Hej! Vad har hänt? Jag har skrivit en långdikt som utspelar sig under några dagar på poesifestivalen, den handlar om intern sorgsenhet och att inte vilja sticka ut sina ögon med en gaffel när man ”hängt lite” med sina idoler, ”vi hade ansträngt oss på lite olika sätt”, är titeln (för en gångs skull en titel som handlar om innehållet). Jag har varit på Tranans julfest och lajvat Karolina Ramqvist och Alltings början, spanat efter Per Hagmans uppknäppta skjorta och slitna kontanter, fått nöja mig med att stirra in i Fredrik Lindströms rygg (här skulle min vän Ludvig inflikat: ”Fredrik Lindström är faktiskt en bra poet” och jag skulle vägrat hålla med, inte för att jag läst hans poesi, mest för att den lät så töntig när han pratade om den i nåt gammalt Värvet-avsnitt, men jag borde vara större än så, jag är inte emot att Fredrik Lindström uttrycker sig konstnärligt/poetisk och värderar det högt i sin karriär, det skadar ingen).

Bild från Tranans julfest. Två män i tomtedräkt satt och delade ut shots, om man lyckades vinna mot dom i tärning, dvs. Sjukt gammaldags att ”spela tärning”? Här väntar konstnären Max Ronnersjö på sin söta sprit. Om man förlorade i ”tärning” fick tomtarna dricka. Har aldrig sett så fulla människor i hela mitt liv som dom tomtarna. Tomtarna var ”bra på tärning”.

Jag har läst Medusas skratt av Hélène Cioxus också, en liten julklapp från Modernista (har jag sagt att det vore härligt om man kunde äta och betala hyran med recensionsexemplar?). En sjukt mäktig kritik, sådär sinnesutvidgande och skarp som bara riktigt bra poetisk/konstnärlig forskning/essä/kritik kan vara? (Som motsatsen till det här blogginlägget skrivet i all hast). En stram och spretig, maximal och sträng, dogmatisk och öppnande/uppfläkande feministisk pamflett/essä/manifest/whatever som besitter en sån språklig kraft att det var helt sjukt att jag lyckades få in orden i skallen på julaftons kväll samtidigt som de välklädda barnen (Our Legacy-spons?! retroaktiv!? Björn af Kleens inspiration?) i Kan du vissla Johanna härjade ikapp med mina blaserade små kusiner framför skärmen. Jag kan verkligen rekommendera Medusas skratt, alltså! Den är kort, men pekar ut en helt ny riktning för ”det kvinnliga” skrivandet, eller pekade, en riktning (kaosartad och konkret), den var ny då när den kom och känns ny nu (för tyvärr, i motsats mot vad julkalendern lärde ut, har vi inte nått jämlikhetens lustgård). En brutal och intelligent text , visionär och kanske smärtsamt omöjlig pga patriarkatets äckliga seghet men ändå… Tror det är peppande att läsa den på svenska nu som till exempel kvinnlig konstnär: förneka ingenting, skriv framtiden, krossa allt; en hoppfull och vacker bok på nåt vis, jag gav den vidare direkt till min 6 år gamla kusin. Hon fick Medusas skratt och en förgylld dödskalle att lägga pengar i. Jag ska lära henne tidigt att skrivandet (det poetiska, skrivandet som inte begränsar sig självt) det och pengar, kan vara fett.

”Den här ska jag läsa! Och sen ska jag lägga mina mynt i en död mans huvud!”

På tal om framtiden… Tänker på den blödiga filmen Interstellar som jag såg häromdagen (började gråta när kärleken var svaret på allt) och på första kapitlet i Alex och Sigges bok TID (som jag fick i julklapp med en hälsning från författarna: ”Till poeten Elis, vi är nyfikna på dig, vi vill träffa dig”, obehagligt, jag och Anna ska nog chatt-recensera den sen). Tiden som tema känns väldigt hett just nu, eller, det är väl självklart, alltid hett, men tid i förhållande till text, som strategi osv, tänk Mara Lees utforskande av temporalitet, den queera tiden bla bla bla, vet inte var jag vill komma men kastar ut det som anteckning så kan jag skriva en lång essä om det år 2016 och väva ihop det med exempelvis Medusas skratt och nåt annat matnyttigt (matnyttigt kommer att bli ett inneord 2016).

Jag har också börjat läsa antologin Logue som jag nämnde tidigare (Darcie Wilder är verkligen ett geni) och försökt läsa klart Lolita (Modernista, i översättning av Aris Fioretos) vilket går ganska långsamt för det är en, minst sagt, utmanande läsning i all sin vidriga ekvilibrism, den som Sara Stridsberg skrivit så väldigt fruktansvärt bra om påtal om oöverträffbar poetisk kritik (”… varje ord i den här romanen är en kista: orden är så söta, utsökta och smittade, så oemotståndliga, och jag är så svag när jag är i den här romanen, och varje sött ord leder oundvikligen till döden…”) Jag har sett Carol (Cate Blanchett är så bra, jag skrev det i en dikt en gång, i Romantisk eftertext närmare bestämt: ”vi är så svaga för Cate Blanchett”, och med vi menade jag alla, hon fick till och med gamla Woody Allen att verka relevant i Blue Jasmin = enorm bedrift).

Jag har lovat att jag ska blogga mer nästa år och må sämre. Jag har försökt gå med i Författarförbundet, men de verkar inte tro att mina fysiska publikationer existerar… fair enough. Inga av mina litterära produktioner ”finns på riktigt”. Det kan bli en följetong i Erin Brokovich-anda (?).

Jag har också suttit och petat i mitt diktmanus, det är klart nu!, och jag är så rädd att folk ska hata det när det kommer ut i mars eftersom jag till stora delar är väldigt allvarlig den här gången och det är relativt nytt för mig, men vad gör man inte. Bloggar mer om den ångesten sen. Detta var en mindre uppdatering. Vi hörs snart. Jag fyller år på lördag! Säg att jag ser ut som Michèle Bernstein i håret! Författaren, inte kocken! Puss.

”Logue” och Petra Mölstads nya! Ska skriva mer om båda sen! 2016! 2016 ska jag blogga mer och må sämre! Jag kanske ska syssla med litteraturkritik. Har hört att ETC ska ge ut en poesiantologi också, den verkar fet! Vi hörs.

//Elis