Petra Mölstad, Omloppstid, Trombone (Svavelserien), 16 sidor (2015/2016)

Petra Mölstad, Införsel, Förlaget Glas, 121 sidor (2013)

Jag läser Omloppstid både snabbt och långsamt. Petra Mölstad bidrag till skriftserien Svavel, den vars uppsatta kreativa begränsning lyder 16 sidor koncentrerad litteratur, gör något häftigt med språket, hela tiden. Jag måste liksom läsa väldigt aktivt och vara på min vakt hela tiden och stanna upp när texten förrädisk vill rusa i väg med mig. Eller förrädiskt kanske är ett för värderat ord, men ni fattar… Det är en långdikt där jag som läsare själv måste bestämma när det är dags att andas, och jag får verkligen passa mig så att det beslutet inte blir godtyckligt! Jag kommer skriva hela tiden mycket i den här texten, upprepa mig, vara lite ”pratig”, för jag känner mig lite yr (ett ord som för mig nästan alltid haft positiva konnotationer). Den stundtals frustrerande/”förrädiska” läsningen är givande, eller den ger!, det är fett när Mölstad skriver fram sina dikter så, som ett koncentrat kryddat med väl avvägda koncentrationssvårigheter, mörkt men oftast skavande vackert. Att läsa Mölstads diktsidor i Omloppstid, de som dignar av densitet i dallrande kompakta sjok (spefullt kompletta med punkt och stor bokstav), är alltså en angenäm utmaning, för att vara lite tjatig. Alla utmaningar är inte bra (inget är per automatik ”bra”), men Mölstads utmaningar är utsökta. Fräna? Alltså inte fränt som i ”fräckt” utan fränt som i att ett dött djur luktar fränt, eller en annan kropp som kanske är ett sorts lik i min hjärna. Det är så taktila grejer, ganska barbariskt, men det blir platt att återge detaljer för det måste liksom upplevas genom läsning och omprövning och blandas med självinsikt och annat jobbigt. Man anar en subtil nationskritik som inte direkt skriker (”En nationsvisa hummas.”), men sakta växer fram mellan satser som ett litet monster (man är jag). Man anar en skenande ”flora” och ”fauna” samt en aura av ”dystopi” eller motsatsen, för det slutar väl kanske i köttig kollektiv lycka? Mölstad utnyttjar skenbart enkla grepp men vrider till (”kniven”?) tills det luktar och vrålar precision! Hon härdar orden, snabbar upp meningarna, tuktar, hela tiden, i Omloppstid, rycker undan alla kommatecken, skapar en sorts stammande poetik. Ett styrt späkt stammande, ett riktat. Jag tänker på naturlyriken, sexlyriken, remixen. En kör i skogen, en sekt, en kropp som är ett kollektiv, som är farlig, en hybrid; en hydra, bland flicksländor och könshår? Tuggandet, jag tänker på tuggandet, verbet tugga, när jag läser. Och på mörkret i skogen. Börjar det verkligen om? Det är ruttet, det är mäktigt, man försöker hänga med när Mölstad gör något häftigt med språket, hela tiden, eftersom man vill. Jag menar jag, vill. Det är viktigt att läsaren (jag) vill följa/ryckas med trots motståndet, trots att jag måste ta ansvar för min egen andning. Jag tänker på allitterationerna och nyorden (de är nya för mig) absolut, men mest imponerande är kanske lyhördheten för språkets farliga klanger, avtäckandet och upptäckandet av skeva, glömda, absurda ord från det svenska språkets skrymslen. Mest anmärkningsvärt med de 16 sidorna är kanske framskrivandet av kropp och själ, haha.

23 januari är det release för Petra Mölstads Omloppstid i Malmö! På Östervärns antikvariat & bokhandel. Gå dit! Där presenteras också Svavel nummer 10, Genom eldslågorna av Lawrence Ferlinghetti!

Petra Mölstad. Foto: Fadi Khattab.

