng, kortisonsvullen 14-årig cancerpatient med smärre ätstörning. Det var ingen bra kombination. Det plus ett sorts inverterat Per Hagman-komplex (notera hur jag hänger mot den där väggen med handen i fickan och mössan på sne). Förklarar sen. Nåväl. Nu har man konstaterat att twitter och poesi, eller twitter och litteratur, finns. Det finns litteratur på twitter. Nästa gång kan man gå vidare. Kanske prata om vad som faktiskt står. Vad några twitterpoeter faktiskt skriver och varför det är intressant. Eller varför det är dåligt. Och kanske inte göra det ”samtida” och ”unga” övertydligt i själva klippningen.

Efter hummern åkte vi buss till poesifestivalen. Tao och Mira verkade tycka det var kul att ha medverkat i den statliga svenska televisionen. De gillade även Systembolaget, som idé. Som kreativ begränsning. De verkade ha löst sin grässituation. De var lagom höga utan att behöva tjata om det. De skötte det där snyggt, i smyg. Det var min bästa thanksgiving hittills. Och min första.

Tao med sin hummer som köpt i Hötorgshallen. Han slutade aldrig tjata om den där hallen. På själva Hötorget köpte han sedan granatäpplet. Han skulle äta det till frukost tillsammans med tre råa ägg.

Mira och statyer. De satt kvar sen i det här rummet och åt kolhydrater istället för att lyssna till Skator och Mattias Alkberg i samtal med John Swedenmark. Jag satt och lyssnade på Skator och Mattias Alkberg i samtal med John Swedenmark. Jag minns inte hur det var.

/Elis