Foto: Karin Lundin, Rockfoto.
We feel a need to comment on the reviews and articles written about Rihanna and her performance in Stockholm, starting with our own segment on Kulturnyheterna. Like we said earlier, we are not happy about the way it was handled. In the article they describe our questioning of the reporter’s sexist statements as ”Ebba and Alexandra don’t appreciate being asked critical questions about their idol”.
Let us be perfectly clear: we do not appreciate slut shaming. Period.
If you slut shame Rihanna we’re gonna call you out on it. If you slut shame your sister we’re gonna call you out on it. Simple as that. How about asking us if there’s any problematic sides to being a fan? We will gladly elaborate on classism, ageism, ableism and disappointment (to name a few topics that would be interesting to discuss in the context of stanning), but don’t grab us in the middle of a 24 hour queuing session to question Rihanna’s right to her own body. That’s not only rude to her but to us who are sitting on some mighty fine knowledge and experience in the field of Fenty.
Now, let’s get into the reviews. Expressen’s Anders Nunstedt said she’s lip syncing her way through the show. He must not have watched her because Rihanna does not hide the fact that she doesn’t sing every line. There’s plenty of places where she leaves the singing to her audience, while she vibes out to her own beat, but she’s not pretending to sing when she isn’t. There’s also a lot of knowledge gaps attached to this, like him saying she’d rather snap her fingers than sing during Consideration, not knowing the voice we hear in the speakers is SZA’s (as this was a collaboration between the two).
”The dramaturgy is very unconsidered.” – Anders Nunstedt
Let’s get into this, because if there’s one thing this show has it’s a framing. The core is intimacy and authenticity, whether it’s seeing her walk in through the audience, getting to admire her butt cheeks from underneath or being let into a very private and unfiltered space during Love On The Brain. The set design and costumes are also clean and rather simple, with nothing to distract us from Rihanna (because Rihanna is what we came to see). When her stylist Mel Ottenberg talked to Vogue about the costumes, he said:
”I really wanted to start in something with canvas, with no decoration or beading or anything, sort of as a fresh start” and that the designs are ”anti what any pop diva would ever be wearing”. – Mel Ottenberg
So the show starts out with Rihanna walking into the arena to Stay, eyes covered by a giant hood attached to a mix between a boxer’s robe and a straight jacket. The first two songs are about not being able to let go and needing another person (however destructive they may be) in order to survive. The transition from that exposed and honest place she’s in on stage B to the main stage is executed with over-exposure. She has never been able to hide from the public eye and her respons is to own that situation rather than being contained by it. So she walks above our heads inviting fans to photograph as much as they like (and reposting much of it on her social media platforms later).
Then there’s the party section. The ratchet section. The hanging-with-your-friends-finding-happiness-section. The I don’t give a fuck and that’s what you love about me section. This is her show and she owns it. It’s obvious that the ANTI tracks are the most fun for her to perform so that’s what she’s gonna do.
Anders Nunstedt claims she doesn’t know how to do an arena show. What he doesn’t understand is that she’s not doing an arena show, she’s doing a Rihanna show. This is what her fans came to see. Not a perfectly choreographed Beyoncé show, not an over the top crazy pop fest with Lady Gaga, not Coldplay’s bombastic light plays, not Katy’s wonderlands – this is Rihanna and SHE is what drives everything forward. She’s the villain and hero all in one. The anti-hero.
The finale kicks off with Same Ol’ Mistakes (”Feel like a brand new persoooooon”) and ends with a series of ballads about liberation, self love and desire. This time around, the love songs centers herself rather than a partner. A matured Rihanna has taken off her straight jacket and says goodbye by walking across the stage looking us straight in the eyes, waving.
A show that started out with tortured love ends up in its opposite. The journey from one point to another is built on honesty, friendship and artistic development. She’s giving us her story. If the show seems messy it’s because life is.
