Jag tyckte att det var så himla fint igår att se alla internethyllningar till David Bowie (vilket jag skrev om här), men kunde inte låta bli att le brett när jag såg Brian Jonestown Massacre-mannen Anton Newcombes svar till David Cameron:

Tur att Margaret Thatcher inte lever, hade varit typ som att få spott i ögonen att se henne hylla en ”edgy” favoritartist? (Annan grej jag tänker på: hur stort kändisskap krävs för få en sån där ”officiell symbol” på Twitter? Måste man ha en revisor? Har nån poet en sån symbol?)

Tydligen är Anton Newcombe i Stockholm ikväll, han ska ”spela skivor” i lilla baren på Riche (*hallå klubbguiden*). Vilket fick mig att tänka på en rätt ojämn/omogen dikt jag skrev om honom efter att ha sett dokumentären Dig! på youtube i höstas. Jag gjorde inget med den dikten eftersom den kändes lite patetisk (jag läste bara upp den på ett bord), men jag kan ju lägga upp den här som jag brukar göra med andra refuserade grejer, patetiska eller ej (för ”accepterade” ickepatetiska grejer; här är lite nytt som jag hade med i fjolårets sista nummer av Flamman). Gör om och gör rätt!

dikt till Anton Newcombe

är det där blod

på dig

ja

från var

från människors

ansikten

jag vet inte varför jag tänker

på en utbytesstudent

ett sprututbytesprogram

utbyte av tjänster

som vandalism

jag ligger i soffan

och översätter

och tänker på din frisyr

det är en liten svart soffa

det är en väldigt bra frisyr

orättvist våldsam liksom

oberoende graden kaos

i ditt liv

tänker jag och

fnissar förstulet

jag är

hemma hos mig

det skulle jag kunna säga

på skämt

om jag sysslade med skämt

och min bara överkropp är

precis ovanför filten

som sticks lagom om lagom

är lite för mycket

du hade kunnat bära

upp den här filten

och det räckte alltid

med en liten förolämpning

för att du skulle

sparka någon

i huvudet

det fanns en trygghet där

en förutsägbarhet

som jag nu tänker på

som lagom vacker

om lagom

är lite för mycket

varför är det vackert

när det sticks lite

för mycket

det motsatta är också sant

när du klär in dig

i utanförskapet

med flit

med filt

en klassiker

sprungen ur

klassamhälle

och en sorts

tjatig grimas

du kan välja en grej

att skylla på

och

du visste att du var

en självuppfyllande profetia

på två ben

i pälsmössa

i ironisk poncho

du gjorde allt

ändå

så fint när du

får din bror

att börja

gråta

att det ändå är så attraktivt

för mig

det är mitt problem

det är så konstigt

jag undrar varför

jag tycker det

är attraktivt

jag undrar varför

jag tycker det

är konstigt

trots att

jag vet

varför

jag undrar varför jag inte

sett den här dokumentären

tidigare

det känns inte särskilt coolt

att se den nu

det känns försent

att se den

nu

och fnissa

och tycka synd

jag har typ inte gått ut på tre dagar

och jag tänker på sånt här

jag gråter inte alls

gud hatar synden

men älskar syndaren

det lärde jag mig när

jag såg på Sopranos

när du gjorde ett hånfullt collage om han

sångaren i The Dandy Warhols

på din dator

kanske 1996

var det världens första

meme

jag vet inte

sångaren i The Dandy Warhols hade också

en bra

frisyr

eller hade och hade

han lever nog

och

det räckte alltid med en liten

förolämpning

för att du skulle sparka

någon i huvudet

jag älskar dig?

lite konstig sak att säga

om man inte

står för det

man måste alltid

stå för det

/Elis