galaformatet är så underskattat

varför är nästan inte allt en gala

om nästan allt var en gala så skulle

livet vara mycket roligare

vi kunde mingla innan

vi kunde mingla efter och

under tiden

när det pågick

skulle tacktalen avlösa varandra

vi skulle tänka: det sömlösa är alltid vackert

vi skulle tänka: allt är ett tacktal

allt är

substans

våra namn skulle ropas upp

och vi skulle vara förvånade

vi skulle vara genuint förvånade

jag lovar!

vi skulle låta munnarna spricka upp

i förlägna leenden och

vi skulle småspringa upp

på scenen

och

vi skulle utbrista, i kör, i jagform,

i rörd improvisation

med synligt, ödmjukt

tandkött:

jag trodde aldrig att meningen med livet

meningen med före livet och efter livet

var såhär nära hela tiden!

jag trodde aldrig att meningen med livet

låg och lurade liksom mitt framför

näsan

jag vill tacka min mamma

hur vi tittade på tv när jag var barn

hur vi vände på dygnet

vikten av den röda mattan

denna bitterljuva chockdoktrin

hur vi vände på dygnet

konsekvent som en missuppfattad

livsstil

konsekvent som en överskattad

livstid, de där formbara åren

ni vet

jag vill tacka min mamma

för att hon sa mitt namn

utan henne hade jag aldrig börjat

med generalisering

hon introducerade det här formatet

det skulle man kunna säga

galaformatet, vikten av pris

med tillhörande motivering

min mamma introducerade jagformen

ni vet, det här formatet

när man pratar om sig själv

i första person

och hon sa alltid: allt är ett tacktal!

hon skrek det till och med och

hon sa alltid: det räcker att vara

nominerad, glöm aldrig det och

hon sa ofta: jag vill utbrista ‘man blir ju helt förstörd’

om något fint och

hon sa en gång: det här förändrar

litegrann

så därför vill jag tacka min mamma

och jag vill tacka dig, utan er två,

er busiga maskopi,

hade jag aldrig stått här, utan er två

så hade inte nästan allt varit en gala

vi är verkligen ett gäng

ursäkta mina tårar

det är glädje,

tack för allt

(här är tacktalet slut)

och vi skulle föras ner, varsamt

med respekt för vår höga ålder

med respekt för våra höga klackar

och sen skulle det fortsätta så

och applåderna skulle avlösa varandra

vi skulle vara skitfulla med viss stil och

en eller annan konstnärlig kupp eller politisk aktion

skulle stå för det som är oväntat

livet får inte vara tråkigt

men det måste vara glamoröst

/Elis