"Love On The Brain" – ANTI World Tour 2016 (Stockholm) pic.twitter.com/AA0JBXgCdM
— Rihanna Performances (@rihperformances) July 4, 2016
After reading Markus Larsson’s review for Aftonbladet we started to see a trend of middle aged white men not getting Rihanna. The fact that the papers even send these guys out to review her is mind-boggling. If you compare Larsson’s review with the one he did of Håkan Hellström at Ullevi for example, it’s obvious he identifies with one and not the other. That is of course perfectly fine, but what’s interesting is that both he and Nunstedt see it as her failure that she doesn’t appeal to them. We’d say that that’s what makes her precious.
But they’re not being adressed by Rihanna and can’t comprehend that other people are. None of them even questions if that might actually be an artistic quality instead of a failed attempt at filling their expectations. Rihanna clearly doesn’t give a fuck, they should know her well enough.
”The two shows at Ullevi are like a movie where the misfits, all the boys and girls of different ages that never got to feel normal, gets to play the lead. For a short while it’s the losers’ time to win.” – Markus Larsson reviews Håkan Hellström [our translation]
First of all LOL at Håkan representing some kind of misfits and losers. He’s a dude with a guitar and you’re a dude who likes music. While we’re sure both of you have lived through your share of darker times there’s no oppression or actual alienation involved. Try comparing it to a working class black girl from Barbados. Try adding addiction and abuse to that upbringing. If there ever was an audience of losers provided with someone like themselves to look up to for the first time, it’s at a Rihanna show. But once again, that’s out of Larsson’s reach. Instead he calls the show a ”poorly mixed dj-set”.
Try to imagine Aftonbladet and Expressen sending a young black girl to review Håkan Hellström. That would never happen, so why are they pushing these men upon us? Time to hire new people with the expertise that’s so obviously missing.
Let’s end this on a good note though. Here is Rihanna’s own review:
/Alex & Ebba
Bara ja på allt!
När jag läste Håkan-citatet… Seriöst. Släpp drömmen om att ni är outcasts.
Ja! Dags att gå vidare från den livslånga våta drömmen om att vara outcasts.
”Try to imagine Aftonbladet and Expressen sending a young black girl to review Håkan Hellström. That would never happen, so why are they pushing these men upon us?” Så jävla vettig text ???
Tack så mkt så mkt! :*
JA JA JA! såå sant.
Jag såg henne i London på samma turné. Så grymt fett. Ärligt, hårt, fint, vackert. Verkar ha gått rakt över huvudet på Markus och Anders.
Dock så lip-syncade hon faktiskt en del, inte bara där publiken skulle sjunga. Jag märkte det två-tre gånger.
Åh, var du i London?! Så fett ju!! Vi var på väg men det blev ett lite för dyrt projekt… hehe..
Klockers ju!!! E så jävla trött på alla rockgubbar. Alltså LOL på alla vita kränkta män i kommentarsfältet på fb.
Hahaha ja det spårade snabbt på fb. Tack för pepp!! :*
Jag tycker det dessutom är extremt förkastligt att dessa skribenter får fortsätta skriva i större tidningar då de så uppenbarligen inte tagit del av vår samtida kultur och då de har en så stor kunskapsbrist i samtida kulturuttryck. Att de sedan ska få recensera Rihanna, den artist som mer än någon annan definerat vår tids kultur de senaste decennierna är det värsta av allt. Baraför man har koll på Bob Dylan så kan man inte börja rulla tummarna och inte jobba för att få en ännu större kunskap i ämnet. Det är för slappt. Det är lite som att låta en person som aldrig hört en elgitarr recensera den där konserten med Bob Dylan då han gick från akustiskt till el. Det kommer bara gå ut på att recensenten i frågan inte förstår. Det är såklart de förstår Håkan Hellström som bygger sin estetik på pastischer men inte Rihanna som strävar efter en utveckling av kulturen. Det är så man önskade att Kanye kom fram ur ett hörn och skällde lite på dessa gubbar (som han gjorde när Beyonce inte fick den MTV-statyett hon förtjänade för att juryn inte förstod dess samtid). Om ni, Larsson och Nunstedt tycker att ni förtjänar att ta den plats ni tar så får ni jobba lite hårdare och gå några kurser på universitetet i estetik eller liknande. Det ni utför just nu är lite för torftigt och lite för dåligt helt enkelt. Det bör tilläggas att era kvinnliga kolleger är betydligt bättre på att förstå samtiden. Det kan vara så att ni har hamnat i en mansfälla som har tillåtit er att förslsappas till den enorma nivå som ni gjort.
