Det var många som slogs om den åtråvärda titeln ”veckans poetiska babe” den här veckan. Vi initierade det först som ett konceptuellt skämt när vi postade en bild på Aris Fioretos i denna bloggs begynnelse (tanken var att det skulle vara Aris Fioretos varje vecka eftersom han har så bra stil, fast olika bilder på Aris Fioretos då, tråkigt med samma bild varje vecka på en så mångfacetterad mänska), men nu har det verkligen blivit som en institution! En ”maktfaktor”. Snacket går på stan: vem blir det denna vecka? Felicia Mulinari, som fyllt år? Wadha Almusajen, för sina underbara dikter i nya Kritiker? Frank O’Hara? Peder Alexis Olsson, som stängt in en tennisbana i en 700 sidor tjock bok som heter Tennis? Maria Küchen? Jesper Waldersten? (Obs: det sista var ett skämt, vi är för poetisk populism, absolut, men Walderstens avfotade ”skrivmaskinsfinurligheter” är sjukt överskattade, vi är inte bittra, men kom igen, vissa konstnärer som går från måleri till poesi glider verkligen på en sån extrem räckmacka när det kommer till bekräftelse och uppmärksamhet och säkert pengar, haha.)

Märks det att vi gillar 90-talets elitism? Nu gör vi om och rätt, vi menar: hur många poeter blev veckans babe i Expressen fredag liksom? (Kommentera gärna om du vet.) Och nej, Per Hagman räknas inte. Och Fredrik Virtanen är inte poet.

Men. Med detta sagt. Denna veckas poetiska babe är naturligtvis Johannes Anyuru, vars nyskrivna, aktuella dikt Aska, som publicerades i Aftonbladet i söndags, är det tyngsta som skrivits i diktväg om denna politiskt mörka höst. Det är en hemsk och vacker dikt, en stenhård elegi med enorm densitet. Läs den långsamt. Här är ett utdrag:

Och vi var aldrig polisernas barn
Aldrig lokaltidningarnas barn
Värkande händer
grep efter något skimrande
längst inne i bråken, sorgens tuschmärken
på ytan av en värld
som inte tillhörde oss
Vi var aldrig domstolarnas barn – tvärtom,
mardrömsvarelser – pyromanerna
och de vita mördarna alltid redan
mänskliga – aldrig vi, allra minst
när vi försvarade vår egen
mänsklighet – kanske är ingen längre
mänsklig – gick
hemåt med ansikten
som bronssköldar, utskurna ögon