När jag gick hem igår från panelsamtalet om Frank O’Hara så hade min mobil dött så jag passade på att läsa ut Megan Boyles tunna bok selected unpublished blog posts of a mexican panda express employee som är min nya bibel. Den är så… jag vet inte, sann? Får man känna så. Alla som känner mig vet att jag älskar långa titlar. Långa titlar kittlar. Och sanning är mitt serum. Det har jag alltid sagt.

”lately i kind of feel like a richard yates character all of the time / like when i eat xanax and fall asleep on the couch and wake with my mouth open / or at work when half-jokingly over-share thoughts about loneliness / then laugh to show everyone ’it’s okay, really, look how well adjusted i can be, i can still laugh’ / while thinking ’i am a fucking richard yates character, when i am older this will not be ’cute’” – Megan Boyle

Jag stod och väntade ut regnet vid spärrarna i Gärdets tunnelbanestation och kände mig lite rörd. Lätt rörd. På ett sätt passade det så perfekt att läsa ut Megan Boyle med Frank O’Haras lunchdikter fortfarande förföriskt ringandes i bakhuvudet (han ville att dikter skulle vara som telefonsamtal, eller hittar jag på det nu, kanske). För det finns så mycket beröringspunkter där, men också tvärtom. Vad är motsatsen till beröringspunkter? Ni fattar vad jag menar. Antiteser. (Frank O’Hara = ivrighetens och upphetsningens poet vs. Megan Boyle = den fantastiska likgiltighetens och det vassa vemodets poet. De praktiserar/symboliserar två diametralt olika sätt att flanera på. Alltså flanera i text. Nu har jag fått använda ordet ”diametralt”. High five?) Under kvällen citerade Jenny Tunedal rader ur ett Frank O’Hara-manifest ur minnet, och det hon sa stämde så jävla bra in på Megan Boyles poetik:

”Poetisk form är bara common sense, som när man köper ett par byxor, då vill man att de ska vara så tighta som möjligt så folk vill ligga med en.” (Klipp ut och sätt upp på kylskåpet, barn.)

För så skriver Megan Boyle i selected unpublished blog posts of a mexican panda express employee (och så skriver hon i sina bästa tweets, eller i alla tweets). Det är bloggtexter, opublicerade och utvalda, i genomgående gemener, ibland luftiga inlägg med spridda inverterade/punkterade aforismer (hur ser folk ut efter sina efterbilder?/salt mat vore gott just nu, etc.), ibland hoptryckta och blaserat semi-joyceska sjok (om familjens lågmälda dysfunktioner under ”thanksgiving and most holidays” = väldigt ömma beskrivningar, eller ett nedtecknande av varenda tanke = omöjligt, precist), ibland listor på alla hon haft sex med (läs!), ibland kronologiska uppräkningar av livets alla pinsamma ögonblick, ibland otroligt fina dikter om drömmar och social fobi och onani. Megan Boyle skriver så rakt, roligt, sorgligt, ja, hon skriver helt perfekt. Typ som slutet på den här Frank O’Hara-dikten, fast med skillnaden att romantiken inte skriker på samma sätt, den skriker på ett annat sätt, den skriker inte alls, för den behöver inte skrika:

”åh herregud det är underbart / att kliva ur sängen / och dricka för mycket kaffe / och röka för många cigaretter / och älska dig så mycket” – Frank O’Hara

Jag upptäckte Megan Boyle i somras när Carl Lindsten gav ut ett översatt urval (signerat Emma Holm, urvalet alltså) från hennes oredigerade twitterkonto, Människor älskar folk som inte säger någonting, på sitt internetförlag (samma förlag som sen skulle ge ut Anna Axfors klassiska tweet-kollektion). Sen beställde jag hennes bok, den som gavs ut 2011. Den som är bloggprosa och poesi. Och det kändes perfekt att läsa ut den nu, efter att bevittnat ett mysigt panelsamtal om Frank O’Hara på soppteatern där en bedårande Gunnar Harding läst innantill i en kvart och Ida Linde, om jag minns rätt, citerat Frank O’Hara ur minnet: ”jag skulle vilja vända det katastrofala i mig till någonting fantastiskt.” Jag vet inte om det var så hon sa att han sagt eller skrivit, men jag vill tro det. Det är det Megan Boyle gör hela tiden. Vänder det katastrofala i sig, eller det katastrofala i andra, till något fantastiskt (det katastrofala kan vara lågmält, tyglat, det katastrofala kan vara små bokstäver). När hon skriver om knark, ångest, John Malkovich, sex, internet, öl, att slå sin katt i huvudet, arbete eller skola med en form som är så oerhört common sense.

”i would like to matter to every person in the world / i would like every person inte the world to matter to me / neither of those things will ever happen”  – Megan Boyle

/Elis

Lunchdikter av Frank O’Hara finns ute nu, i översättning av Jonas Brun, på Rámus förlag.

selected unpublished blog posts of a mexican panda express employee av Megan Boyle gavs ut första gången 2011, på Muumuu House.