Sitter här och har precis skrivit 2 sidor prosa. Tänkte berätta lite om mina erfarenheter kring det. Varför skriver jag prosa? kanske ni undrar. Jag håller ju på med ett prosalyriskt projekt – en diktroman med tema moderskap och alkoholism! Haha! Det kommer bara vara ca 5 meningar på varje sida – blir enklast så. Men tyvärr ligger det nog något i att det är bra att ha mycket text från början som man sedan skalar ner ifrån. Det säger ju sig självt att då kan man plocka russinen ur kakan. Så därför har jag nu bestämt mig för att skriva ca 100 sidor vanlig hederlig prosa. Men fy fan vad tråkigt det är att skriva sånt, jag förstår att det inte ges ut så många tjocka böcker längre. Pratar ju om det i bland annat denna podcast har jag för mig. Många författare säger att det är disciplin som gäller, inte inspiration. Det tror jag man ska ta med en nypa salt. Mina bästa grejer har jag skrivit pga inspiration. Många författare säger också att man ska ta det lugnt med festande, alkohol och droger m.m. och det tror jag inte heller på. Stig Larsson skrev sina bästa böcker på amfetamin och nu när han slutat med det skriver han ganska dåligt. Men jag håller mig till vin och öl. Hur som helst, sitta och skriva prosa är inte det roligaste man kan spendera sina mest värdefulla år i livet (ungdomen) med. Längtar tills det blir socialt accepterat att ge ut sina chattar som litteratur så man slipper sitta och hitta på massa värdelös skit om nån som levde för hundra år sen och hette typ Tore. Eller skriva om nån samtida tjej så måste man hitta på en skola hon har gått i, typ ”Engelbrektsskolan”. Och vad ska hända sen, ja nåt med nån mamma som dör och blablabla. I mitt nuvarande projekt tänkte jag först vägra ha en handling eftersom livet inte har nån handling men min tanke är att det ska bli utgivet på Bonniers och jag känner på mig att de gillar handling, så jag har lagt in att mamman dör. Sorgligt va?

/Anna