Preach!
Fräsigt med engelska!
Yes, very fräsigt mr hahahaha@hotmail.com!
Väldigt intressanta resonemang! Viktigt att inte glömma bort sig själv som recensent och självreflektera lite! Det är väldigt olika hur saker och ting uppfattas beroende på från vilken bakgrund man kommer.
Tack! Och ja, superintressant och viktigt att prata om!
Varför är det skrivet på engelska? Tror ni att någon där ute i världen bryr sig? Väx upp och sluta bli kränkt bara för en annan person inte älskar den personen ni älskar av någon anledning. Är ni fem år eller?
Hej Lollo! Bloggen skrivs på engelska eftersom vi riktar oss till andra Rihanna-fans varav dom allra flesta inte pratar svenska. Kul att du läste inlägget trots att det var på annat språk! Tror ingen av oss är kränkta, däremot analyserar vi vilka personer som får betalt för att recensera och hur det står till med deras kunskap gällande Rihanna jämfört med deras personliga idoler. Vi är 19 och 27 år, tack som frågar!
Haven’t read this Mr Nunsted’s (might he have a Springsteen collection at home maybe) review but anyone reviewing anything should take that person’s appeal and general vibe in consideration when doing so. It’s like you’d go and interview Obama and ask him about the latest happenings in Keeping up with the Kardashian’s, totes out of context!
Yes!! And luckily for him as a Springsteen fan, he’s gotten to witness and review his idol. I’m sure his text was full of relevant information and insightful reflections, unfortunately those of us interested in Rihanna got robbed on such things after her concert. :/
Fundera en gång till. Du bedömer journalister efter deras hudfärg och ålder. Det är väl precis sådana fördömanden och generaliseringar som slla vill motverka.
Din populistiska analys vore intressant om du bedömde en rödhårig tonåring som recenserar Nobelpriset i kemi.
Hej Olof! Tack för din kommentar. Kanske bör vi påpeka att detta är en Rihanna-blogg. För analyser kring Nobelpriset rekommenderar vi att söka dig vidare. Kram!
Till Olof
Du har ju rätt i sak, men glömmer att det är relevant med både hudfärg och ålder i sammanhanget. Ett sätt att försöka förstå bakomliggande orsaker till en artikel man uppfattar som osaklig och okunnigt skriven… Då blir det intressant att titta på skribenternas bakgrund…
Men wow. Ämnet intresserar mig inte alls, blev särför så förvånad över vilken klarsynthet och intelligens som präglar inlägget. Smart, vettigt och pedagogiskt och utbildande. Tack för detta!
Tack så mycket!! Fint att du läser trots att du inte är ett fan ;) av ämnet i stort. Kram!
Grymt bra artikel – tack! Gammal vit man ?
Bengt Laveklint, Nässjö
Tack Bengt! :)
Det är absolut ett problem att alla inflytelserika popjournalister i Sverige idag är 40-plussare: Markus Larsson, Anders Nunstedt, Fredrik Strage, Andres Lokko, Jan Gradvall. Man tycker ju att de borde ta sitt ansvar och ställa sina platser till förfogande åt en yngre generation, men det verkar tyvärr inte finnas något intresse för detta. Detta trots att dessa män – och, ja, de är förstås män allihopa – en gång i tiden hamnade på sina positioner då det bereddes plats för dem hos det gamla gardet (Mats Olsson, Lennart Persson, Måns Ivarsson, Lasse Anrell). Om inte en dylik föryngringsprocess sker även denna gång riskerar ju svensk popjournalistik helt att urholkas, vilket vore tråkigt.
Håller helt med. Tyvärr verkar det där med att lämna plats för andra vara en mycket svår sak…