Det hände något särskilt när en märkbart skakig Johan Jönson gick in i sista timmen av sin veckolånga högläsning på Rönnells Antikvariat tidigare i vintras. Stämningen blev elektrisk.

Jag livetwittrade frenetiskt, uppslukad av ett utsträckt koncentrerat nu. När han tystnade utbrast salig förvirring följt av försiktigt jubel. En kvinna överlämnade champagne i en guldpåse. Megalomaniprojektet, att läsa sig igenom en mastig dikttrilogi, blev ödmjukt och fantastisk i praktiken: det fanns inget socialt tvång att lyssna, man kunde komma och gå, stundtals var det tomt, kanske en åhörare som knappt urskilde de omöjligt negativa fragmenten genom ljudet av respektlösa turister och barn, fullkomligt ointresserade av samtida svensk poesikanon. Det var oerhört befriande.

Våren är högläsningstider på Stockholmsinstitutionerna (observera: det här handlar inte om poetry slam, spoken word, inte om diktuppläsningskultur som frodas och spretar): poesimässa på Stadsbiblioteket, litteraturmässa på Kulturhuset. Och hur bra texten som utsätts för den traditionella recitationen än är tvingas den oftast in i ett förlamande förutsägbart mönster: lite lagom för långa läsningar som efterföljer varandra i rum där man förväntas sitta knäpptyst.

Jag drömmer om poesiuppläsning som spektakel, inspirerad av performancekonstens skenbara kaos. En läsning som kan fixera den lidelsefulla bekräftelsen av existensen, som Simone De Beauvoir skriver när hon skriver om festen. En lyrikens Snapchat-rörelse (något förlaget C H A T E A U X redan praktiserar i en vietnamesisk restaurang i Aspudden där sekundlånga böcker läses i sin helhet av poeter som står obekvämt inklämda i ett hörn). Föreställ er en poet som kanaliserar Martha Roslers Semiotics of the Kitchen och framför ett torrt mässande av diktens rekvisita i bokstavsordning med passivt aggressiv ironi ackompanjerad av en våldsam koreografi. Föreställ er en poet framför en mikrofon som gör något annat, föreställ er Bruno K. Öijers antites (en Mira Gonzalez som inte dyker upp online under en utannonserad Skype-läsning är tusen gånger mer spännande än hans patenterade väsningsteknik). Någon som jobbar, medvetet, med dålig stämning?

Och nej, jag efterlyser inte en lustig hatt som glittrar (även om det kan vara ett steg på vägen). Det här är bara några ödmjuka förslag, en blyg vision, en löjlig dröm. Osäkra rummet, läs extremt kort eller i en hel vecka.

/Elis