Jag har också läst Införsel som gavs ut på Leif Holmstrands underbara förlag Förlaget Glas, 2013. Förlaget Glas har en beskrivning på Facebook som är väldigt fin så jag klistrar in den här: ”smal utgivning för alla. Vi ger ut de udda böckerna du inte visste att du behövde. Den viktiga litteraturen är den perifera.” (Arg/förvirrad parentes: varför recenseras inte Förlaget Glas eller Holmstrand Böckers böcker i större utsträckning? Det är dåligt. Om det är nepotism som är problemet så kan väl några kritiker/redaktörer på större tidningar skaffa sig fler vänner som sysslar med/distribuerar/skriver spännande litteratur? Det finns en story som går ut på att bandet The Embassy i början av sin karriär alltid skickade med sedlar i recensionex-kuverten… jag gillar den storyn, hoppas jag inte hittat på den själv… ska försöka övertala CLP Works att skicka med hundralappar när de skickar ut min diktsamling… det kanske är enda vägen att gå för att de ”större kultursidorna” ska uppmärksamma utmanande skönlitteratur från mindre förlag? *lägger över den naiva bollen på ”deras” planhalva*)

Men, Införsel alltså! Det är Petra Mölstads debut från 2013 och ett mycket större verk än Omloppstid om vi pratar omfång, spretighet, osv. Dikterna här bråkar mycket mer med varandra (kanske för att det är just en samling olika dikter? den här parentesens funktion: idiotförklara mig själv), skiljer sig formmässigt, följer inget tydbart konsekvent koncept när de brer ut sig över sidorna, även om mycket känns igen från Mölstads språkvärld för den som bestämt sig för att envist läsa hennes författarskap baklänges (jag, snart du?). Jag tycker ofta att det är fint att läsa författarskap baklänges, by the way, men det kan vi ta en annan gång (det var så jag läste Duras, t.ex., rekommenderas)! I Införsel är skillnaden mellan språk/stil tydlig, en sorts ”vardagliga” (ibland obehagliga) nätforumsrader som luktar generiska readymades ställs mot Mölstads hisnande känsla för skeva/bortglömda/egensnickrade ord vilket ofta skapar en humoristisk eller makaber effekt, allra oftast båda effekterna samtidigt. Det är just mycket som händer samtidigt och det är kanske därför det tar mig flera dagar att läsa Införsel, och då brukar jag ändå läsa poesi snabbt eftersom jag inte hakar upp mig på att det ”känns svårt” när det ”känns lite svårt”. Jag är inte rädd när jag inte förstår allt, oftast kör jag bara på, om jag tycker det är bra/ger mig en känsla, jag tänker enfaldigt att jag ska komma på det så småningom, fatta galoppen, men ”nöjer mig” om det finns frenesi/skönhet eller nåt annat man kan njuta lite med- eller motvilligt av längs vägen. Men, med Införsel vill jag trots allt sakta ner på tempot… försöka skönja, ja dechiffrera en underliggande och sorgsen känsla av politisk desperation? Jag tror det. Jag kan inte skaka av mig att bokens alla vilda skrattspeglar är där av en tragisk anledning, men att textens depression knyter näven utanför fickan.

Jag läser om, backar, speedar på och repeterar. Införsel vecklas ut till en stor diktsamling där jag snappar upp en makttematik, sexet och naturen. Ständigt denna kropp. En diktsamling där de ”konventionella” raderna som smyger sig in blir abrupt komiska i bjärt kontrast mot skulpturala, melankoliskt hårda motståndsmeningar. Ett exempel: ”sätter mig här på ett jättekonstigt ställe”. En rad som jag inte lyckas hitta nu när jag ska dubbelkolla, men visst känns det både festlig och hemsk?

Bland de utmejslade, sammansvetsade orden, de tysta yxorna och skogens alla köttiga kroppsvätskor dunkar nåt som hela tiden springer iväg, som är under attack, ett sorts utsträckt, undflyende, kanske krampaktigt tillstånd. Om det så är undertrycka/framsipprande sånger om hatbrott, mobbning, gränser, kartor, infiltratörer (trickstern fanns såklart innan Hackers). Diktsamlingen är en numrerad (första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, för att avslutas med dikter utan siffra) och inkräktande, krängande parasit som än far dit än far hit och plötsligt ner i diket parafraserandes Lennart Hellsing. Införsel ordvitsar aggressivt eller sorgligt, maniskt eller melankoliskt – samtidigt, av en framskriven nödvändighet. Här finns inmixade mäklarfraser och räksallad. Här samsas olika skepnader på olika villkor. Den fragmentariska och uppbrytande läsarten som uppstår känns väldigt inkluderande, trots att ”viet” naturligtvis luras.

Att följa Petra Mölstads författarskap, om det så är i bok- eller i Facebookstatusform, är en ynnest med tillhörande intellektuellt tuggmotstånd. Det ger väldigt mycket, hela tiden, att få vistas i ett sådant språkarbete. Det är vackert och det skaver, men nu upprepar jag mig igen.

/Elis